(Forum AID nr 2 2006)
Jeanette Bonnier, 72 år, ropade in sin första tavla när hon var i tonåren. Det var på auktion hos Svensk-franska konstgalleriet. Det var en litografi av Picasso.
I september öppnar Bonniers konsthall på Torsgatan i Stockholm; för sitt inre ser hon den fyllas med ”oerhört spännande, avantgardistisk konst”. Men inga tavlor från hennes egna eller släktens kontors- eller vardagsrumsväggar.
”Att visa samlingar blir jävligt trist i längden”, förklarar hon.
Det har varit en lång process, så utdragen att vissa ursäktar sig för minnesluckor, andra har ändrat uppfattning och åter andra har stelnat i sina skyttegravar. Nu står den där, en glasbyggnad i fem plan på en tomt som tidigare var markerad som park. Några får utsikten skymd, några tycker säkert att de rika brer ut sig. Mecenaten med kulturens fernissa. Familjen Roos med Rooseum i Malmö, Mærsk Mc-Kinney Møllers operahus i Köpenhamn. Jovars, fint och vackert och intressant, men…
Arkitekten Johan Celsing står längst fram i fören i den tomma kontorsvåningen på plan 5. Solljuset flödar in från en tidig eftermiddagshimmel. Det känns som om vi stävar in mot stan, mot Centralen och City; husets avlånga, avsmalnande form som mynnar i en rundad spets skapar en rörelse bort från det bonnierska tegelfundamentet, där Jeanette Bonnier har sitt skrivbord på koncernskrapans artonde våning.
Med Millesgården, Skissernas museum, Museum Gustavianum och den temporära paviljongen i vass och rotting på Bo01 bakom sig har Johan Celsing nästan blivit ”konsthallsarkitekten”. Det var inte planerat så, och ingen vill bli insorterad i ett fack, men hans arkitektkontor var ett av dem som kontaktades av Bonniers och ombads inkomma med ett förslag.
”Jag kom för att föredra ärendet”, berättar Celsing, ”och trodde att jag skulle träffa några från juryn. Men där satt hela Bonnierfamiljen, unga och gamla, djärva och försiktiga. Man kände igen dem från press och tv. Där var Lukas Bonnier och de unga lejonen. Jag var helt oförberedd på detta forum med 20-åringar och 80-åringar. Familjen är ju stor med ganska olika attityder i alla möjliga frågor. Det finns fullt med friktionsmöjligheter.”
Det har varit en tioårig färd med inbromsningar och en hel del tomgång. Först skulle tomten köpas loss. Så var det detaljplanen och remisserna och grannarna. Tidiga utkast som kasserades. På stadsbyggnadskontoret var inte alla överens. Kanske inte heller hos Bonniers; för att konsthallen skulle kunna förverkligas krävdes en kontorsdel med intäkter. Hur skulle detta balanseras och gestaltas? Det kan också ha funnits en rädsla för att framstå som pushig, som om man trumfade igenom sin vilja i kraft av sitt namn.
Tanken på ett glashus alldeles intill järnvägen väckte inte heller något jubel hos dem, som funderar över vad som händer om en farlig transport skulle haverera.
Arkitekten har använt sig av tomtens triangulära form och åstadkommit en lätt knäck i fasaden för att accentuera svängningen på gatusidan. Bakom det gröntonade glaset blir de tre översta våningarna kontor, på andra våningen flyttar statens musiksamlingar in. I flera andra förslag har konsthallen förbundits med det gamla Bonnierhuset genom bryggor. Johan Celsing har klippt banden; det släpper ner ljus mellan husen, men framför allt befriar det honom från att behöva förlänga den befintliga bebyggelsens form och material.
Minst 50 procent av det nya huset måste innehålla kulturverksamhet, det var ett villkor. Frågan har naturligtvis väckts om vad som händer om Bonniers en dag upphör med konsthallsverksamheten. Men mest av allt har det pratats om hur man ställer ut konst i ett rum av glas.
Hissarna är upptagna av byggjobbare och vi snurrar nedför trappan till bottenplanet. I fören samma vidvinklade nosutrymme, här tänkt som något slags bibliotek och läshörna. Utställningsrummen finns i boxar, den största sjutton gånger sjutton meter och drygt sju meter hög, med ljusnedsläpp. ”Min roll har varit att visa var skåpet ska stå och skåpen är de här stora boxarna.” Med utdragsväggar skapas nya avskärmningar och utmed ytterväggarna uppstår udda utrymmen för en lekfull curator.
”Flexibilitet kan ibland innebära att ingenting fungerar”, säger Celsing. ”Men det kan också vara inbjudande. Josef Frank talade om att de byggnader och rum som vi tycker bäst om är sådana som ser ut att ha uppstått av en tillfällighet.”
Konsthallens material är råa; osminkat golv, gråmålad ljudabsorbering.
”Om vi hade slutit till ytterväggarna hade man fått mer plats att hänga på, men samtidigt missat möjligheten till utsikt mot vattnet och ner mot stan. Med avskärmningar hade det utifrån upplevts som en sorts allvarlighet, som om konsten är så bräcklig eller så fin att den inte tål att kontamineras av stadens liv.”
Jeanette Bonnier jobbade under några år som journalist på Expressen. Det var på Carl Adam Nycops tid, när Ivar Harrie och Gert Engström satt på redaktionen. ”Det var den bästa skola jag någonsin gått i”, säger hon och ögonen tindrar till. Det var innan Klarakvarteren revs, det var innan Otto Sjöberg var påtänkt. Sedan blev det veckotidningar. När hon var gift med Jörn Donner skrevs filmmanus. Hon hjälpte till med att få ihop Moderna museets amerikanska samling. På 80-talet drev hon galleri i New York.
I den vänbok som producerades till Jeanette Bonniers 70-årsdag skrev Donner: ”Ett av äventyren senare i livet var Jeanette. Vi träffades hos Lukas. Hon körde mig till Arlanda. Det fanns en underbar spänning och lockelse. Jag kom till New York. Hon var där. Jag var i Tokyo. Hon i New York. Vi möttes på Hawaii.”
Incheckningar, boardingkort, in och ut på gallerier. Hon har konst hemma i New York också, i huset på Long Island, i lägenheten på East 79 Street.
”Jag förde in min dotter i det där. Vi levde oerhört nära varandra. Jag tog med henne tidigt i de här kretsarna. Innan jag hade galleri själv köpte jag konst. Jag gick upp i ateljéerna på Manhattan. I och med att du är intresserad av konst och går på gallerierna och lär känna konstnärerna och galleriägarna är du ju där. Det är energi, energi, energi, energi.”
Den nya konsthallen ser hon som ett sätt att ge den stiftelse hon arbetat med sedan dotterns tidiga bortgång, Maria Bonnier Dahlins stiftelse, ett hem efter alla år av stipendieutdelningar till unga konstnärer.
”Det var ganska naturligt att bygga här. Vi hade en tomt som på stadskartan var utmärkt som park. Det var ju vänligt och bra att stan ändrade detta. Det här huset kan bara vara positivt, det här är ju en ganska död del av stan. Torsgatan är en jävla trist gata.”
Vad tycker du om resultatet, byggnaden?
”Det kan nästan varenda människa förstå att för mig var det knepigt, rent ut sagt, att få ett glashus för konst. Det var en jury, inte särskilt stor, och det blev Johans förslag som vann. Nu ångrar jag mig, att jag inte stod på mig eller att jag inte tog upp idén om att man skulle utlysa en större tävling. Vi bjöd bara in några arkitekter – och det var synd. Man skulle ha frågat fler och kanske gått utomlands.”
Hon beskriver det som ett ganska informellt juryarbete. Det var hon och stadsarkitekten och någon mer från stadsbyggnadskontoret, som hon minns det.
”Det har varit knepigt att lösa. Nu har det blivit bra, faktiskt. Men det är klart att det inte är lätt att ha en konsthall med bara glas och fönster. Jag hade kanske tänkt mig någonting som var mera i samklang med den gamla byggnaden. Nu ska ju alla bygga i glas. Det är inte så innovativt längre. Men nej, nej, nej, det handlar inte bara om glaset. Jag tycker inte att byggnaderna pratar med varandra. Byggnaden i sig är jättestilig och har en fantastisk form. Men man kan ju ha tiotusen åsikter om det här.”
Många har trott att nu är det Bonniers beryktade samlingar som ska ställas ut.
”95 procent trodde det. Det var aldrig min tanke. Jag bildade den här stiftelsen när min dotter dog. Hon levde i New York och studerade till arkitekt och målade själv och var med bland 80-talets konstnärer i New York. Det var hela min utgångspunkt när jag startade stiftelsen. Det hade ingenting med de andra samlingarna att göra. På Manila har vi porträttsamlingen och den kommer att hänga kvar. Sen köpte Gerhard enormt mycket bra svensk konst, den hänger på bokförlaget. När jag ville ha den här konsthallen var baktanken att garantera att stiftelsen skulle fortsätta när jag en gång är borta, så att folk inte sjabblar bort den när inte jag kan styra och ställa. Och min intention är att visa nyskapande konst.”
1997 yttrade sig Rådet till skydd för Stockholms skönhet i ett remissvar om den nya detaljplanen för tomten:
”Enligt rådets uppfattning skulle förslaget få till följd att stadsbilden på ett synnerligen negativt sätt förändras om miljön kring Torsgatan avskärmas och sluts till… För några få år sedan byggdes Bonnierhuset för att passa till uthyrning. I dagsläget hävdar ägarna att de har behov av lokaler för eget bruk och hänvisar till att de befintliga lokalerna är uthyrda varför man ser sig nödsakade att bygga nytt. Rådet ifrågasätter starkt detta förfarande och ser det som ett uppenbart försök till exploatering av en tomt i ett synnerligen attraktivt område… Med hänvisning till det ovan sagda ställer sig rådet starkt negativt till planförslaget och det är rådets förhoppning att staden förhindrar denna typ av exploatering som så uppenbart gagnar företag på stadsmiljöns bekostnad.”
Skönhetsrådets yttrande var formulerat av sekreteraren Göran Söderström och också undertecknat av dåvarande ordföranden, moderatpolitikern Margareta Schwartz.
”Det var ett stort glashus som skulle skymma utsikten från det nya S:t Eriksområdet på Kungsholmen över till den gamla bebyggelsen vid Sabbatsberg”, säger Schwartz. ”Dessutom hade man från Bonniers redan fått bygga till det gamla huset och att sen få ytterligare utrymme för att göra en konsthall… Men huvudargumentet var att man inte tyckte att huset passade in. Vi talade mycket om de här glashusen som nu dyker upp över allt. Några av oss har väl varit i Berlin. Vi var inte särskilt förtjusta.”
Det finns de som tycker att skönhetsrådet är konservativt och alltid går emot allting som är nytt.
”Det är inte sant! Det mesta godkänner vi. Ibland är det klart att man går emot och det ska stockholmarna var väldigt glada för. Det finns fruktansvärda förslag som skulle förstöra mycket. Jag har suttit i många nämnder och styrelser och jag tror aldrig jag har varit med någon stans där varje enskild ledamot har engagerat sig så som i skönhetsrådet. De åkte ut på plats och la ner väldigt många timmar på att titta på de olika objekten. Om alla var så ambitiösa skulle det se annorlunda ut i Stockholm. Det är inte heller vilka människor som helst, utan professorer och arkitekter och liknande. Det är väldigt kunnigt folk och man blir väldigt imponerad.”
Enligt Arne Fredlund, planchef på stadsbyggnadskontoret, har den här processen varit ovanligt omfattande.
”Det berodde på att man inte skulle kunna bygga normalt på en sådan plats, intill en byggnad som redan har så stort kulturhistoriskt värde. Man hade inte fått bygga ett ordinärt kontorshus. Konsthallen blev avgörande. De första förslagen som vi såg hade inte den kvalitén att man kunde genomföra dem. Från kommunens sida blev det nej, man måste ta fram ett annat förslag.”
Diskussionen fortsatte när Johan Celsings förslag hade valts ut.
”Kunde man bygga så pass högt? Om man bara ser till stadsbilden skulle det smälta in bättre om man gjorde det lite lägre, men om man ser till det som byggnad och arkitektur blir det mycket bättre när det har höjd.”
Fredlund tycker inte att Bonniers fick en särskilt välvillig behandling; bl a ledde kraven på extra säkerhet intill järnvägen till omarbetningar.
”Däremot gjorde viljan att få till stånd en konsthall i Vasastan att kommunen var mer intresserad av projektet och tyckte att det var viktigt att man fick fram en utformning som var bra. Jag tycker att byggnaden är jättespännande. Det finns en stark vilja att visa att Stockholm är en stad, som både klarar av att bevara det som är viktigt att bevara och att bejaka ny spännande arkitektur. Stockholm vill märkas på världsarenan, det handlar mycket om att jämföra sig med andra riktigt stora städer.”
Konsthallsprojektet hade, och har fortfarande, en bister kritiker på stadsbyggnadskontoret i planarkitekten Aleksander Wolodarski, som ritade stadsplanen för just S:t Eriksområdet på andra sidan vattnet.
”Byggnaden är väldigt illa anpassad till stadslandskapet, det är min bestämda uppfattning”, suckar han. ”Hela den visuella axeln, hela öppningen från S:t Eriksplatån mot Vasastan, gav en magnifik florentinsk utblick som nu är helt ödelagd av en ganska banal glasfasad. Den ger ett kallt intryck och den gröna färgen skär sig mot den varma tonen i området runt omkring. Allt är fel med det här huset: volym, materialsammansättning, fasad och kulörer.”
Wolodarski säger att det har känts väldigt ensamt på jobbet när han sett S:t Erik ”slaktas och förstöras”.
”Det är nästan ett trauma för mig. Det smärtar mig, det gör mig ont när jag går dit och ser att utblicken är igenkorkad och att huset är så torftigt. Jag har ingenting emot glasarkitektur, det handlar om den kyla som huset sprider.”
Han menar att det självklart ligger en lockelse i att en byggherre vill visa konst och göra en stadsdel mer levande.
”Där finns en frestelse. Jag tror att många, som har varit med i den här processen, också har lockats av att det skulle bli ett fantastiskt hus som kunde vitalisera stadslandskapet. Och många kanske faktiskt tycker att det är ett lyft. Det finns vackra hus i glas, men det här hör till de sämsta man har gjort på senare tid.”
Skönhetsrådet, denna halvofficiella förvaltare av den goda smaken, avfärdade 2000 på nytt byggplanerna. Ingen reserverade sig mot yttrandet, men rådets nuvarande ordförande Hans Henrik Brummer, då vanlig ledamot, säger att han personligen tycker att det är kul med ett glashus.
”Snart kommer det att hända så mycket där. De kommer att däcka över järnvägen och det blir ett stort hotell vid Bantorget. Och så förtätar de uppåt Sabbatsberg. Så huset kommer att sjunka in och bäddas in i en massa annat i framtiden. Man söker ju konsensus i de där besluten. Gillar man det inte får man reservera sig. Det gjorde inte jag, men jag försökte mildra en del skrivningar. Jag var i princip positiv, vill jag minnas.”
Så här skrev skönhetsrådet:
”Rådet har stor förståelse för de starka protester som lämnats mot förslaget från de boende inom området… Rådet anser inte heller att byggnaden är ett behövligt tillskott till Torsgatans gatumiljö, som bygger på kontakt över vattnet. Rådet avstyrker således förslaget till detaljplan.”
Den som förde pennan och sammanfattade skönhetsrådets invändningar var sekreteraren Göran Söderström:
”Vi blev lite förbannade för att det var ett sätt att exploatera marken. Det handlade inte om annat än ren snålkapitalistisk utsugning av en stadsbild. Man insåg att man inte skulle få igenom bygget utan att locka med någonting. Det ena var en bra arkitekt och det andra ett konstmuseum med de bonnierska samlingarna. Rådets konstnärsrepresentanter sa: konstsamlingar i ett museum med bara glasväggar är fullständigt omöjligt. Dessutom ifrågsasatte vi om det över huvud taget fanns någonting att visa.”
Ni trodde inte att de hade någonting att visa?
”Nej. Vad skulle det vara? Ett bra museum ska ha överljus och inga fönster. Lokalerna var definitivt inte lämpade. Men det var för att locka politikerna att säga ja. Och det gjorde de till slut.”
Det var ett bete som kastades ut?
”Ja, absolut. Ingenting annat. Det är ju en gren av familjen Bonnier som driver det här, men nu ska de ju inte alls ha något museum utan en öppen konsthall. Det behövs ingen ny konsthall. Det finns gott om konsthallar i den här stan. Man frågar sig hur de ska kunna driva den och vem som ska finansiera den.”
Bonniers har ju pengar.
”Ja, men det här bygget handlar inte om något mecenatskap. Det ligger rent ekonomiska uträkningar bakom. På sin tomt mitt i stan har de fått en stor byggnad som ska användas till kontor. Det är oerhört värdefullt. Kapitalistiska företag ska ju drivas av vinstbegär, men man måste ha klart för sig att det bara handlar om det. Man lurade politikerna genom att säga att det här ska bli så stiligt och så bygger man lokaler som är direkt olämpliga för den verksamhet som man påstår ska vara där. Jag tror inte ett ögonblick på deras historier. Konsthallen var ett lockbete. Det som fick projektet att gå igenom var naturligtvis att det blev ett snyggt hus.”
Har du varit och tittat på det?
”Det är klart. Och visst, det blev stiligt.”
Vad tror du kommer att hända med det om några år?
”Jag tror inte att den här galleriverksamheten kommer att leva kvar. Det är sådant där man startar och kanske tycker är roligt en tid. Det blir väl bilförsäljning eller någonting sådant, kan jag tänka mig.”
Det som hänger hemma hos Jeanette Bonnier i Stockholm och New York kommer alltså inte att visas i konsthallen.
”Nehej. Det här är inte för att visa hur duktig jag är eller hur mycket fina tavlor jag har. Men släkten tycker att det är roligt. Det har ju funnits en närhet till konst och teater hela tiden. Jag kommer inte från någon kälkborgerlig miljö.”
Vad säger du om invändningarna från dem som tycker att byggnaden blockerar deras utsikt?
”Jag har full förståelse för det. Det är allt jag kan säga. Det är bara att titta ut genom fönstret här på kontoret. Wolodarski har gjort en halvcirkel med trappor och en liten park och en brygga ut mot vattnet. Innan det här huset kom upp såg de träd och berg. I allra högsta grad kan jag förstå deras synpunkter.”
Hur ska man trösta dem då?
”Det går ju inte. Det är obotligt. Så länge stan står kvar kommer de att se det här glashuset.”
Hos skönhetsrådet finns uppfattningen att det bara är kontoren som Bonniers har varit ute efter.
”Ja, ja, ja, ja…”
Göran Söderström tror att ni kommer att sälja bilar i bottenplanet om några år.
”Uppriktigt sagt så blir jag så inihelvete förbannad när jag hör detta skitsnack. För mig är det här en hjärtesak. Jag förlorade mitt enda barn och jag har en stiftelse i hennes namn och jag vill garantera att den fortsätter efter att jag är död – och då ska ingen jävel komma och säga att vi ska sälja bilar där.”
Konsthallen öppnas den 16 september och chefen Sara Arrhenius talar om ateljén och inbjudna konstnärer som en viktig del av profilen. Det blir många publika program och hon är glad över den tillgänglighet som huset utstrålar: ”Det ska inte bli någon skattkista och inget mausoleum.”
Johan Celsing ser byggnaden som ”ett statement i stan”:
”Sådana brukar bli omdiskuterade, som ett slags ställföreträdande trätoämnen. Men mest av allt har jag känt en stor förväntan från folk. Det finns ju ingenting att bråka om här. Hade skönhetsrådet fått använda bara tre ord i stället för trettio kan man fråga sig om de hade sagt samma sak. Jag undrar också hur mycket synpunkter de boende på Kungsholmen har haft. De bor så långt ifrån. När spåren blir överbyggda kommer det hus som är högre mellan oss och dem och då hamnar konsthallen i skugga. Det är stadens villkor.”