I Malmö är det farligt att vara jude – inte att vara antisemit

(Smedjan 8/1 2018)

Pojken med de blossande kinderna, inte särskilt gammal, tio år högst, lösgjorde sig ur mängden och småsprang förbi åskådarna vid Hamngatans mynning i Stortorget, stirrade upp i deras ansikten och ställde sin febriga fråga: ”Är du jude?”

En halvtimme senare drog unga män i bredd utmed Adelgatan och Östergatan med triumf i rösterna. De hade inte bara kastat raketer och flaskor på en pro-israelisk manifestation på torget. Nu skulle de också se till att deras fiender verkligen hade jagats på flykten. De spejade ner i gränderna. Det var detta som var deras seger: det var de som bestämde, gatorna var deras.

Också en annan seger väntade dem. Eftersom inga politiker i stadshuset reagerade och uttalade sig till yttrandefrihetens och mötesfrihetens försvar kunde de dra slutsatsen att deras våld var accepterat av beslutsfattarna i Malmö.

Nästan nio år senare, i december 2017, ropade demonstranter på Möllevångstorget:

”Vi ska skjuta judarna!”

Samtidigt kastades molotovcocktails mot synagogan i Göteborg. Några månader tidigare hade en imam under en pro-palestinsk manifestation i Helsingborg kallat judar för ”apornas och svinens avkommor”.

Barbro Posner är barn till överlevande från Förintelsen och aktiv i den krympande judiska församlingen i Malmö, som nu har cirka 450 medlemmar. Hon har bl a varit med och organiserat kippavandringar genom staden som en markering mot trakasserierna.

”När det händer något som har med Israel och Palestina att göra påverkar det också det som händer här,” säger hon. ”Oavsett om det sker på plats där nere eller någon annanstans i världen, som med Trumps deklaration att han skulle flytta USA:s ambassad, är de i gång och manifesterar på Möllevångstorget eller hotar judar i Malmö på något sätt. När civila israeler knivhöggs på gatorna i Israel blev det genast samlingar här med stöd inte bara för den palestinska saken utan också för dem som höll i knivarna. Det var ett hat mot Israel och ett hot mot Malmös judar. Till slut måste man fråga sig: kommer det alltid att vara så?”

För ett år sedan sa Barbro Posner att hon inte orkade initiera fler vandringar med kippa.

”Man blir psykiskt utsjasad, det suger musten ur en. Dessutom är det sjukt – varför ska jag behöva detta? Jag vill hålla på med mitt liv, gå på kurser, måla, träffa mina vänner, jag vill läsa. Varför ska jag ägna så mycket tid åt att agera för att vi ska kunna leva ifred? Vi har trätt ut i offentligheten för att vi har blivit tvungna på grund av den här fientligheten.”

Så en snölös vinterdag med blek sol går hon där igen, tillsammans med sin 93-åriga mamma, överlevande från Bergen-Belsen, och kanske fyrahundra andra, i den största kippavandringen hittills i Malmö.

”Det går bara inte att inte gå. Man måste öppna munnen och man måste visa att man kan gå rakryggad genom sin egen hemstad.”

De vandrar, utan plakat eller talkörer, från synagogan via Triangeln och genom gågatornas julhandel till Stortorget där talarna avlöser varandra och fördömer det som hänt i Göteborg och på Möllevångstorget. Kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) säger att ”vår globala och öppna stad kräver att vi har förståelse och respekt för varandras olikheter”:

”Och det kräver faktiskt också att vi har en nolltolerans mot intolerans,” fortsätter hon. ”Att vi aldrig accepterar, och att vi drar en tydlig gräns, mot antisemitism och rasism. Och den gränsen är för länge sedan passerad när hot och vidriga, antisemitiska slagord ropas ut på möten och torg. Gränsen är för länge sedan passerad när brandbomber kastas mot det judiska kapellet.”

När Stefan Löfven talade i synagogan i Malmö 2016, på minnesdagen av Förintelsen, sa han att ”vi” aldrig någonsin kommer att tolerera hatbrott, intolerans och antisemitism i vårt land. Men inget av detta har upphört, hur mycket det än faller vid sidan av sådant som tolereras. Partivännen i Malmö säger att gränsen för länge sedan har passerats.

Vilka blir då konsekvenserna?

”Det är väldigt svårt att veta vad det som görs åt antisemitismen kommer att ge i slutändan,” säger Fredrik Sieradzki vid judiska församlingens informationscenter. ”Det finns en rädsla. Jag vet inte om jag kommer att råka illa ut om jag säger att jag är jude eller om jag bär en davidsstjärna. Både barn och vuxna är väldigt försiktiga med att visa det judiska om de inte vet att de är på en plats där de kan känna sig trygga. Man gör en kalkyl när man går ut: här kan jag gå med davidsstjärnan, men där måste jag stoppa ner den.”

Den ortodoxe rabbinen Shneur Kesselman, lätt identifierbar med skägg, hatt och svarta kläder, har under lång tid utsatts för spott och spe. Glåpord och flaskor har kastats efter honom. Den nye församlingsrabbinen Moshe-David HaCohen har moderna kläder och bor i en av stadens säkrare stadsdelar. Risken för att råka illa ut är större i Rosengård och Kroksbäck, men HaCohen menar att rädslan behöver utmanas.

”Jag håller med,” säger Sieradzki. ”Ibland är vi rädda för att vi är rädda. Men det är också påtagligt att många har blivit uppskrämda och vill minimera riskerna. Känslan av obehag är större i dag. När jag gick med kippa i Malmö för trettio år sedan var det ingen som brydde sig.”

Rikets tredje stad rymmer många minoriteter och den judiska gruppen är inte särskilt stor. Många har flyttat, kanske i första hand till Stockholm eller Israel. Under Ilmar Reepalus tid som socialdemokratisk kommunstyrelseordförande (1994-2013) fick Malmö ögonen på sig när staden inte minst i utländska medier beskrevs som en sorts antisemitisk varböld. USA:s president Barack Obama skickade t o m hit en särskild rapportör för att informera sig.

De där raket- och flaskkastarna på Stortorget i februari 2009 gick inte att negligera även om kommunalråden teg. Numera deltar Katrin Stjernfeldt Jammeh och andra politiker i manifestationer mot antisemitism och uttalar att gränser har överskridits på ett oacceptabelt sätt. För nio år sedan hördes inte ett pip från stadshuset. Från vänster hördes inga demonstranter ropa ”Inga fascister på våra gator” när mötesfriheten upplöstes och mobben gick på jakt efter judar. I stället agerade Ilmar Reepalu för att hindra Israel från att spela Davis Cup-tennis i Malmö och som skäl angav han att ”en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern”.

Det kunde knappast tolkas som något annat än en blinkning åt en ny och potentiellt växande väljargrupp.

Genom senare intervjuer med Reepalu förstärktes den känsla av obehag som Fredrik Sieradzki pratar om. Han slog då fast att manifestationen på Stortorget – och inte motdemonstrationen – kunde ”sända fel signaler”. I Skånska Dagbladet fick han det att framstå som att de judar i Malmö som blivit trakasserade hade sig själva att skylla eftersom de inte tillräckligt tydligt hade tagit avstånd från den israeliska regeringens politik. I samma intervju hävdade han dessutom att judar inte kan räkna med någon särbehandling, som om någon nu hade begärt detta.

Till brittiska Sunday Telegraph sa han: ”Det har inte förekommit några angrepp på judar och om judar från stan vill flytta till Israel är det inte någon fråga som berör Malmö.” I dansk tv fyllde han på med att kritiken mot honom underblåstes av ”den israeliska lobbyn”.

Utrikespolitik är normalt inte någonting som kommunpolitiker ägnar sig åt, men här blev en väldigt speciell konflikt i utlandet indragen i lokalpolitiken.

”Jag tror fortfarande att det är så att man inte vill stöta sig med en växande del av Malmös befolkning,” säger Barbro Posner. ”Det finns ingen anledning att betvivla engagemanget hos Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh, men det räcker inte att bara prata om alla människors lika värde om man vill komma åt antisemitismen. Vi har haft andra kommunalråd på besök i församlingen och de knystar aldrig ett ord om varifrån den största delen av antisemitismen kommer.”

Demoniseringen av judarna har en uppenbar resonansbotten i de kvarter som domineras av invandrare från Mellanöstern. Den som vill finna stöd för uppfattningen att antisemitismen är spridd i arabvärlden, och att den fortsätter att gå i arv, behöver inte leta länge bland internationella undersökningar. Från flera skolor i Malmö kommer också uppgifter om hot och trakasserier mot såväl elever som lärare. Det gäller att ligga lågt, att vara neutral.

Under många år låtsades kommunledningen att det var hemvävda lintottsnazister som orsakade judiska församlingens klagomål. Det är inte längre möjligt; de flesta borde vid det här laget känna till hur Malmö har förändrats och var aggressionerna finns. Både synagogan och församlingshuset har blivit bunkrar, försedda med kameror, staket och slussar. Sannolikt var det attackerna i Paris och Köpenhamn snarare än trakasserierna i Malmö som fick myndigheterna att börja ta oron på riktigt allvar.

Fast hos den halvkommunala organisationen Malmö mot Diskriminering väljer styrelseledamoten Irene Malmberg, tidigare socionom och vänsterpolitiker, fortfarande att sväva på målet om antisemitismen:

”Den finns i stora delar av vårt samhälle. Den har möjligen ett ursprung i korstågen. Det handlar om historisk förföljelse. Jag är född 1950, rakt in i det svenska folkhemmet, och under min uppväxt handlade det mycket om en idé om att man bygger jämlikhet på likhet. Antisemitismen finns i arbetarrörelsen, i kyrkan, i gamla Bondeförbundet. Den finns på väldigt många håll i vårt samhälle. Inte bara bland de nynazistiska grupperna, inte bara bland nationalister utan i en bred befolkning – utan att man är medveten om det.”

När Malmö porträtterades som en plats med antisemitiska problem tog stadshuset till slut initiativet till en samtalsgrupp, där företrädare för olika religiösa grupperingar skulle kunna träffas och reda ut sådant som vållade bekymmer. Gruppen fick namnet Dialogforum, men blev aldrig någon framgång och verksamheten självdog. Det var lätt att se varför. Dels fanns det eviga problemet med representationen – vilka talade de närvarande för, vilka var inte där? – och dels, och det var viktigast, handlade det ju inte om grupper som bråkade och behövde komma överens.

Dialogforum liknande mest ett politiskt trick. Problemet utgjordes av vissa arabers och muslimers syn på judar, men här framställdes alla som lika goda kålsupare; både mobbaren och den mobbade kallades in till rektorn för en uppsträckning. Ingenting talade för att judar i Malmö hotade eller trakasserade några andra, men nu var det inte fråga om att ringa in det verkliga bekymret. Det var så här långt man ville gå för att blidka kritikerna. Och vid ringside satt ofta någon välvillig präst och tyckte att alla borde vara sams.

Hur är det nu då?

Fredrik Sieradzki säger att företrädare Malmö stad har blivit extremt måna om att lyssna på den judiska gruppens synpunkter.

”Däremot känner jag att det blir väldigt mycket lyssnande och att skolorna inte riktigt tar tag i problemen. Man måste också jobba mer med föräldrarna. Vi har problem med vissa muslimska grupper, men man kan inte bara klaga på dem hela tiden. Man måste få dem att inse att det ligger i deras eget intresse att inte hata judar. Vi måste jobba ihop med deras föreningar och moskéer. Om de inte är intresserade, ska bidragen dras in. Här måste Malmö stad jobba mycket mer. Det räcker inte att komma till oss och lägga huvudet på sned. Jag önskar att den ansvarige politikern, skolkommunalrådet Anders Rubin, gjorde mer.”

Anders Rubin (S) svarar att två miljoner har avsatts i 2018 års budget specifikt för att skolorna ska främja demokrati och motverka rasism, sexism och extremism. Precis som i regeringens satsningar mot rasism är skrivningarna ganska allmänna och när skolpersonal i Malmö ska vidareutbildas handlar det om ”normkritik och antidiskriminering”.

Enligt Rubin var nästan trehundra lärare under 2017 med om utbildningen ”Minnenas arv”, som utformats av judiska församlingen tillsammans med företaget Xenofilia.

”Där ger man lärarna verktyg att utifrån flykten knyta samman bakgrunden till Förintelsen med dagens elevers egna erfarenheter av fördrivning och flykt. På Pauliskolan, som är granne med synagogan, har man kontakt om frågor som rör de händelser som skett i det gemensamma kvarteret. Där finns även en lärosal, Zablocki-salen, som är uppkallad efter ett av Förintelsens ögonvittnen.”

Fredrik Sieradzki tycker att alla lärare borde delta i ”Minnenas arv”.

”Att prata om värderingar är inte det lättaste, men det är nödvändigt. Man kan inte bara skriva ner en värdegrund, man måste prata också. Den senaste tidens händelser gör att Malmö stad och polisen står på tårna i de här frågorna. Sedan vet man inte hur länge det varar, de har så många problem. Det som har hänt accentuerar vår känsla av utsatthet och samtidigt har vi fått en väldig uppmärksamhet. Det har väl att göra med den signal som antisemitismen skickar, om Malmö, om Sverige.”

Han säger att han aldrig tidigare hört en socialdemokrat uttala sig som Morgan Johansson, justitieministern, gjorde när han sa att om man har fått en fristad i Sverige ska man bidra till avspänning och inte ta med sig den konfliktnivå som finns i Mellanöstern. Men han ogillar att Johansson tycktes klumpa ihop alla muslimer.

”Någonting har hänt. Är det too little, too late för den judiska gruppen? Jag hoppas inte det. Vi satsar också på samarbetet mellan vår rabbin Moshe-David HaCohen och Islamakademins Salahuddin Barakat. Här har vi en ortodox rabbin och en konservativ imam, som åker ut i skolorna och pratar om respekt för varandras religioner. Det får en del muslimska elever att haja till, det kan jag lova.”

De elever som bär sig illa åt måste också få en näsbränna, säger Sieradzki:

”De måste tidigt få känna att vi inte accepterar antisemitism. I dag finns inga sanktioner mot tonåringar. Tyvärr finns inte mycket man kan göra, om rektorerna skulle våga. Vi hade elever från en grundskola som kom till synagogan och förstörde. Det var rent ligistbeteende. Man kan inte straffa dem. Man kan bara säga att de inte får komma med på fler studiebesök. Man kan prata med föräldrarna – i vissa fall funkar det, i andra fall inte.”

Många bär på en konstig respektkultur, menar han. Respekt är då inte något man förtjänar utan något man bara ska ha.

”Så funkar inte världen. Kanske kan det sjunka in om det sägs av en imam eller rabbin. Vi måste tänka att om vi kan få fler muslimer att lära sig lite mer om det judiska, så är det bra för oss. Alla muslimer är inte fanatiker. Men det vi gör får ingen snabb effekt. Det måste ske bland gräsrötterna. Det finns präster som har hört av sig och också vill vara med i skolorna, men vi har ju inte några problem med kristendomen, bortsett från Antje Jackelén.”

Efter de senaste händelserna på Möllevångstorget – ”Vi ska skjuta judarna!” – skrev Barbro Posner ett ännu opublicerat debattinlägg om hur yngre judar måste fråga sig hur deras framtid här kommer att te sig. ”Att stanna kvar i Malmö innebär sannolikt ett risktagande.” När Posner blickar framåt betecknar hon sig som krasst realistisk.

”En del judar är nog mer hoppfulla än jag, men jag menar att ju fler invandrare som kommer hit från arabisk-muslimska länder desto mer ökar risken och sannolikheten för att problematiken ska bestå. Det finns de som menar att det tar minst en generation innan sådana här antisemitiska värderingar ebbar ut eller försvinner. Jag vet inte om jag lever så länge.”

Trots att antisemitismen är oacceptabel i samhällets ögon och även om vardagslivet lunkar på, beskriver Barbro Posner hela stadsdelar i Malmö som no-go areas för personer med synliga judiska symboler.

”Jag tror på att de interreligiösa sammankomsterna åtminstone kan påverka de påverkbara. Det passar sig inte att vara antisemit i Sverige. Då får de bara ännu sämre rykte än de redan har. Men jag tänker på hur de som bor i de där områdena lever rätt isolerat bland de sina och känner att deras värderingar är accepterade där. I skenet av hur det ser ut i arabvärlden, med sönderfallande stater och antisemitism via medier och skolor, framstår de mörka krafterna som väldigt starka. Vi kämpar i det avseendet i motvind.”