(Sydsvenskan 20/10 2010)
Roy Andersson, filmregissören, skrev en gång en liten fin och oroväckande bok med titeln ”Vår tids rädsla för allvar”. Om man ville kunde man läsa den som en pendang till skol- och mediedebattören Neil Postmans ”Underhållning till döds”.
Man kan också tänka: vad är det jag själv är rädd för? Jag är till exempel rädd för vildsvin, men inte för vampyrer. Jag tycker att det är problematiskt med ligister och våldsverkare, men inte med monster och varulvar. Jag är rädd för att hamna på sjukhus, men inte för att stöta på doktor House. Det är läskigare med bombplan än med ufon. Det finns större skäl att oroa sig för dem som drar kniv i Guds namn än för att behöva brinna i helvetet.
Jag är rädd för det påtagliga, inte det främmande och orimliga.
Förmodligen gör det mig väldigt vanlig. Inte ens på ett mera övergripande plan verkar rädslan för det obekanta ta överhanden: den beredvillighet med vilken Sverige gått in i osäkra omständigheter som EU och ett pensionssystem kopplat till börsen tyder inte på någon ovilja mot förändringar.
Sverigedemokraternas valframgång förklaras av många med rädsla för det okända. Här är det också någonting som skaver: sverigedemokratiska väljare bor ju faktiskt oftare än sina kritiker grannar med dem de ogillar – sådana som de vill ha färre av och som med andras postkoloniala terminologi kallas ”den andre”. Slutsatsen borde alltså snarare bli att man är mer tolerant mot sådant man har på avstånd.
Det finns inget försvar för SD:s destruktiva grupptänkande och bisarra nationalromantik, men vill man förstå varför människor röstar på ett sådant parti bör man själv undvika att formulera sig i schabloner.
Hur ska jag exempelvis tänka om det nu är så att de här personerna, väldigt främmande för många som kommenterar dem, inte alls är rädda för det okända utan tvärtom för sådant de anser sig vara med om? Beror det alltså på dåliga erfarenheter eller kan man skylla på dålig bildning, dåliga värderingar och brist på helhetssyn? De senaste tjugo åren har det runtom i landet de facto växt upp ett antal parallellsamhällen som utgör grogrund och hemvist för olika sorters missnöje. Mindre gruppers beteenden omvandlas då snabbt till kollektiva diagnoser.
Vår tids rädsla för allvar blir påträngande när verklighet översätts med reality och politiker och sociala myndigheter helst inte vill peta i myrstackarna.
Förlägger man rädslan långt borta, i det abstrakta, kan man förmodligen känna tillfredsställelse med sig själv. Samtidigt slipper man befatta sig med de världsliga bekymren i samhället; kan vissa människor avfärdas som obildade främlingar inför det främmande behöver man inte ens konfrontera sådana påtagligheter som ekonomisk ojämlikhet, kapsejsande skolor eller stillastående problemområden. Det kan göra mig allvarligt rädd.