(Svenska Dagbladet 10/11 2018)
Ett halvt år försenad föreligger nu kartläggningen av hederskulturens utbredning i de tre största svenska städerna, ”Heder. Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaning”.
Men, vänta, finns inte redan tillräckligt med kunskap för att fatta beslut som angriper strukturerna bakom det här kontrollsystemet? Hur länge ska man nöja sig med att diskutera i terapeutiska termer utan att sätta stopp för dem som fortsätter att sprida hedersideologin?
Den nya utredningen är beställd av Stockholm, Göteborg och Malmö med den politiska uppmaningen att vara intersektionell, något som i den här frågan erfarenhetsmässigt brukar innebära att man försöker trolla bort problemets kärna. I forskningsuppdraget till Örebro universitet fanns samma formulering som i ”Göteborgs stads plan för arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck 2019-2022” om att kunskapen ”stundtals är motstridig” och att gjorda studier ”presenterar väldigt olika resultat”. Det där är ju inte riktigt sant, men hänger samman med det uttalade syftet att ”problematisera och nyansera”.
Därför kunde det framstå som följdriktigt att huvudansvaret för kartläggningen placerades hos en forskare, Rúna í Baianstovu, som i fjol gav ut en bok, ”Heder”, där det undrades om hederskulturen är en ”rasistisk och förtryckande stereotyp om invandrare”.
Tidigare uppskattningar har pekat på att 70 000 (”Gift mot sin vilja” 2009) eller minst 100 000 (”Våld i nära relation – en folkhälsofråga” 2014) ungdomar i Sverige lever med hederskulturella begränsningar. I Baianstovus nya kartläggning finns inte några totalsiffror; i stället samlar den termer och aspekter i sådan mängd att gränserna mellan olika former av kontroll och våld i familjer görs otydliga.
300 personer har intervjuats, 6 000 15-åringar har lämnat enkätsvar. Med studiens flytande distinktioner anges andelen ungdomar som utsätts för hedersförtryck till mellan 8 och 13 procent, beroende på graden av övervakning och våld.
Det brukar invändas att begreppet heder, nästan lite gammaldags och förenat med integritet, något som är redbart och moraliskt försvarbart, inte har någon plats i ett system som förtrycker individer. Men alla världsbilder är inte likadana och i hederskulturen definieras heder inte på samma sätt som i en sekulär rättsstat med den enskildes autonomi som rättesnöre.
Sådant skapar förvirring hos myndigheter som inte känner igen mekanismerna: vilka hänsyn ska tas, vem är det som ska ändra sig? Vilka är vi att påstå att våra värderingar, och vår heder, är bättre än någon annans?
Malmö stad saknar en särskild plan mot hedersvåld medan både Stockholm och Göteborg tagit fram program på starkt normerat byråkratspråk, som behagsjukt kråmar sig framför självbekräftelsens spegel: ”heteronormativa normer”, ”könsmaktsordning”, ”normmedvetenhet”, ”ett feministiskt och antirasistiskt förhållningssätt”. Särskilt den göteborgska planen ter sig som en papperssvala över mörka vatten med sitt tal om ”alternativt välfärdssystem” och sin önskan om ”plattformar för föräldrasamtal, föräldrastöd eller andra dialoger som är lyhörda, inkluderande och tillgängliga utifrån olika gruppers förutsättningar och behov”.
I den anges också vem som i själva verket står i centrum: ”Grunden för normmedvetenhet är att granska sig själv och sin verksamhet.”
Precis som vid diskussioner om skillnader i hälsa och utbildning märks i trestadskartläggningen en ambition att delvis förklara problemen med det svenska samhällets bortstötande mekanismer. Studien drar slutsatsen att hedersrelaterat våld och förtryck närs av sådant som minoritetskap, migration och segregation. Invändningen är uppenbar: en invandrad grupps värderingar kan visserligen förstärkas i en ny miljö, som ett skydd mot förändring, men hederskulturen produceras långt från svenska förorter. Den är inte heller specifikt en kultur för fattiga (den socioekonomiska förklaringen) utan omfattar skilda samhällslager i de länder och regioner där den är tradition.
Den som vill göra något åt välfärdsstatens sönderfall kan samtidigt ta till sig slutsatsen att ”segregering är en inlåsningsfaktor som gynnar olika former av våld och konservativa normer”. Här sägs dessutom att risken för grovt våld ökar i släkter med låg utbildningsnivå, stark religiositet och erfarenhet av väpnade konflikter. På många sätt sammanfattar studien välkänd kunskap om hur kontrollen utövas, vem som drabbas och vad som står på spel. Den som hoppar över staketet och springer bort över ängarna kan bli helt ensam, och i värsta fall villebråd.
Forskarnas rekommendationer känns igen: mer kunskap, bättre samverkan. När det talas om att ”stärka barnperspektivet i hela utrednings- och beslutsprocessen” låter det som en generell uppmaning till ett samhälle som älskar rättighetskataloger och ändå så ofta misslyckas när just det där perspektivet ska konkretiseras.
Trots all vetskap om hederskulturens värderingar och strukturer finns inom politiken, akademin och kulturlivet en anmärkningsvärd tolerans för den moralkonservativa rörelse som vill steloperera och könsseparera barnens uppväxtmiljöer. Här tillåts olika krafter – traditionella, kulturella och religiösa – samverka för att producera parallellsamhällen, som drar nytta av handfallenheten och oviljan att lägga sig i sådant som kan bli besvärligt.