(Sydsvenskan 1/6 2003)
Rosengård 1: När det onormala blir normalt
Det första en besökare i Rosengård möter, om hon nu kommer från det hållet, är väktare som vaktar ett skolbygge. Är detta en annan värld, där byggnadsarbetare alltså måste skyddas mot skolbarnen, eller är det ett sönderfall i samhällets mitt?
När det brann vid moskén tvingades polisen skydda brandmännen mot vuxna angripare. Är detta en främmande planet eller håller vi på att vänja oss vid tanken på parallella kulturer där vi sover skavfötters med ett gubbsystem, vars impulser och normer framför allt utgör ett hot mot dem som ska växa upp och bli självständiga i dess skugga?
Denna rosengårdska självdestruktivitet – som också manifesterats bl a genom stenkastning mot lokalbussar (som dragits in) och hot mot såväl mjölkleverantörer som sophämtare – visar på svårhanterliga klyftor som inte enbart kan förklaras med diskriminering och utanförskap.
Det här är den första av tre artiklar om hur barnen och de unga har det i en av landets mest mytologiserade stadsdelar. Vad är det som sker i Rosengård, varför, hur förändras det?
Medan jag funderar på det träffar jag en man som säger att han har bott här sedan 1987 och att ingenting har förändrats. Kriminaliteten, arbetslösheten, problemen i skolorna, allt är oförändrat. Miljoner har dumpats i mängder av projekt till ingen nytta.
Givetvis kan man resonera så, men det är nog riktigare att säga att allting förändras hela tiden medan vi tittar på.
På Ögårdsskolan, knuten till Islamic Center, har föräldrarna satt på många av sina småflickor huvudduk. I föräldraföreningen sitter bara män. Undervisningen i islamologi, som tar sina timmar från bl a musik och bild, syftar till att ge barnen ett ideologiskt fundament. En anställd berättar om den stora nyfikenhet på moskén i Malmö som svenskarna visar; föräldrarna här skulle däremot inte uppskatta om deras barn gjorde studiebesök i kyrkor.
Varför sätter man sina barn i friskola? För att skydda dem från det skrämmande samhället utanför. För att stärka identiteten, d v s reproduktionen av en bestämd självbild och ett givet system.
Vid besök i moskén har man kunnat få en liten introduktionsbok, ”Islams principer”, skriven av den pakistanske islamistideologen Sayyid Abu al-Ala Mawdudi, och översatt av en muslimsk studentgrupp i Lund. Av den framgår: ”Mannen har givits positionen av familjens överhuvud. Ingen inrättning kan fungera friktionsfritt om den inte har en chefsadministratör… Kvinnorna har beordrats att stanna i sina hem och utföra de plikter som ålagts dem… När kvinnor måste gå ut ur sina hem ska de klä sig enkelt och vara korrekt beslöjade.”
Om integration säger ”Islams principer”:
”Kulturell efterapning av andra har mycket katastrofala konsekvenser för nationen; den förstör dess inre vitalitet, fördunklar dess syn, insveper dess kritiska förmåga i dimmor, fostrar mindervärdeskomplex och utarmar gradvis men säkert kulturen. Det är därför som den Helige Profeten (frid över honom) uttryckligen och med kraft har förbjudit muslimerna att anta icke-muslimers kultur och livsstil.”
Varför pratas det numera så sällan om behovet av befrielserörelser?
Det bor cirka 22.000 människor i Rosengård. De är väldigt olika, men alltför många av dem har ett gemensamt problem: de lever utanför samhället trots att de bor mitt i det.
”Vi lever tätt ihopa,” rappar Timbuktu på nya skivan ”The botten is nådd”, ”och måste komma överens/Ingen mer kommunikation på död frekvens/Allt har sin konsekvens.”
Vad man än skriver om Rosengård kommer det att upplevas som svartmålning eller skönmålning. Så har det varit i trettiofem år, ända sedan stadsdelen byggdes. Allt som sägs och tecknas ner blir till politik. Det är den ofrånkomliga konsekvensen av att det här har upprättats ett Bidragssamhälle och ett Separatistsamhälle. Ett liv i avskildhet, med liten insyn, egna normer och omfattande svartekonomi. De flesta av barnen som bor här kommer att leva i Sverige som vuxna. Med ”död frekvens” går det dem illa.
Reser man till stora städer finner man snart områden som ser mycket värre ut: tiggare, sönderskjutna bilar, ruckel och sviktande fastigheter i ett damm av asbest och hålögdhet. Utländska studiebesökare i Rosengård förstår först inte att de har kommit till Problemområdet. Många som arbetar här betonar kraften, värmen, potentialen. Varför då denna utbredda känsla av att de boende är offer?
Det har länge varit socialtjänstens perspektiv. Det är också mediernas och samhällsforskarnas bild. Strukturer som förtrycker, individer som diskrimineras. Offerskildringar har emellertid en tendens att tappa flera dimensioner; de riskerar att befästa rolltilldelningar och bidra till handfallenhet.
Ove Sernhede skriver i ”AlieNation is my nation. Hiphop och unga mäns utanförskap i Det Nya Sverige” att när invandrarna ersatte arbetarna i områden som Rosengård blev förortsbon ”den Andre, en representation för vår egen skuggsida”. Det är den gängse forskarscenografin: vår bleka rädsla projicerad mot en okontrollerbar djungelfond. Har vi alla en skuggsida, dessutom identisk för alla, och bor invandraren självklart i detta mörker? Vad säger det om synen på den invandrade?
I denna självförstärkande offentliga bild – journalister intervjuar gärna forskare – är offret för det mesta en förorättad man. Söker man sig runt hörnet ter sig vardagen annorlunda. Till det som växt sig starkt i Rosengård hör det manliga kontrollsystemet och dess hotkultur. Rädslan finns på plats, inte som en projektion utifrån. Drabbas gör kvinnorna, och framför allt barnen.
Hur kan man enklast illustrera det som händer?
Kanske genom att ta grabben i trettonårsåldern som möter tre småkillar, de har nog inte börjat skolan än, på en gångbro. De hejar på varandra, verkar bekanta. Men så rycker plötsligt trettonåringen kepsen av en av de tre som alla förskräckta skyggar tillbaka. För dem finns nu två alternativ: att bli som trettonåringen eller att vara konstant rädda.
Så ser vardagshotet ut. Varifrån har trettonåringen fått sina idéer? Varför har ingen gett honom några andra?
Kanske göms här också en av förklaringarna till maffiafilmernas popularitet: långt fler ungdomar än vi tror kan känna igen sig i dem.
På Rosengårdsskolan kostade skadegörelsen under fjolåret 960.000 kr. Här går 450 tonåringar och ingen av dem pratar svenska hemma. Papporna kommer nästan aldrig till föräldramötena. Mammorna tillåts ofta inte. Två tredjedelar av eleverna i nian har så dåliga betyg att de inte kan söka till gymnasiets vanliga program. Ändå: lärarna kämpar på, med barn som varit två år i landet, med barn som inte får frukost hemma, som hamnar i kläm i trånga hem, i trånga perspektiv.
Rosengård inte bara framställs som annorlunda utan är det också med sina orimliga levnadsförhållanden. Alltför många har alltför länge, ofta för att skydda sin yrkeskår eller sitt parti eller sitt eget jobb, accepterat det oacceptabla som normalt.
Vilket försvar finns för de villkor som barn tvingas leva under i de kvarter som kallas Herrgården?
Varje år flyttar fler människor in i detta bostadsområde som sedan länge är överbefolkat. 1991 bodde omkring 3.000 personer här, i dag är de 5.000 – utan att en enda lägenhet tillkommit. Den kända kriminaliteten är högre än någon annan stans i Malmö och ändå rapporteras bara en bråkdel av det som sker. Hissar står stilla, lås är uppbrutna. Rökheroin i trappuppgångarna och bajsblöjor på gårdarna. Socialen garanterar att de privata fastighetsägarna får in sina hyror.
Under flera år var detta ett övergivet territorium, som fick förfalla medan Malmö vände blicken mot Bron och Västra hamnen. Till exempel reducerades närpolisen mellan 1993 och 2001 så extremt att den en dag till slut inte alls var närvarande. Samarbetet mellan olika samhällsinstanser krympte medan barnfamiljerna expanderade och den öppna knarkhandeln florerade.
Vad tänkte de på, de ansvariga hos skolan, socialtjänsten, polisen, hos kommunen?
Av dem som lever i detta alternativsamhälle – en annan värld, där flickor kontrolleras medan pojkar ofta springer fritt – är mer än hälften under 18 år. Ser vi dem som allas barn eller tillåter vi förfallet för att vi bara betraktar dem som andras ungar?
(Sydsvenskan 6/6 2003)
Rosengård 2: En stad för sig
Genom åren har de flesta försökt beskriva Rosengård som en del av Malmö. För tjugo år sedan gav jag ut en intervjubok med tonåringar härifrån, som nästan alla sedan växte upp och blev en del av Sverige. Mina anteckningar från alla samtal i stadsdelen våren 2003 verkar handla om något annat: hur fogar löses upp, hur hela höghus och gårdar med gungor driver i väg medan någonting inuti samhällskroppen knyter sig.
Förhärdade ungar, hör jag många säga.
Hur blev de sådana? Hur formas en elvaåring som från baksätet i polisbilen mordhotar en polisman? Har han det hemifrån, kommer det från kompisarna, från filmer?
Det är varken protest eller revolt, snarare ett repressivt eko ur en vardag fylld av hot och osäkerhet. Sekelgamla besvärjelser ur barnamun.
Trots att socialtjänsten ska jobba förebyggande urholkar utplaceringarna av misshandlade, misskötta och kriminella barn stadsdelens budget och akututryckningarna vid vandalism, hot och stenkastning är på väg att bli rutinarbete. När föräldrar slår sina barn med galgar eller dammsugarslangar är det inte alltid vredesutbrott; våld är också uppfostringsmetod. Hur ska jag få dem att lyda, är en vanlig fråga i föräldrasamtal och på barnavårdscentraler.
Integration, det som alla säger sig bejaka men inte alla vill ha, förutsätter arbete och språkkunskaper.
Och att barn får synas och ta plats på ett positivt sätt. Små barn som har hållits hemma klarar inte fyraårskontrollens motoriska test. I vardagsrummet står kriget på i tv:ns alla satellitkanaler. Till öppna förskolan kan treåringar komma klädda i militärkläder. Om alla barn i Rosengård fick dagisplats skulle de få större chans att lära sig svenska, de skulle få rita och få böcker lästa för sig och utrymme för lek och deras mammor och storasystrar skulle ges möjlighet att göra något annat. Vissa män skulle känna sig hotade, precis som de gör av påverkan från skola och samhälle i stort, men under vad som känns som en evighet har resurser lagts på enkönad föreningsverksamhet (gubbdagis) utan att integrationen förbättrats.
Eftersom avskärmningen i stället tilltagit och fler barn mår dåligt borde man nu kunna konstatera att satsningen på ”kulturbärande” eller ”religiösa” kontaktpersoner och projektanställningar har varit negativ.
Rosengård kan inte fortsätta att gå in i sig själv.
Vad betyder mångkultur? I praktiken alldeles för få möten och alldeles för många parallella småfurstendömen.
När etnicitet tillåts bli en definierande faktor skapas gettomänniskor. Vad skiljer den som röstar för sverigedemokraternas nationalism och den som sätter sina barn i en islamisk friskola för att de ska slippa svenska värderingar?
Småfurstendömen är inte demokratiska och fram ur deras ogenomskinlighet träder talesmän, vars legitimitet och representativitet är tveksam. De talar gärna för egna, snäva intressen – ”underifrånperspektiv” – när det länge stått klart att vad Rosengård saknar är ett helhetsgrepp.
Detta är en stad för sig. Massor av barn härifrån har aldrig varit på bio. De har inte tagit bussen till centrum. Deras föräldrar har inte låtit dem åka skridsko på Lilla Torg. De vet inte att Lilla Torg finns.
Världen flyttar och flyter, vi har migration och blandkultur inpå oss, i oss. Kultur, påpekade danska Weekend-Avisens chefredaktör Anne Knudsen häromåret i en bitsk kommentar, definieras då plötsligt som en rörelsens och förändringens motsats. Kultur blir något man föds in i. Den som på politisk väg försöker påverka denna kultur begår maktövergrepp. Den som själv vill göra om sin kultur förlorar sin identitet och sina rötter.
Bli-där-du-är-cirkus, kallar Knudsen denna spridda kultursyn. Bli den du redan är.
Andras rädsla för att lägga sig i kan bli ödesdiger för den som lever avskärmad och utsatt. ”Svenska skattemedel används för att segregera, isolera och i vissa fall tillåta misshandel av barn”, skrev Haideh Daragahi, ordförande i föreningen Kvinnors rätt, i Dagens Nyheter 8/5 om islamiska och arabiska friskolor. ”Det av samhället sanktionerade och stödda våldet mot dessa barn”, fortsatte Daragahi, ”är inget annat än strukturell rasism som tillåter att de som är barn till islamiska invandrare behandlas annorlunda…med hänvisning till det man kallar deras ’kulturella eller religiösa särart’.”
Med särarten motiveras även en positiv särbehandling: man kan peka på slöjdebatten på Sveriges Television, på att en imam har anställts på den kommunala Rosengårdsskolan, på att muslimska kvinnor får behålla slöjan på id-handlingar som pass och körkort.
Det finns också ett välmenande medieperspektiv där foton med kvinnor eller flickor i slöja intar en central plats. Om en enda elev bland trettio i ett klassrum har huvudet täckt kommer fotografen att ta bilder av henne och tidningens redigerare att välja just en av de bilderna. Även om de allra flesta kvinnorna i Rosengård inte bär slöja gör hon det i bilden av Rosengård. Medierna bidrar, utan att fråga sig varför, eller för att de fungerar patriarkalt, till en normalisering av någonting som är i högsta grad kontroversiellt.
Det förtjänar att påpekas att de första som skrev böcker om Rosengård var socialarbetare. De hade ett ärende, med sina arbetsinsatser ville de påverka vardagslivet i stadsdelen. Då levde idén om förebyggande insatser. Numera handläggs biståndsärenden; associationen löper direkt till tredje världen och katastrofer som redan inträffat. I en värld där hoppet om förändring getts upp eller tron på människorna gått förlorad återstår inte mycket annat än att släcka de bränder som redan rasar.
Carin Flemströms och Alf Ronnbys ”Fallet Rosengård” från 1972 är visserligen en ganska deprimerande stridsskrift mot klassklyftor och socialdemokratiskt kryperi för byggbolagen, men ilskan bärs av de båda blivande socionomernas övertygelse om att livsvillkoren kan omformas. I zonen mellan områdets fysiska sterilitet och dess pretentiöst adliga gatunamn fanns ännu utrymme för något annat än det till synes givna.
Så hette den också ”Det nya samhället”, Prismas bokserie där ”Fallet Rosengård” ingick. Seriens redaktör Nordal Åkerman skrev i sitt förord: ”Rosengård är också ett exempel på fostran till antisolidaritet. Området är en opinionsbildare lika mycket som någonsin en tidning.”
Hur undviker man etnocentrism när man pratar om gemensamma värden i ett samhälle? Den frågan kan man nog till sist bara besvara genom att behandla alla lika: alla har samma rättigheter och skyldigheter och alla är förmögna att förstå hur dessa ser ut och fungerar. Man är inte nödvändigtvis diskriminerad för att man inte får som man vill.
En tanke som annars ofta skymtar fram är att det är synd om männen i områden som Rosengård; genom flytten till Sverige har de förlorat sin auktoritet, sin självbild, sitt fotfäste.
På vilket sätt är det synd om den som fått möjligheten att forma en ny tillvaro på högre ekonomisk nivå i ett någorlunda fredligt samhälle med begränsad korruption och omfattande sociala förmåner, som betald föräldraledighet och hyfsade utbildningsmöjligheter för båda könen, sådant som kan frigöra individerna och stärka sammanhållningen och jämställdheten i familjen?
(Sydsvenskan 14/6 2003)
Rosengård 3: Nu har vargen kommit
I decennier har det ropats: vargen kommer! Segregationen, har det framgått av utredningar och debattinlägg, är en tickande bomb. Nu är vargen här och alltför många har då för länge sedan slutat lyssna på varningsropen. När flera av Malmös skolor ställs inför övermäktiga problem skärs extraresurserna bort i stadsdelarnas pressade budgetar och det lilla av fritidsgårdsverksamhet som finns i Rosengård riskerar att försvinna. Kvar blir någonting som inte håller, som inte kommer att hålla.
En lärare jag pratar med säger att man håller på att hugga ner skogen.
Och vad blir kvar när träden är borta och marken eroderat?
Öken.
Vad ska vi egentligen ha barn till? Deras värde håller så uppenbart på att devalveras och deras möjligheter skiktas i enlighet med en obeveklig logik som ingen samhällelig eller kollektiv kraft förmår stå emot. Den frihet som är marknadens uppmuntrar oss att bli solitärer och tappa tron på gemensamma angelägenheter. När allting flyter, flyter också barnen. Ensamma små barn – de har nu ett samlingsnamn, ankarbarn! – skickas med flyg långt bortifrån till Sverige för att ge familjen möjlighet att komma efter senare. Barn med osäker identitet driver runt i skyddslöst ingenmansland, i trappuppgångar med fjorton personer i en tvåa. Barn som flippar ut i skolan mår dåligt hemma, men mycket lite görs för att hemmen ska bli bättre. Offentliga utrymmen kameraövervakas, i lägenheterna råder frihet från insyn.
Det är när dörren öppnas som ljus kan strömma i båda riktningarna. Därför är det här en glad uppgift: en tredjedel av eleverna på Rosengårdsskolan går trots allt ut nian med betyg som gör att de kan söka vidare till gymnasiet. Livet stretar på. Så mycket talar för att det skulle kunna vara värre.
Man får t ex räkna med kackerlackor. Detta är ändå en annan värld. Folk är vana. Man kan inte ställa samma krav, det är ju inte som Malmö.
Dagen före brandmyndighetens inspektion rensar fastighetsägaren bort bråte och duttar på färg där det ser som jävligast ut. Nere i hyreshusets källare omsluts jag trots det av mörker; lamporna i den trånga gången fungerar inte och luften är tung och spetsad med urindoft. För tillfället ligger dock ingen och sover i förrådsutrymmena. Det är dagtid och fimparna bortsopade. För ett tag sedan testades automatvapen här nere, åtminstone är det ett rykte som många återger. I ett litet fönsterlöst rum står två tvättmaskiner med blinkande röda lampor.
Herrgården är Rosengårds ändhållplats, men buss 11 går inte längre hit sedan stenar haglade mot rutorna och lokaltrafiken la om rutten. Efter det att myndigheterna – och vi alla – övergav området finns nu sent omsider ett nytt kommunalt Herrgårdsprogram på plats: utöver dess idéer för upprustning av livsmiljön och skolornas lågmälda försök att slå in kilar i låsta strukturer syns för tillfället få ljuspunkter.
Området är ju resultatet av både handfallen och medveten segregation. För varje år blir de 5.000 invånarna fler och barnens andel större. Utan jobb och kontakter är det närmast omöjligt att flytta härifrån. Bostadsbyggandet står, med exklusiva undantag, nästan stilla i Malmö. Det geografiska läget, närheten till landsmän och inflyttningen av religiösa nyckelpersoner gör att människor flyttar till Herrgården från bättre miljöer i andra kommuner. Någon laglig möjlighet att styra inflyttningen finns inte. Om man tänkte på barnens bästa skulle man inte välja att komma hit, men de vuxna erbjuds i Rosengård ett alternativt samhälle med egen infrastruktur: butiker, advokater, läkare, banker, skolor, småmoskéer.
De allra flesta vuxna i Herrgården arbetar inte. Många barn har ingenstans att sitta med sina läxor. Det förekommer att familjer som får två lägenheter av socialen hyr ut den ena och tränger ihop sig i den andra, med barnen travade på madrasser och kläderna i lådor på balkongen.
Herrgården har tillåtits bli ett trix-å-fix-å-vara-ifred-näste dit människor från hela stan har farit för att köpa brass och stulna skinnjackor. Knark- och sprithandeln har skett öppet. Folk lever på bidrag och svartjobb; kombineras dessa blir inkomsten högre än vid vanligt lönearbete. Området försörjs av omgivningen och utgör alltså något så udda som en offentligt finansierad autonomi. Ändå hör man sällan någon opinionsbildare säga att detta Malmös Christiania bör stängas. Här gömmer sig folk utan uppehållstillstånd. I källarna sover hemlösa. Och över allt, mitt i detta, alla dessa barn; i vissa trappuppgångar runt sextio.
Ängslan och rädsla sprids på våldets undersida, i de hackordningar och vendettamönster som lever vidare när förändringar uteblir. Inte bara nykomlingar kan uppfatta Herrgården som hotfull, för den som växer upp här finns alltid risker: kontrollsystemet är starkt, trångboddheten och isoleringen tär, större och starkare bröder eller kusiner kan dyka upp, pojkarna ockuperar det offentliga rummet.
Till skolan kommer tolvåriga flickor med sönderdiskade händer.
Om läraren uppmuntrar tjejerna och låter dem prata lika mycket som killarna uppfattas det som orättvist av alla i klassen, också av tjejerna själva. Om föräldrarna hörs av är det ofta för att protestera: mot att flickorna ska simma, mot sexualundervisning, mot västerländsk musik, mot att det förekommer nakna barn i ”Ronja Rövardotter”. Föräldrarepresentanterna i skolråden här ute är alla män.
Varför accepteras det? Varför accepteras tusen andra skevheter och orimligheter?
Och vart ska dessa tusentals barn och ungdomar ta vägen? Var finns de vettiga mötesplatserna? Hur ska de formulera sig? Vem skriver och sprider deras berättelser? Var finns in- och utgångarna i det alltmer stängda Rosengård?
De som nu just gått ut nian står inför ett vägval som ibland säkert kan påminna om the crossroads, som i de gamla blueslåtarna. Djävulen eller den smala vägen. När stora grupper inte kan söka till gymnasiet och många av dem som tar sig dit ändå snabbt hoppar av infinner sig frågan vart de tar vägen. I Malmö tycks det inte finnas någon som har överblick och svar. Hamnar de i svartekonomin?
Under våren har det vid åtminstone två högstadier i stan rests personalkrav på att stänga skolorna eftersom elevernas våld varit på väg att ta överhanden. Vid terminsslutet befann sig Örtagårdsskolan under något som liknade belägringstillstånd. Anlagda bränder följda av stenkastning mot saneringsarbetare, poliser, polishästar, vaktmästare, bilar och anläggningsarbetare. Hot, spottloskor och fysiska angrepp mot lärare och annan personal. Rån och rasistiska attityder riktade mot skolkamrater. En oregerlig hårdhet som förfärar alla som upplever den.
Det är uppenbart, och tragiskt begripligt, att många barn far illa i Herrgården, men när man passerar Örtagårdens putsade innergårdar och vet att de högstadieungar härifrån, killar och tjejer, som nu kör skolan i botten är födda i Sverige av föräldrar som har bott här länge brister de vanligaste förklaringarna om att missanpassning är de sist anländas lott. Mönstren är vid det här laget bekanta och etablerade: fäder som i stället för att arbeta lever manligt föreningsliv och stärker det kontrollerande greppet om familjens kvinnor. Sönernas ideal hämtas från maffiaikonerna i de sammanfallande erfarenheterna från vardagsliv och populärkultur. Bland människor som rimligtvis borde ha hunnit bli påverkade av det svenska samhället sprids i stället en konservativ islamisering.
Varför pratas det numera så sällan om behovet av befrielserörelser?
Om inte barnen revolterar får vi inget veta om hur de har det, säger en av de socialarbetare jag pratar med. I protesten och upproret prövas argumenten och testas de accepterade sanningarna. Den som oroar sig över kommersialismens grepp om våra själar välkomnar som regel unga avvikare, men i Rosengård, dit vargen nu har kommit, är revolten hopplös och meningslös och i grunden lika reaktionär som de fäder som inspirerat den och vägrar ta ansvar för dess konsekvenser.
Så här tycks det vara: alltför många i Rosengård har alltför många barn som de tar alltför dåligt hand om. Hur hanterar man detta om man kanske jobbar alldeles fel, i alldeles för stora skolor, med missriktad tolerans, med alldeles för mjäkiga samtal om avgörande värdekonflikter? Malmö är en stad i stora världen, beroende av dess svängningar, men har i sin ledning en lång och dokumenterad oförmåga att tänka brant och brett och att se sambandet mellan t ex skola, bostäder, fritid och kulturutbud.
Man har låtit vargen komma och till sist kommer det inte att finnas fantasi nog att möta barnen med annat är repression.