(Göteborgs-Posten 6/11 2011)
I augusti 1948 hölls den första efterkrigsolympiaden i London. De tävlande sov i baracker och transporterades i slitna bussar i sina osponsrade gympakläder. OS det året kallades ”the Austerity Games”, påminner oss Londonskildraren Iain Sinclair i sin nya bok ”Ghost milk”; det var tävlingar präglade av sparsamhet i en vardag ännu omgiven av ruiner.
Till huvudarenan vid nästa års sommar-OS förväntas publiken ta vägen genom Europas största shoppingcenter, Westfield Stratford City, en futuristisk anläggning som trots sin storslagenhet ändå – och till skillnad från vad som var fallet 1948 – blickar bakåt och blir en symbolisk sammanfattning av en eras dresserade valfrihet. Att vandringsleden från tunnelbanan till tävlingarna går via drygt trehundra butiker, sjuttio restauranger och ett väldigt kasino förvånar knappast, men intensifierar förstås debatten om stadsmiljön och inte minst om omvandlingen av lokalsamhällets inre liv i East End.
Kan ett sådant över huvud taget finnas kvar?
Westfields inglasade kvarter slog upp skjutdörrarna i september, med Londons borgmästare som stolt huvudtalare, och lovar precis som Disney World en heldag i en annan värld. De som sitter och äter på omslaget till centrets restaurangguide ser inte riktigt ut som de som bor i Stratford, men strävan uppåt är en naturlig del av konceptet. I receptionen finns ett flerspråkigt concierge-team, man kan ta paus i ett interreligiöst bönerum eller hyra en rullstol eller spänstiga tjänare som bär ens bågnande kassar; alla ska med.
Iain Sinclair, som i en serie vackra böcker vandrat så mycket och så omsorgsfullt längs metropolens ringleder och genom övergivna industrikvarter, förstummas av de olympiska planernas språkliga gestaltning; som en ensam Tjalle Tvärvigg sitter han av en ändlös räcka laptoppresentationer av Big Ideas för framtiden. Tänkarna bakom verkar hypnotiserade av sin egen banalitet, summerar han.
Men inne i köpvärlden, i rulltrappan till fjärde våningen, övermannas man snarare av de totalitära dragen i denna massiva uppmaning till kollektiv individualism. Den stora idén består i att allt redan är uttänkt. Ordet revolution syns i många skyltfönster: ett uppror omsatt i prylar blir ett permanentat frihetsbudskap och Westfields concierger vet precis hur man ska få ut det mesta av sitt behov av att vara sig själv.
Är det då möjligt att kritisera en materialistisk kultur utan att bli betraktad som snobb? Antagligen inte. Men sorgsenhet kan vara en relevant känsla och nu när alla lyssnar på musik i lurar finns säkert en och annan som har bluesen som sitt hemliga soundtrack.