(Göteborgs-Posten 11/2 2009)
Plötsligt en dag när jag sorterar böcker i mitt nya arbetsrum med musik i högtalarna slår det mig att låten jag just lyssnar på – en av mina favoriter med en av mina favoritsångerskor – handlar om en av bortskämdhetens knäckfrågor: rätten att privatkopiera.
I ”Everything is free” sjunger ju Gillian Welch faktiskt om hur alla räknat ut att den som älskar det hon gör kommer att fortsätta att producera sig även om hon inte får betalt: ”Someone hit the big score/They figured it out/That we´re gonna do it anyway/Even if it doesn´t pay”.
Jag har vad jag vet bara blivit piratkopierad en gång. Det var när en journalist på en kvällstidning använde sig av ett långt stycke ur en bok jag skrivit och fick det att framstå som om texten var hennes egen. När jag kontaktade henne verkade hon mest förvånad över mitt påpekande. Kanske brukade hela tidningen, eller åtminstone hennes artiklar, bestå av kopierat material.
Likt en timid Gillian Welch lät jag saken bero och skyllde antagligen på tidens kommersialisering och tabloidjournalistikens moraliska tomrum. Då hade Welch ännu inte spelat in sin sång med de diskret inskjutna textraderna ”If there´s something that you want to hear/You can sing it yourself”.
Frågan om hur kreativt material sprids har förstås många dimensioner. Den brittiske journalisten Brendan O´Neill berättar på spiked-online.com om hur böcker tryckta i USA kan dras inför domstol i Storbritannien. När Rachel Ehrenfeld skrev sin ”Funding evil” innehöll den anklagelser om terrorfinansiering mot en saudisk miljardär, som omedelbart lämnade in en stämning mot författaren i London trots att hon bor i New York och finns på ett amerikanskt förlag.
Hur var detta möjligt? Jo, 23 britter hade vid den tidpunkten beställt boken på nätet, vilket kunde ses som en ”brittisk utgivning”. I USA skulle en stämning för ärekränkning inte ha någon framgång medan Ehrenfeld och förlaget av domstolen i London dömdes att betala saudiern 30.000 pund samt rättegångskostnaderna.
Det som gör den brittiska förtalslagstiftningen attraktiv för det Ehrenfeld nu kallar ”ärekränkningsturism” är att den klagande bara behöver visa att ett påstående, som mycket väl kan vara sant, skulle kunna skada hennes anseende. Roman Polanski, bosatt i Frankrike, fick rätt när han stämde den amerikanska tidskriften Vanity Fair i London. Britney Spears vände sig till en domare i Belfast med sina klagomål på den amerikanska tabloiden National Enquirer.
Allt är uppenbarligen inte lika fritt som i Gillian Welchs sång. Om ens ord och toner ska kopieras och passera gränser gäller det att veta hur dessa ser ut.