(Göteborgs-Posten 26/10 2018)
Det finns alltid minst en i varje församling: när det blev allmän frågestund under förra veckans konferens i EU-kommissionens lokaler i Madrid om de intellektuellas ansvar för att motverka islamism och extremism reste sig en man i publiken och angrep arrangörerna för att de inte talat väl om Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.
Han ville inte lämna ifrån sig mikrofonen. Han hade inga frågor att ställa eftersom han redan visste alla svar. Hans uppgift var att markera närvaro: vi ser er, vi hör er.
Så här trettio år efter att den iranske ledaren Khomeni uppmanade sina trosfränder att ta livet av författaren Salman Rushdie behöver man påminna sig om hur omsorgsfullt västvärldens konstnärliga, akademiska och politiska kretsar internaliserat denna dödsdom.
Som den brittiske skribenten Kenan Malik framhållit, bl a i boken ”From Fatwa to Jihad”, misslyckades Rushdies fiender med att tysta honom, men de vann den seger de eftersträvade. De fick flertalet författare och konstnärer att tänka sig noga för innan de valde att på något sätt dra in islam i sina verk. De lyckades t o m få intellektuella i Europa och USA att beskylla bångstyriga kollegor för ”yttrandefrihetsfundamentalism”, ett begrepp som snart kom att kopplas till anklagelser om ”rasism” eller ”islamofobi”.
Följaktligen har många hukat och fortsatt att huka. Internalisering var ordet.
I Sverige brukar de, som likt mannen i Madrid ställer sig upp bland åhörarna, tillhöra kretsen kring studieförbundet Ibn Rush och det universitetsbaserade, förment antirasistiska kotteri, som betraktar en reaktionärt utopisk islamism som en progressiv spjutspets in i det kapitalistiska dödköttet. Här märks en professor, Mattias Gardell, som liknat Muslimska brödraskapet och Hamas vid harmlösa folkhemscirklar hos ABF, och organisationer, bland dem Islamiska förbundet, Sveriges unga muslimer och Muslimska mänskliga rättighetskommittén, som skickat i väg larmrapporter till FN med påståenden om omfattande svensk rasism och uppmanat regeringen att övervaka sådant som medierna publicerar om islam.
Det här aktivistiska nätverkets förmåga att framställa sig som offer för samhällets motvilja har gett eftersträvad utdelning i form av ekonomiskt och politiskt stöd från samma samhälle.
Genom de senaste decennierna löper ett globaliserat spår av förståelig försiktighet: filmare, förläggare och bloggare har ju faktiskt mördats, konstnärer har utsatts för mordförsök, utställningar ställts in och böcker stympats. Författare och politiker har fått livvaktsskydd. En ständigt pågående internationell kampanj inom FN-systemet syftar till att utvidga lagarna mot blasfemi. 1990 års Kairodeklaration, formulerad i opposition mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och undertecknad av nästan sextio stater som kallar sig muslimska, stipulerar att all lagstiftning i slutänden underordnas sharia.
Under extremismkonferensen i Madrid underströks förstås vikten av att separera vanliga muslimer från salafism, jihadism och terrorism. Islamismen är ett politiskt program baserat på en rigid tolkning av islam, betonade en Mellanösternforskare. En aktuell intervjuundersökning bland muslimska ungdomar i Spanien redovisades: en smula motsägelsefullt vill majoriteten ha demokrati i Europa och sharia i länder dominerade av islam.
Ett par spanska parlamentspolitiker, båda från Socialistpartiet, talade hellre om högerextremismen i Europa och om hur staternas säkerhetstänkande kan leda till att fler unga i marginalen blir extremister. En av dem identifierade en allmän förvirring i sitt hemland, där alla står mot alla, unga mot gamla, kvinnor mot män, katalaner mot centralmakten, you name it; därför har ingen haft riktig tid att uppmärksamma dem som vill införa en helt annan sorts lagar.
Det är nog korrekt att säga att det i Europa finns en självkritisk kultur som sträcker sig längre, eller djupare, än till en uppgörelse med kolonialtiden. Postkolonial teori lämnar ingen skuld färdigbearbetad. Sverige är på många sätt ett gott exempel på hur man kan förena en viss hybris – vi kan erbjuda världen modernitet, jämställdhet, yttrandefrihet – med försagdhet inför värderingar som är svåra att förstå. I stället för att föra en öppen och kritisk diskussion om alla tankesystem med maktanspråk förstummas politiken, medierna och universiteten i enlighet med Kenan Maliks internaliseringsteori.
Men denna försiktighet är också nedlåtande eftersom den accepterar separerade offentligheter. Den misstror möjligheten att vara jämlik och få till ett gemensamt samtal om samhällsutvecklingen
Andras idéer och handlingar, även sådana som är våldsamma och destruktiva, ges förenklade socioekonomiska förklaringar. Problemet placeras således hos välfärdsstaten, vars fördelningspolitiska ambitioner inte anses tillräckliga. Ideologiska drivkrafter tycks vara alldeles för komplicerade för att tacklas i ett sekulariserat och tolerant samhälle.
När Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson (S) ändå nyligen gjorde just detta ställde sig genast två aktivister upp i bänkraderna och anmälde henne för ”förtal med hatbrottsmotiv”. Deras stämning är sannolikt utsiktslös, men syftet är främst att markera närvaro.
Och det är väl den frågan man bär med sig efter konferenser som den i Madrid i förra veckan: hur ser de intellektuellas närvaro ut i denna idéernas konflikt, som inte går att radera ut med bussiga föreningsbidrag från ett samhälle som hoppas att alla ska bli överens?