(Dagens Nyheter 4/5 2009)
Medier och forskare pratar gärna om bilden av förorten i stället för att diskutera de faktiska problem som kan finnas.
När Ove Sernhede i DN 27/4 gör ett svep över förortsrevolternas Europa från Brixton 1981 och framåt bekräftar han hur lite analysen utvecklats trots alla år av sociala och demografiska förändringar i förortslivet. Hans text om klyftor och protester mot förhatliga politiker och om hiphopen som en ny sorts journalistik och katalysator kunde nästan lika gärna ha skrivits för ett par decennier sedan.
Den dragna linjen från Brixton via Paris till Rosengård i Malmö förvandlar dessutom all möjlig frustration till en och densamma, oavsett om den har politisk riktning eller bara är banal och självdestruktiv. Men endast betraktad genom idealiseringens och romantiseringens raster kan förstörelsen i Rosengård med de återkommande bränderna och angreppen på räddningstjänsten – som började långt innan en polisman ertappades med sitt beryktade ”apajävel” – uppfattas som ett uppror.
Problemen är knappast de som Sernhede formulerar i tesen om ”ett nytt samhällsklimat med nolltolerans, skärpt kontroll och systematisk övervakning av vissa grupper och platser”. I avskiljningen och inkapslingen lever vuxna utan självförsörjning och barn med dåliga svensk- och skolkunskaper och utan chans att senare få vanliga jobb. Den inre, parallella infrastruktur som möjliggör ett liv vid sidan om det övriga samhället – fast med dess ekonomiska stöd – har förstärkts genom en mångårig islamiseringsprocess, som bubblade upp till ytan i vintras genom konflikten kring den högerextrema Islamiska kulturföreningens lokal.
De som vill förklara segregationen med strukturell diskriminering får ett tufft jobb i Rosengård. Miljarder har satsats, och ingen annan del av Malmö får tillnärmelsevis lika omfattande samhällsstöd. Om något kan beskrivas som strukturellt är det snarast välviljan.
Därför har varken nolltolerans eller skärpt kontroll ingått i den förda politiken. Tvärtom har det länge funnits en anmärkningsvärd passivitet hos myndigheterna i förhållande till utsatta barn och kvinnor, och en hållningslös lyhördhet för religiösa särkrav.
Behovet av befrielserörelse är stort. Men vilket slags samhälle är det de förespråkar, som lockar brandmännen till sina kvarter för att kunna kasta sten på dem och sjukvårdspersonalen?