(Göteborgs-Posten 30/9 2009)
Isolering är okunskapens moder, eller åtminstone en av dess barnmorskor.
Omgivningens vilja och förmåga att lägga sig i kan därför få avgörande betydelse; där upplevelsen av demokratisk närvaro och insyn tunnas ut fylls tomrummet gärna av maktutövning med andra förtecken.
Nyligen rapporterades om att en kvinna i Stockholmstrakten hade fått sina tre små barn tvångsomhändertagna, en sällsynt åtgärd som markerade allvaret i situationen. Beslutet upphävdes i länsrätten och mamman fick tillbaka barnen med förutsättningen att socialen skulle göra regelbundna hembesök. Kvinnan vägrade dock att släppa in socialarbetarna och när klagomål från grannarna äntligen ledde till ingripande fann man att barnen hade misshandlats svårt under lång tid.
Brinner bilar och soprum i förorterna betyder det också att för få har lagt sig i på allvar. Samma intryck kan man få när man rullar genom ensliga landsvägssamhällen eller strövar genom nermonterade industrikvarter: 90-talets nydemokrater och 00-talets sverigedemokrater har fått vara ifred med sitt missmod och sina skatteproblem och insändare och sedan ids de inte ens sätta sig på de fullmäktigestolar som de har vunnit i kommunalvalen.
Egentligen struntar de i samhället. En annan samhällssmitare, tillika ledande muslimsk institution, är Islamic Center som häromåret fick Malmö stads integrationspris trots att verksamheten till sin natur är segregerande. Bland annat drivs en religiös friskola med tveksam kvalitet. En av dess imamer ger i en aktuell tidningsintervju uttryck för en åkegreensk syn på homosexualitet, balanserande på gränsen till uppmaning till våld. I avskildhet, och skyddad av omgivningens rädsla för att framstå som främlingsfientlig, har centret byggt upp en expansiv regerings- och EU-stödd ekonomi under en ledning som nu står åtalad för grovt bokföringsbrott.
En vän berättar om småstadsskolan där hon är lärare; om killarna som inte masar sig dit, som inte orkar läsa, som har munnen full av könsord, som betraktar invandrare som idioter. I storstadsskolan i andra änden av nyhetsutbudet är det svennarna man inte ska beblanda sig med. Same, same och inte särskilt different.
Folk lägger sällan näsan i blöt och samhället håller sig på sin kant. Föräldrar som inte vill ha myndighetsinsyn slipper den i praktiken. Och i de enklaver som vill vara ifred, i byhålor såväl som i förorter, odlas motståndet mot omvärlden.
Där de vuxna vänder det gemensamma ryggen växer barnen upp med en moralkonservativ klanmentalitet, med hillbillykultur och främlingsfientlighet, oavsett om postnumret finns i Backa eller i Sjöbo.