(Res nr 6 2006)
Det är långt från Gujarat i Indien till Nevada i USA. Kanji och Kusum Patel flög i tjugo timmar och sedan blev det en massa bilkörning också, förstås.
Kanji hade två bröder som redan hade flyttat till Kalifornien. De sa:
– Kom till Amerika, här är det bra.
När de hade tjatat ett tag skaffade paret Patel biljetter och hamnade så småningom i Fallon i Nevada, där de köpte ett motell som hette Uptown. I den här hålan, som inte ens låg vid den evighetslånga motorvägen mellan San Francisco och New York, fanns, om sanningen ska fram, varken något uptown eller något downtown och Patels satte upp en ny skylt: Value Inn. Det var ett anspråkslöst namn, man fick vad man betalade för.
Själva tänkte de att ska man vara småföretagare går det nog bäst i en småstad. De målade om i ljusare färger. De fixade till swimmingpoolen så att den såg ut som ett fotografi av William Eggleston. Mormor stickade ett stjärnbanér att sätta i vasen med tygblommor i receptionen.
De har varit här i nitton år nu. De kom till Amerika och tyckte det var bra.
Längs vägen utanför motellet yr ökendammet. Det drar genom Fallon inte bara under flygvapnets uppvisningar, då de allra djärvaste piloterna, the Blue Angels, virvlar som höstlöv mot sommarhimlen och den hitlockade publiken korkar igen Amerikas ensammaste väg, utan också vanliga dagar när pickupfolket spiller kaffe på sin morgontidning och diversebutikens praktikant släpar ut diversevarorna till påseende på trottoaren.
I Fallon kan man köpa både begagnade rock´n´roll-förstärkare och handgjorda cowboyhattar. Det är ingen stor stad. Dessutom brann den ner 1910 och 1954 sprack Maine Street i en jordbävning. Kvinnan som driver espressokafé säger att hon önskar att hennes idol Eric Clapton kunde komma till den här den delen av världen. När jag berättar att jag var på en konsert med Cream på 60-talet stirrar hon på mig som om hon trodde att jag rest ända hit enbart för att knäcka henne.
Vi checkar ut från Value Inn och drar ner den torra Nevadaluften i lungorna. Utmed Maine Street finns flera spännande skyltfönster och bakom ett sitter Glenna Palludan och svarar i telefon.
– Cash in a flash! säger hon med en sådan där nästan förinspelad och en smula gäll röst som telefonförsäljarna har när de skäms för det de håller på med.
Hela den brunbetsade byggnaden ägdes en gång av hennes svärfar, som hade järnhandel och sålde allt från stenkakor till fågelburar. Nu har aktiviteterna krympt samman och reducerats till en lånefirma – Slantar på stubinen! – som Glenna Palludans son lämpade över på henne när han drog till Las Vegas.
– Jag gillar egentligen inte det här, folk hamnar i skuldfällan, suckar hon.
Hon visar familjeporträtt och idrottsvimplar och vi beundrar de gedigna träskåpen och det bastanta skrivbordet med bakelittelefon. Firman tänker hon låta självdö medan hon närmar sig pensionen, fast frågan är om hon vågar berätta det för sonen.
Så skräller det om bakeliten:
– Cash in a flash!
Nej, det var visst bara någon bekant som ville skvallra lite. Vägg i vägg har fotografen Peg Buckner sin studio och hon är liksom alldeles rosafärgad och luktar parfym så att barnen som ska porträtteras blir vimmelkantigt glansiga i ögonen. Peg Buckners mormor var konstnär och hörde till staben som tecknade ”Familjen Flinta”. Det är den eviga berättelsen om människorna i öknen; de har antingen försänkningar i Hollywood eller har rest runt halva jordklotet för att hamna här eller så har de bytt namn och id-handlingar och tagit sig över delstatsgränsen för att kamouflera sitt gamla liv med skäggstubb eller noppigt rosa jumprar.
På baksidan av Fallon ligger de saggiga kvarteren med mopsiga hundar, skräptomter och familjer i undertröja, som vinkar mest för att vi ska vinka tillbaka och visa att vi inte har några skjutvapen i handen.
Här börjar den ensammaste vägen i hela Amerika: den har beteckningen highway 50 och är ett asfaltsnöre rakt ut det veckiga gruslandskapet. De närmaste dagarna kommer vi antagligen att se fler rovfåglar än människor.
Frenchman, som finns utsatt på vissa kartor, visar sig vara ingenting, bara en bulldozrad sandplätt framför ett stängsel som varnar för att bege sig in på militärt område. Salt Wells, också på kartan, liknar en lokal radiostation med alla sina master och antenner, men är en övergiven trailerbordell strategiskt placerad under det luftrum där the Blue Angels träningsflyger genom svarta rökmoln som ser ut som kriget.
Stora delar av Nevadas öken har reserverats för militären. Här testade man under många år atombomber både under och ovan jord och i vindriktningen stod Utahs patriotiska mormoner och gjorde honnör under stjärnbaneret medan de radioaktiva molnen sänkte sig över byar och tvättlinor och vattentäkter. När mormonernas barn föddes med ansikten som såg ut som druvklasar och deras får började stappla runt på tre eller fem ben krympte tilltron till regeringens gudomlighet. Den stärktes inte heller av den federala atomenergikommissionens drastiska försök att undanröja bevismaterial och tysta de vittnen, såväl soldater som civila anläggningsarbetare, som ville berätta om hur det gick till inne i provsprängningsområdet.
Så med kalla kriget blev Nevada en hotspot och demonstranter samlas fortfarande vid grindarna till Ground Zero för att protestera mot krigets fortsatta produktutveckling.
Highway 50 löper tvärs genom delstaten, över flacka grusslätter och mellan kurviga formationer av hopblåst sand eller mesquitetäckt sten. Klara, krispiga morgnar känns allt utvädrat och det doftar malört och salvia. Mitt på dagen vibrerar luften mot asfalten. Skymningarna i öknen är spektakulära; alla nyanser av rött och blått blöder samman, med varje sluttning något mörkare, något mer purpurfärgad än den förra. Många tror att öknar bara är uttorkad havsbotten, men här rör vi oss på nästan tvåtusen meters höjd och bergens spetsar sträcker sig mer än tretusen meter upp mot den vidvinklade skyn.
I Middlegate gjorde Ponnyexpressens ryttare uppehåll eller bytte till sig fräscha hästar när de galopperade fram med posten under amerikanska inbördeskriget. Kanske mer än några andra knöt dessa expressbrevbärare ihop öst och väst vid en tid då nord slogs mot syd.
Middlegates timrade bar och stall byggdes nedanför en obeveklig sol och blev också till en knutpunkt för guldgrävare med Kalifornien i blick. En del av dem som hänger här nu tycks ha övervintrat sedan dess i sina rutiga skjortor och gällivarejeans med hängslen. Chuck Ferguson bär liten guldvaskarhatt impregnerad med decenniegammalt grus. Don Jardines mustasch liknar tumbleweed, sådana där risiga växtbollar som far fram och åter över stäppen medan coyoten ylar och världen känns väldigt övergiven.
Gud vet vilka historier de har lämnat bakom sig för att hamna på en plats där tio personer inom synhåll uppfattas som trängsel.
– Var bor ni? frågar vi.
– Uppe i bergen, svarar Don Jardine.
Dit är det ganska långt även om vi är omringade av dem. Med sina knastertorra slänter och skarpa reliefer ger höjderna ett obebott intryck; att få med sig trailers och bräder och konservburkar dit upp får betecknas som ett livsprojekt, påknuffat av stark beslutsamhet att hålla sig undan. För att få snacka en stund och spotta i kors måste de knäande gubbarna ta sig ner till Middlegate. Där de bor finns bara reptiler och pilgrimsfalkar.
Vid sidan om baren ligger ett litet motell med åtta trailerrum. Rostiga bilvrak står nersjunkna i sanden. Elektriciteten drivs med generator, telefon fick de först 1984. Vid den ensammaste vägen är alla mobiler döda. Stephen King satt en period vid ett av matborden och skrev på sin bok ”Desperation”. Johnny Cash har tittat in och skrivit autograf på ett foto av sig själv med gitarr, halvt urstigen ur en bil: the man in black i en vit amerikanare. Jo, folk kommer resande även längs ödsliga leder. Ferguson och Jardine har sett dem alla komma och gå, förbipasserande med dammande däck och obskyr hillbillycountry i kassetten, och inne i baren hänger signerade dollarsedlar i taket och väntar på att ägarna ska återvända och lösa in dem mot några sierra nevada-öl.
Greg Del Pocco visar sitt högra pekfinger som kroknat.
– Skallerorm, säger han. Halva armen svartnade och jag trodde att allt var förbi.
Nu ser det rätt fräckt ut när han vilar avtryckarfingret mot metallspännet på sitt bälte. Som om han inte bara hade deltidsjobb som alltiallo i Middlegate. Som om han bar på en starkare protest än denna:
– Jag tänker inte betala någon annan skatt än den på öl.
Med armen ut genom bilrutan känner jag solen krypa i skinnet och inser att det kommer att fordras minst fem år i denna ödslighet innan det rödbrända omvandlas till lokalt anpassad ödlehud.
Skivan som vi fick tips om av en konnässör vid resans början slirar runt i bilens cd-spelare: ”Memories and drinks don´t mix too well/And jukebox wrecks don´t play those wedding bells/Looking at the world through the bottom of a glass/All I see a man that´s fading fast.” Det är Eddie Spaghetti och hans grupp Supersuckers; en hemsnickrad cowboymelankoli som kräver ändlösa, tomma vägar för att man ska stå ut.
I en liten by som heter Austin klättrar highway 50 upp och ner och runt en bergskedja och man ser flera mil ut över ensamhetens land. Nybyggartraditionen i USA har väl aldrig suddats ut, föreställningen lever kvar om att det alltid finns mer mark att muta in runt hörnet. När indianerna protesterade mot att deras land togs ifrån dem uppvisade nykomlingarna samma förvåning som deras nuvarande president när han reser utomlands och upptäcker att inte alla gillar hans politik.
De första vita amerikanerna som kom till Nevada flyttade på western shoshone-indianerna. Hädanefter var ödemarken och vidderna deras, och de som tog sig hit för att verkligen bosätta sig här måste ha sökt avskildheten. De gjorde ensligheten till sin. Hit nådde varken lagens eller samhällsmoralens armar.
Vid vägkanten i Austin står Elizabeth Rassiga i blommig klänning i en telefonkiosk.
– Det var min man, förklarar hon när hon lagt på. Han bor i Seattle. När det ringer vet jag att det är han och då går jag bara över vägen.
I öknen kan man leva med öppna fönster och höra ringsignaler och bergspumornas tassande och själv bestämma hur man vill reagera. Så länge man inte klättrar in på militärens territorium är man sin egen. Man bor uppe i bergen. Om man försvinner märks det först på att ingen lyfter luren.
En tidig kväll med den glödande solen balanserande på klipphorisonten rullar vi in i Eureka, en gammal gruvstad som dränerats på det mesta som skulle kunna påminna om guldruschens glada dagar. Då bensprattlades det på operahusets tiljor och skränades i otaliga salooner intill highway 50. Det fanns flera baksidor också: i en tunnel under huvudgatan tröstade sig slitna kinesiska gruvarbetare med sina opiumpipor och när gruvans folk kom upp i ljuset för att demonstrera för bättre villkor möttes de av skarpskjutande polis.
När guldet och silvret sedan sinade slog stan igen.
Vi hittar en av de två barer som fortfarande håller öppet och läser en skylt ovanför disken: ”If assholes could fly, this place would be an airport.” Den handfull slitna ökenmänniskor som omger oss kommer nog aldrig att lyfta. En av dem har hällt en massa mynt i jukeboxen och fram väller countrylåtar som vi aldrig hört förut. ”Were you born an asshole/Or did you work on it all your life?” lyder en av refrängerna, som en del av ett av allt att döma pågående samtal här inne.
Vid incheckningen på motellet blir det omständligt eftersom receptionisten inte är vän med datorn. Men vi har gott om tid, i öknen ska man ingenstans. På kvinnans namnskylt står det Swedeen. Hon heter Sissie Swedeen och kommer från Oklahoma och har irländskt cherokee-påbrå. Sweden känns hon inte vid. Efter en stund avbryter hon incheckningen för att gå ut och röka. Lite drygt en timme senare är vi klara och får nycklarna och Sissie Swedeen skrattar åt att vi båda heter Lars. Hon tror nog inte riktigt på oss, men till Nevada kommer så många typer med märklig bakgrund att de flesta har slutat fråga.
Det är viktigare vart du är på väg än var du kommer ifrån.
Och på en plats som denna stannar man gärna ett tag, för att kika på alla igenbommade hotellfasader och sneda saloonskyltar och skeva bilverkstadsportar. Alpine Lodge har stängt, liksom Louise´s Lounge och Walt´s Western Art. Rattazzi´s Cowboy Bar & Grill håller bara öppet när ägaren har lust. Ljudet av människor upphör tidigt om aftonen, sedan hör man bara cikadorna.
Längre nerför vägen står Sissie Swedeen och glöder med sin cigarrett.
De boende i Eureka sitter framför sina trailers och dagen därpå hälsar vi på hos Zoe Ann Wilson och Gilbert Mair. Hon ser ut som sprungen ur en låt av Lucinda Williams och han söker jobb hos de lokala väg- och renhållningsförvaltningarna. Kanske kan det bli något i silvergruvan, nu när den ska öppnas igen. Med sina tre barn har Zoe och Gilbert just flyttat hit för att tänka över livet i mormors vita husvagn med pelargonier.
– Vi kommer från Ogden i Utah, berättar Gilbert. Det var alldeles för vilt där borta. Mormonernas strikta regler gör att ungarna revolterar och bildar gäng. Vår grabb blev mobbad för att han lyssnade på Roy Rogers medan alla de andra höll på med Ice-T och Ice Cube. Vi flyttade hit för att de ska få lära sig ordentliga värderingar.
– Som vadå? undrar jag.
– Att man inte kan få allt. Att man måste arbeta för det.
Själv jobbade han på en stridsflygplansfabrik i Utah. Det kunde han vara utan; människor borde vara mer civiliserade än så. Zoe visar oss grannfastigheten, en träkyrka som byggts om till bostad med byråer med dolda lådor och en miljon snidade detaljer utförda av en enarmad snickare. Nu står det tomt, men det är inte detta hon längtar efter.
– Jag vill att vi ska lägga ett bud på en dubbeltrailer som är till salu uppe i bergen. Då skulle vi kunna ha hästar. Då skulle vi kunna rå oss själva.
Den amerikanska drömmen: kom hit, här är det bra, här kan man vara för sig själv.
Vid den ensammaste vägen i Amerika finns inga gäng. Man kan lämna dörren öppen och verktygslådan på flaket till pickupen. Mykal Zoglemann håller på med något slags provisorisk lagning av trätrappan till sin flickväns trailer. Han kramar sin lilla hund så att den försvinner i tomteskägget.
Eureka är det perfekta stället om man vill ta det lugnt, säger han. Han har också en del att fundera på och en del att lägga bakom sig; när han var ung slog han ihjäl en man, i ett slagsmål, och åkte in för dråp. Med en omspacklad Ford Custom-pickup från 70-talet kör han omkring i sitt nya liv, långsamt och stillsamt, som en tillbakalutad ökenvandrare, med ett namn som kanske är hans riktiga, kanske inte.
– Det är svårt att förklara hur nära vi står varandra här i stan, säger han. Alla kom på min hustrus begravning. Folk ringer till föräldrarna om barnen bär sig illa åt.
Han har sällan haft det så avspänt och hans ensamhet verkar fylld av socialt liv. På sätt och vis är han avvisad av samhället – som gammal brottsling får han varken rösta eller bära vapen – men i den här delen av världen behöver man inte särskilt mycket samhälle. Om du inte messar med mig, messar inte jag med dig. Det finns alltid krispiga morgnar då man kan gå ut bland malörtssnåren och sparka i ökendammet. Man snickrar lite och får en slant för besväret. Man flirtar med tjejerna på andra sidan vägen. Ibland kommer det mexikaner till stan och de har alltid med sig röka.
– Hallå där!
Någon vevar ner en bilruta och ut bolmar rök.
– Lars och Lars, det är så ni kallar er, va?
Sissie Swedeen skrattar och hostar. Så snackar vi en stund om läget. Hur det är och vad vi ska göra sedan.
När vi checkar ut har hennes kollega på sig sin gladaste blus. Jag lämnar motellet sist och när hon tar emot nyckeln kikar hon på sina papper och säger:
– Det är konstigt. För ett par minuter sedan var det någon annan som checkade ut och han hette också Lars. Och det märkligaste var att han var från Sverige, han också. Två svenskar på samma dag, tänka sig.
Vi vinkar genom vindrutan till kollegan i den glada blusen och kör österut mot Utah, genom bergsklyftor fyllda av dovhjortar, mot en stad som heter Ely och de öknar som ligger där bortom. Efter ett tag kollar vi våra mobiler. De är fortfarande döda.