(Svenska Dagbladet 30/12 2019)
FN:s barnkonvention antogs av generalförsamlingen för trettio år sedan och är som alla internationella överenskommelser en kompromiss, i det här fallet mellan länder som ger barnen rättigheter och skydd och länder som ger dem få rättigheter och begränsat skydd.
Varför då denna utbredda entusiasm över att konventionen vid årsskiftet införlivas med svensk lag?
Är Sverige ett land som i de här frågorna behöver lyftas till FN:s kompromissnivå?
Sannolikt finns det en övertro på att nya lagar ska kunna förändra verkligheten. Där det redan existerar juridiska möjligheter att ingripa är det snarare ökad medvetenhet som fordras liksom större beredskap från socialtjänstens och andra myndigheters sida att agera med uppgift att ta hand om utsatta barn.
Den svenska tendensen till självutplåning inför inflyttade kulturer och värderingar – vilken i kombination med en moraliserande hybris på global nivå har skapat en säregen nationell självbild – manifesteras också i beredvilligheten att ansluta sig till internationella deklarationer och konventioner. Nationella regler, baserade på utredningar och parlamentariska beslut, anpassas påfallande lätt till överstatliga propåer. Svenska beslutsfattare vill också väldigt gärna föregå med gott exempel, ibland till synes omedvetna om att detta goda sedan länge kan vara etablerat i inhemska bestämmelser och verksamheter.
Tyngd av arbetsbördor och kulturkonflikter har socialtjänsten blivit tämligen passiv. Medan man tvekar inför att tiotusentals barn här i landet uppfostras på ett sätt som bl a strider mot det svenska agaförbudet från 1979 gläds man åt att barnkonventionen, med flera paragrafer som kan missgynna barns autonomi, skrivs in i vår lagstiftning. Det ligger också i kompromissens natur att formuleringarna blir abstrakta. Här finns ett avstånd, eller tomrum, mellan FN-deklarationernas universalistiska ansats och det faktum att endast nationerna själva kan garantera barns och andras rättigheter.
När konventionsbeslutet togs av riksdagen 2018 invände lagrådet att svensk lag redan täcker in det som står i de 54 artiklarna. Andra jurister har påpekat att det råder osäkerhet om vilket ansvar som kan utkrävas med konventionen som grund. Vad blir t ex konsekvensen om en kommun inte anses garantera barnets rätt ”att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” eller inte tillhandahåller ”lämpliga och lika möjligheter […] till rekreations- och fritidsverksamhet” (artikel 31)?
I artikel 5 sägs att staterna ska ”respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller, där så är lämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja”. Stödet blir här inte överdrivet starkt för den som skulle vilja dra hedersförtryckare inför rätta.
Konventionen lämnar utrymme för varje land att göra sina egna tolkningar, som i artikel 12 om barns rätt att fritt uttrycka sina åsikter. Där heter det att barnet ska beredas möjlighet att höras ”på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler”. Barns yttrandefrihet får underkastas vissa inskränkningar om sådana anses nödvändiga för att ”skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten”.
Man får förmoda att definitionen av allmän sedlighet ser olika ut i Iran och Island.
Artikel 14 stipulerar att staterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Här framhålls att de ”ska respektera föräldrarnas och i förekommande fall vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt”. Hela den fjortonde artikeln skulle kunna åberopas av föräldrar, som vill könsstympa sina söner eller sätta sina barn i en fundamentalistisk skola: deras rätt att ”ge barnet ledning” ska ju respekteras.
Och vad som i artikel 17 avses med att ”uppmuntra massmedier att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för barnet” kan med säkerhet också uppfattas på vitt skilda vis.
Artiklarna 29 och 30 understryker föräldrars rätt att hålla fast vid sina traditioner; här sägs att barnets utbildning ska ”utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egna kulturella identitet, språk och värden, för bosättningslandets och för ursprungslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från barnets egen”, att barn från minoriteter ”inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk” samt att ingen inskränkning får göras ”i den enskildes och organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsinstitutioner”. Det är lätt att se hur barnkonventionen här kan användas i argumentationen för religiösa skolor och separatistiska symboler som hijab på flickor.
Man bör nog inte försöka intala sig att all världens progressiva godhet sitter samlad hos Förenta nationerna; i organisationen ryms både oenighet och korruption. Utanför Sverige finns en självklar insikt om att alla inte är överens och inte heller kommer att bli det över en kopp kaffe.
I en global kontext är det knappast givet vad som menas med ”barnets bästa” (artikel 3). En skrivning om att detta ska vara avgörande för alla beslut finns dessutom redan i den gällande svenska föräldrabalken. Barnkonventionen löser inte heller upp knuten som uppstår om föräldrars och barns rättigheter ställs mot varandra.
I synnerhet flickor har med dagens svenska lagstiftning kring bl a abort, barnäktenskap och könsstympning ett skydd som går längre än barnkonventionens. Från vänner som arbetar i socialtjänsten hör jag hur man där nu förbereder sig för att implementera den nya lagen i sitt arbete och man kan känna viss oro för att de symboliska gesterna och förlängda checklistorna ska ta överhanden. Vill man verkligen sätta barnet i centrum är det i första hand de destruktiva uppväxtmiljöerna som måste förändras.
Kanske finns inget viktigare barnperspektiv i det segregerade Sverige än att verka för att föräldrarna blir självförsörjande och på så vis skapar en ordnad tillvaro även för de minsta.