(Svenska Dagbladet 24/3 2018)
I Storbritannien har det länge hörts varningar för att islamiska skiljedomstolar getts halvofficiell status och ökat inflytande på det familjerättsliga området, och för att delar av det offentligas socialtjänst glidit över mot den religiösa sfären.
Det är en kritik som tydligast formulerats av vänstersinnade kvinnor födda i länder som Irak och Indien; de har precis som många invandrare i Sverige med hjärtat i halsgropen upptäckt hur sådant de lämnade bakom sig nu har hunnit ifatt dem i deras nya hemland.
För åtta år sedan lade doktoranden Mosa Sayed fram sin avhandling ”Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige” vid Uppsala universitet. I den pläderade han för att svenska myndigheter och domstolar ska ta hänsyn till de inblandades kulturella bakgrund när arv ska delas. Kort sammanfattat borde sharia kunna tillämpas inom ramen för svensk lagstiftning. I ett pressmeddelande på universitetets hemsida kunde man läsa:
”Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten, som den mångkulturella utgångspunkten innebär, bör i vissa fall kunna leda till att arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor.”
På regeringens uppdrag utreds just nu barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv, och i det första delbetänkandet, ”Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barnäktenskap” (SOU 2017:96), syns spåren av en relativiserande och religiöst påverkad diskussion som borde vara främmande för svenska lagstiftare.
Redan ansatsen är anmärkningsvärt vag: ”Utredningen analyserar och tar ställning till hur möjligheterna att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas.” Varför inte förbjudas? Senare sägs att ”barnäktenskap inte är önskvärda” – onekligen ett understatement – och återkommande talas det med en antydan om frivillighet om ”barn som ingår äktenskap”. En annan remarkabel formulering: ”Barnäktenskap är inte sällan också ett tvångsäktenskap.” Är de inte alltid det?
I betänkandet förs resonemang om ”informella äktenskap” och ”islamiskt äktenskap” som kan förefalla en smula märkliga eftersom det ju här handlar om svensk lagstiftning och inte om en uppsats om allmän kulturförståelse. Det blir tydligt hur nya överväganden kommer in i bilden i ett land under omvandling. ”Trots lagändringarna som genomfördes år 2014 talar mycket för att den faktiska förekomsten av barnäktenskap och tvångsäktenskap inte har minskat, utan i stället ökat, framför allt som en följd av det stora antalet asylsökande.” Bör detta leda till större tolerans eller ökad vaksamhet och mer resoluta markeringar?
I utredningen lutas det emellanåt i tillåtande riktning: ”För den enskilde som inrättat sig efter att han eller hon är gift kan det få både vittgående och betungande konsekvenser om ett äktenskap inte erkänns.” Längre fram står det att ”ett beslut att inte erkänna äktenskapet” möjligen kan ”kränka rätten till familjeliv”.
Det kanske mest svårsmälta är ändå denna passus: ”Ett tidigt äktenskap anses också erbjuda dottern skydd från våld och sexuella övergrepp.” Senare framgår det visserligen att det är just inom sådana äktenskap som övergreppen sker, men det förblir egendomligt att så mycket utrymme ägnas åt att få oss att försöka förstå orsakerna. Barn är i de här strukturerna mindre värda än vuxna, och flickors och kvinnors värde är lägre än pojkars och mäns. Men det ökande antalet barnäktenskap bör alltså enligt betänkandet bara begränsas. Utredningens funderingar leder till att dörren hålls på glänt för att dessa former av tvång och maktutövning kanske ändå skulle kunna tillåtas under vissa omständigheter.
Som en av utredningens tretton experter har Mosa Sayed, numera lektor i internationell privaträtt i Uppsala, varit inkallad. Vid en konferens i Sollentuna den 14-15 mars ”om religionens plats i framtidens Sverige” beklagade Sayed att frågor om hur utländska äktenskap och skilsmässor ska behandlas hos oss har politiserats och han menade att vi har fått en obehagligt religionsfientlig debatt märkt av intolerans, populism och röstfiske. Det svenska samhället har enligt honom begränsad förståelse för att andra religioner än protestantismen behöver utrymme för praktisk utövning utanför den inåtvända, privata tron.
Som medarrangör till konferensen stod Myndigheten till stöd för trossamfund, som i inbjudan talade om ”aggressiv sekularism” och att ”framtiden handlar i hög grad om att mejsla fram ett kompletterande religiöst språk till det etablerat sekulära sättet att tala om demokrati, globalism, pluralism, mänskliga rättigheter”. Uppenbarligen finns det hos religiösa företrädare en upplevelse av att befinna sig under press.
Den uppfattningen stämmer dock väldigt dåligt överens med de alltfler doktrinära krav som ställs på särbehandling och tolerans för sådant som borde vara oacceptabelt i vilket land som helst.