(Göteborgs-Posten 11/2 2008)
För Studs Terkel är journalistik något så självklart som en pågående berättelse, både omständlig och dramatisk, som vi alla bidrar till.
När jag träffade honom i USA häromåret insåg jag på allvar vilken rese han är i den reportertradition, som öppnar sig mer mot samhällskritisk historieskrivning än mot självsuggererande nyhetsjakt. På den konferens där vi sågs var Terkel, född 1912, äldst av alla, omgiven av mediala stjärnor som Naomi Klein, Al Franken och Bill Moyers, och han bemöttes med en vördnad och uppriktig beundran som brukar reserveras för andlösa naturupplevelser.
Och varför inte jämföra honom med Grand Canyon?
Med sina radioprogram och böcker baserade på långlånga intervjuer med tusentals vanliga amerikaner med säreget ordinära livserfarenheter har han lodat folkdjupet och åstadkommit ett kollektivt eko ur hemlandets konfliktfyllda historia. Likheterna med amerikansk folkmusik och dess myller av vardagskämpar och mytiska rebeller är påfallande. När man står vid randen och lyssnar till suset från den enorma sandstenskanjonen uppstår en behaglig svindelkänsla och den kan påminna just om det rus, som orsakas av kören av omständliga och dramatiska berättare och författare och musikanter från Appalacherna till Arizona.
Det är som om natur och kultur här går samman i ett gemensamt motstånd mot mediestressens tilltagande likformighet och ointresse för underströmmarna.
Trots att svenska redaktionschefer i åratal har förklarat att papperstidningarnas och public servie-mediernas framtid ligger i fördjupning skenar en majoritet i omvänd riktning: mot ett föreställt centrum präglat av konsumism och förströelse. Man kan, om man så vill, kalla det en medial gestaltning av Fredrik Reinfeldts mittenrike. Författaren Tomas Tidholm, en man som ofta haft fatt i långsamheten, skrev i Dagens Nyheter för många år sedan en lysande, trevande text – av en sort man sällan läser i DN nuförtiden – om hur han på besök i Indien försökte förklara för indierna att Sverige var ett land där alla såg ut som Abba.
Nu är vi där, på riktigt.
Det är sant att de elektroniska medierna i vissa bemärkelser demokratiserat offentligheten, med massor av nytillkomna röster, kontaktmöjligheter och specialkunskap tillgänglig för de specialintresserade, men det nya utrymmet är också fåfängt exhibitionistiskt och självcentrerat.
Så länge vi har tryckta tidningar ska vi rimligen vara rädda om deras reflekterande fördelar. Vem mer än annonsörerna behöver fler bilagor om mode, mat, badrumsrenovering och golfhelger i Dubai? Om alla tidningar ändå ser likadana ut kan de för miljöns skull samlas i en enda häftad sanning, som i gamla Sovjetunionen.
I internationell mediedebatt har journalistiken länge beskrivits som en kostsam biverksamhet i de stora koncernernas vidgade utsläpp av lättkonsumerade produkter. Kommersialismens virvel tycks suga in allt mot samma hål och kring denna nyparfymerade, antigraffitibehandlade mittpunkt flockas politiker och nyhetsfolk med veckans slogan på läpparna. Eftersom få längre vill prata om idéer, värderingar och åsikter – däremot analyseras framtoning och frågas vilken bild som förmedlas – upphör också intresset för den demokrati, som skulle kunna utgöra ett motstånd mot virvelns kraft.
Jag minns hur programledaren i SVT:s Aktuellt tog emot resultatet av den svenska EMU-omröstningen och förbluffad uttalade att hon inte kände någon som hade röstat nej.
Så har också livet i medierna blivit en bubbla bland andra, en plats för internt nätverkande, ett utrymme med maximerad belysning och alltmer begränsad utblick. Varje sekund tickar nya börsnoteringar in, varenda säsong står människor i kö för att under ett uppflammande ögonblick få byta posen framför den egna webbkameran mot löpsedelns tveeggade kändisskap. Långsiktiga samhällsbeskrivningar är inte att tänka på; de fordrar inte bara resurser utan är också so boring. Vem vet vad som händer där ute i EU? I Markaryd eller Malung? I skolorna där hälften inte förstår svenska? Alltför sällan journalisterna.
Om detta kan kallas en kultur är den rastlös och slätstruket fingertoppsängslig för att stöta sig med någon eller något. I mitten är man mitt i och det känns bra i stunden.
För tio år sedan skrev den amerikanske journalisten och mediekritikern James Fallows en uppmärksammad essä i tidskriften Atlantic Monthly. Rubriken var ”Varför amerikanerna hatar medierna”. När jag nu läser om den pekar den träffsäkert ut den nära framtidens, det vill säga dagens, situation med en isolerad, misstrodd journalistkår i en bransch styrd av businesstänkande. Texten handlade om förlorat anseende, om hur journalister blivit alltmer upptagna av vad andra journalister tyckte och om hur de inte längre hade någon kontakt med tankarna och bekymren hos “vanligt folk”.
Kan svenska journalister i dag med gott samvete säga att de bidrar till att stärka demokratin?
De flesta av oss skulle kunna lära en del av Studs Terkel och de övriga tålmodiga lyssnarna som verkar i hans anda. Under fem år har radioproducenten Dave Isay rest runt i USA med sin portabla studio och i just utgivna ”Listening is an act of love” redovisar han vardagliga berättelser och minnen i urval. Journalistik bygger också på vilja: medan andra skär ner placerar den just nu beroendeframkallande tidskriften Mother Jones sju reportrar på en ny redaktion i Washington för att tränga in i nationens beslutsfattande.
Jag kan känna en tilltagande nyhetsleda eftersom det som är av betydelse, och samhällsförändrande, påminner om långa dyningar mot stranden. Behovet av långsamhet hänger samman med demokratin. Vi ska ner under ytan. Sänka tempot och hänga kvar tills det finns något att berätta.
Att hävda journalistikens nödvändighet i mediernas värld håller på att bli jämförbart med att tala sig varm för lyriken på en bokhandelsstapel av snabbskriven säljprosa. Eller med att försjunka i gamle The Band-trummisen Levon Helms nya skiva ”Dirt Farmer”, med gnissliga låtar om bönder och gruvarbetare, när det omgivande ljudlandskapet omvandlar musik till ringsignaler.
Journalistiken är den nya underjorden.