(Fokus 4/4 2023)
Jag har inte tidigare skrivit om Zlatan Ibrahimović, men alltid tvekat inför det destruktiva han stått för, kulturellt, kommersiellt, som symbol för underdogens übermensch-mentalitet. När han var pojklagsspelare kunde hans pappa dyka upp och uppträda hotfullt mot tränaren för att denne inte gav sonen de favörer han borde få.
Zlatan är född i Malmö och samtida med den smygande förlust av tillit som kommit att prägla det samhälle, som inte vet hur man ska förhålla sig till dem som är påstridiga och hotar med att ringa sina bröder.
Naturligtvis är det lätt att klandra Zlatan när han hyllar Qatar och beter sig som en mobbare mot journalister som ställer frågor. Det verkligt intressanta är emellertid hur ett helt land på några decennier har kunnat formas av romantiseringen av och undergivenheten inför beteenden och strukturer som de flesta ogillar.
Med mediernas och kulturlivets benägna bistånd har klanmentalitet, könsseparatism och hotkultur etablerat sig. Föraktet för svaghet blomstrar där samhället sträckt ut en försiktig hand. Vi sitter inte längre ner och tar en kopp kaffe och pratar om saken; vi tvingas hyra in väktare, installera kameror, placera socialsekreterarnas stolar nära ytterdörren så att de hinner ut.
Om Zlatan tidigare marknadsförts som symbol för förortens revanschism och globalfotbollens hyperkapitalism har han nu med sina uttalanden om Qatar blivit megafon för politisk extremism med misogyni som fundament. Han kommer – det bör man påminna om – från en stad, där de styrande utan samvetskval skickat sjätteklassare till Saudiarabien i syfte att lära dem tolerans för andra kulturer, och ett land vars offentliga politik och praktik förenat moralisk hybris med social självutplåning.
Malmö FF har haft två hjältar med genuin folklig förankring, Bosse Larsson och Zlatan Ibrahimović. Bosse rökte i omklädningsrummet och blev ett tag proffs utan att tjäna särskilt mycket. Zlatans tid är en annan, med fotbollens topplag sålda till shejker och oligarker. Den som spelar spelet kan köpa femton Ferrari och lämna dem i öknen because I’m worth it.
Föraktet för svaghet kan se olika ut på olika platser, i olika grupper, men den variant som mer än andra förändrat Sverige är föraktet för den samhälleliga svagheten.
Man kan inför öppen ridå odla sin kriminella verksamhet och behandla kvinnliga lärare hur nedlåtande som helst. Musik intimt sammantvinnad med gangsterliv tilldelas priser för att den anses genuin. Man blundar för hedersförtryck eftersom det är bra med familjer som håller ihop.
Samhällets brutalisering hänger delvis ihop med den vanskötta migrationspolitiken, med inflyttningen av internationell brottslighet och dålig kontroll av människors identitet. Det har också varit möjligt att nå fördelar genom att erbjuda en karikerad bild av sig själv som offer för det system, som i det längsta velat tro de flesta om gott.
När jag besökte medborgarrättsmuseet i Memphis i USA, byggt kring motellet där Martin Luther King mördades, underströk den kvinnliga chefen hur illa berörd hon var av de nidbilder av afroamerikansk kultur som gangsterrappen höll fram. De som i Sverige gjort sig till uttolkare av förortens själ och utsatthet producerar ofta liknande karikatyrer, där det som är annorlunda ges en platt och stiliserad form.
Människor beskrivs då som oförmögna, passiviserade av den omgivning som suttit i hundratusentals sammanträden för att fördela projektbidrag och knäcka integrationens gåta. Det enda som återstår är att slå sig ut, slå sig fram, som en superhjälte.
Zlatans karriär har framställts som en askungesaga, en berättelse om den förtrampades väg till kungatronen. I denna svenska förortsmytologi har samhället varit hindret samtidigt som det smickrat honom för hans vägran att anpassa sig.
Alla timida barn, som inte haft samma kaxighet i sig, har fått se hur den egenskap de saknat börjat efterfrågas i ett förvandlat samhälle. Det försagda Sverige har låtit den tatuerade torson bli ett ideal där man tidigare hoppades på blygsamma mål som jämställdhet, solidaritet och ett arbete att försörja sig på.