(Svenska Dagbladet 21/5 2022)
I historier om domedag och undergång är öknen civilisationens restprodukt, det enda som blir kvar.
När man landar i en ökenstad dammar det runt tillvaron. Bildörren slås upp och värmen är plötslig och tung, det liksom knastrar till i näsborrarna. Om dagen är bergen röda, på natten mörka som kol och livlöst frusna.
Det drömska och det hotfulla; öknen kan vara både hägring och apokalyps.
Den rymmer därför en sällsam lockelse; Ture Sventon och Anna-Karin Palm, Cormac McCarthy och Antoine de Saint-Exupérys lille prins, Valeria Luiselli och Tony Hillerman, Sven Lindqvist och Jean-Marie Gustave Le Clézio, alla har de hamnat här, för att inte tala om de otaliga filmare och bildkonstnärer som fångats av skönheten, ensamheten, konturerna och färgskalan. Georgia O’Keefe slog sig ner i New Mexico och upplevde kulörer där andra såg en steril ödslighet lämpad för provsprängningar av domedagsbomber.
Under pandemin, i den sociala distansens tid, uppstod en märklig byggboom i joshuaträdens öken i sydöstra Kalifornien, där driftiga personer förutsåg värdet av isolering och snabbt skapade en lukrativ uthyrningsekonomi.
En airbnb-natt i en nyuppförd modernistisk låda med glasvägg mot grusöknen och dess suggestivt spretiga kaktusväxter, yucca brevifolia, kan kosta över tiotusen kronor. Flera boenden lockar med bohemliv – ”stimulera sinnena och själen” – bland vedspisar och antikvariatsböcker, som Dome in the Desert, och det främsta säljargumentet hos Zebra Shadow är de skarpa skuggorna som bildas på väggar och golv. I inomhuspoolförsedda Invisible House, med stjärnhimlen reflekterad i panoramafönstren, stiger dygnstaxan till sextiotusen.
Detta är en ny version av kolonisationen av Västerns vildmark. Priserna för ett hus i någon av byarna vid gränsen till nationalparken Joshua Tree har de senaste två åren stigit mer än någon annanstans i Kalifornien. Och som på många andra håll där ödelandet lockar, växer farhågorna för människans oförsiktiga avtryck i landskapet.
Joshua Tree ligger mellan Los Angeles i väster och Las Vegas och Grand Canyon i öster, och är den enda plats där man finner den sortens kaktusar som skapar områdets identitet och speciella dragningskraft. Fotografen Anton Corbijn placerade rockgruppen U2 här för omslaget till albumet ”The Joshua Tree”; bilderna var svartvita och känslan av förtvinad civilisation förstärktes av det ensamma träd som liknade ett sagomonster eller ett förvridet kors. Drygt tio år tidigare hade countryrockmusikern Gram Parsons dött en olycklig död i Joshua Tree, endast 26 år gammal, och bidragit till den lätt spöklika atmosfären.
Dagtid badar grusslätten och de omgivande bergen i vitt sken, som i skymningen på några få minuter klär om till violett för att sedan svartna medan luften kallnar och spindelmarken börjar knastra. Öknen är en omvandlad havsbotten. Metaforerna påminner om oceanens och präriens, här är fullt av skepp och karavaner och myter och sånger. Själv lockades jag länge av tanken att tälta i närheten av scenen under den årliga Festival au désert i Mali, men innan det blev av hade festivalen tvingats upphöra i ett land där det inte längre var säkert att gå omkring med musikinstrument i handen.
Den amerikanska populärkulturen verkar behöva en öken att köra ut i; där begravs hemligheter, det är där man dör eller lever upp på nytt. Litterära och filmiska hjältar har kommit vandrande i den torra hettan, in i berättelsens centrum eller bort från alla sammanhang. Öknen förbinder USA med Mexiko och många av dem som vill norrut, över gränsen, upptäcker att det är svårare att klara transporten genom ödemarken än att ta sig över stängslet.
I sommar väntas antalet migranter som olagligt tar sig in i USA bli rekordstort. Under juli månad i fjol togs 214 000 personer i förvar av amerikanska myndigheter, den då högsta siffran på tjugo år. Varken muren eller farorna som väntar i hettan tycks hindra dem som satt sig i rörelse. För dem är öknen i gränslandet som en bred uppfart till den amerikanska utopin.
Sydvästra USA är också en landsända där människor fortfarande kan dra sig undan och hålla på med sitt. Övergivna gruvsamhällen blir konstnärskollektiv, en trailer kan placeras vid grusvägens slut dit varken mobilnätet eller sheriffen når. För hopifolket är detta universums mitt. Förfäderna placerades här för att hålla jorden i balans. Deras byar i Arizona är de äldsta i Nordamerika och när turisterna blev för påträngande stängde de helt sonika infarterna och förbjöd fotografering.
Långt före pandemin hade vildmarksturismen gett upphov till konflikter inte bara i de varma ökenstaterna utan också uppe i Montana och i högplatåöknen i Wyoming, där motorstarka fordon körde sönder sluttningarna och välbärgade kustbor betalade för lyxen att ha bufflar och vargar runt knuten i stället för lokalbefolkningens boskap.
Jag har nog aldrig sett vackrare solnedgångar än i Death Valley och Monument Valley, så varför skulle inte andra utbölingar också få det privilegiet? Öknen är på många sätt ogästvänlig, men det är också en del av dragningskraften. När man står vid sandstensklippans rand tror man sig vara den första människan som tagit sig hit, man ser världen som ny. I öknen vandrar man vid sidan av tiden; allt är förgängligt, men samtidigt evigt. Sin längtan efter det meditativa delar man inte bara med hopifolket utan också med miljontals storstadsbor med drömmar om att besöka ett Amerika, som visserligen är sönderdokumenterat, men ändå inte färdigkoloniserat.
Det är ett Amerika med vid himmel och öppen horisont, ett kargt och kärvt land hemsökt av nybyggare, futurister och enslingar. I science fiction påminner tillvaron efter det stora kriget ofta om en öken. Under löftena om överlevnad och nystart skymtar alltid hotet om kollaps.
För oss som lyssnar på countrymusik är detta också en viktig del av det ålderdomliga land, som kulturjournalisten Greil Marcus berättar om i sin bok ”Invisible republic”. Tidens gång märks bara i bilmodellerna utanför de svankiga motellen med halvtrasiga neonskyltar, i övrigt är detta oplöjt territorium, en obygd, och just känslan av att när som helst stå lämnad mitt i ingenting passar utmärkt ihop med countryns olika lager av väderbiten sentimentalitet. Det är inte du som sjunger sången, det är sången som sjunger dig, skriver Marcus.
Dessutom färdas ljud annorlunda i öknen. Man blir medveten om sin egen närvaro, en molnfri rymd reser sig vars slut ligger långt bortom bergskammarna. Alla fotspår raderas precis som på stranden när vågorna slår in. Kanske är man i stället den sista människan på den här platsen, om öknen nu är det som finns kvar när allt gått på tok.
Ibland är det svårt att orientera sig, man får kisa mot solen som man gjorde när man lärde sig väderstrecken. Att bedöma avstånd är inte heller lätt, särskilt inte mitt på dagen när landskapet plattas till.
Jag erfor en väldig tillfredsställelse när jag lyckades hitta pricken på Texaskartan, där den unge John Grady Cole påbörjade sin ritt mot äventyret i Cormac McCarthys ”Alla dessa vackra hästar” och där hans skugga sedan gick att följa genom mesquitesnåren. Vid atombombens Ground Zero, Nollpunkten, inne på White Sands Missile Range i New Mexico, var det rastlös oro som tog över tjugo år innan jag till slut besökte Hiroshima.
I öknen ser man långt, möjligtvis också in i andra dimensioner. Ufo-folket har i alla fall sin kultplats i Roswell nordost om El Paso och i Nevada berättar de boende gärna om märkliga ljussken och avtryck från farkoster på trailertaken i byn Rachel. Hettan kan hamra fram hallucinationer hos den som inte skyddar sig med hatt och boots. Man är alltid främling här, i ett landskap som ständigt byter skepnad.
Jag går in på en av alla resebloggar som tipsar om boenden i öknen och läser att Joshua Tree är ”en bohemisk vildmark med utomjordiska och esoteriska vibbar, som på sistone har blivit het bland hipsters som vill undkomma den urbana grottekvarnen”. De nyuppförda enplanshusen lite varstans ute i ökenlandskapet beskrivs som ”desert chic”. Hey Cowboy är ett rustikt boende med inomhuskaktusar och Old West-möblemang som i ett designreportage från Santa Fe. Luna Cabin är lika avskalad och vitmenad som middagsöknen utanför medan Quail’s End blandar Ikea-kök med gamla skrivmaskiner och karamellfärgade kaminer.
Precis som i Arizona, där folk rycker upp de höga saguarokaktusarna och placerar dem framför sina garageportar, finns en oro för att de särpräglade joshuaträden ska skadas och vissna av byggboomen i öknen. De gamla byinvånarna runt Joshua Tree menar också att de nya lyxuthyrningarna förändrar den lokala kulturen. Om det hittillsvarande lågbudgetlivet byts ut mot ”desert chic” rubbas det ekosystem, som så länge härbärgerat konsumtionssamhällets rymlingar.
Öknens överlevnadsförmåga ska dock inte underskattas. Den blommar färgstarkt om våren och förbryllar med sin artrikedom. Den har länge sett ut så här. Den har sett gruvor öppna och spökstäder uppstå. Den ligger där civilisationen tar slut. Den är envis och vresig, och den ligger och lurar.
När den varma vinden dyker ner mellan sandstensklipporna sopar den bort spåren efter allt som inte står emot. Senast jag var i Utah öppnade sig himlen och två vandrare sveptes med i skyfallet och det forsande vattnet och drunknade i öknen vid Monument Valley.