(Göteborgs-Posten 21/8 2001)
I mina öron har den brittiska sångerskan Dusty Springfield oftast låtit distanserad, som om hon befann sig på andra sidan av en spegel, i en annan tid. Jag växte upp med Beatles och Dylan och sådana som Dusty påminde mest om barnböckernas England: dockskåpslandet, Mary Poppins, ”Det susar i säven”. Men vem kan blunda för en artist med titlar som ”I just don´t know what to do with myself” och ”What have I done to deserve this?”
När det verkar regna musikerbiografier är det föremålets placering i skarven mellan artistisk oskuld och kulturell omvälvning som gör att just Edward Leesons berättelse om 60-talsprimadonnan väcker mitt intresse. Hennes storslagenhet tycktes otidsenlig i en tid som kunde vara så självmedveten om sin egen närvaro och betydelse. Dusty Springfield tittade sig också i spegeln, ständigt och jämt, men såg hon något hon gillade?
Jag läser om Dusty under en engelsk tågresa från arbetslösa, segregerade Bradford i norr ner till bruset i London. En grå himmel hänger över gråa husrader; industrialismen uppstod här, men det är som om moderniseringen uteblev. Det är en märklig paradox att det brittiska stadslandskap som fläktar förbi utanför fönstret innehåller fler reminiscenser av Dustys 60-tal än av fjolårets MTV-hits. Hennes röst lät vuxen innan hon var det – kanske kan man i överförd bemärkelse säga samma sak om Englands bild av sig själv som världsmakt.
Det här är en ganska klassisk showbizhistoria om en stjärna som tänds och sedan slocknar i en bortglömd villa i Los Angeles med alltför många tröstdroger bredvid sängen. När hon mot slutet av 80-talet hämtas hem av Pet Shop Boys och på nytt hamnar i strålkastarskenet är hon en uppgraderad Mae West-version av den unga kvinna som gav sig av västerut, nu blondare och mer svartögd än någonsin. En som var där skrev att ”hennes makeup verkar skottsäker”.
Dusty föddes 1939 som lillasyster Mary i familjen O´Brien i en Londonförort och dog 1999, i bröstcancer. Osäker som barn, med en rejäl portion självförakt, fann hon en utgång i musiken, först med sin bror i folkpoptrion the Springfields och sedan som schlagerstjärna under antaget namn. Medan popgrupperna erövrade ungdomsvärlden och med sin estetik bejakade rörelse och nyfikenhet var det lättare att förknippa sångerskor som Dusty Springfield med nedsuttna kabarélokaler på pirer på steniga stränder. Det som räddade henne från att slå över i det pretentiöst banala var rösten, barsk som Mary Poppins, men med ett rasp som öppnade sig mot den ensamhet hon bar på.
Dusty tolkade flera av tidens berömda låtskrivarpar, som Goffin-King och Bacharach-David, men aldrig Lennon-McCartney, utan att på något påtagligt sätt förhålla sig till samtiden. Hon öppnade sitt hjärta för den svarta musiken från Motown, men turnerade 1964 i Sydafrika, fyra år efter Sharpevillemassakern, för en halvblandad publik (vita och svarta satt i skilda sektioner) innan hon blev utslängd ur landet. Hade hon senare varit mer rätlinjig och stannat i Storbritannien hade hon kanske kunnat bli leverantör till Margaret Thatchers soundtrack för den lägre medelklass, som ansade häcken och tyckte sig minnas hur allting en gång var enklare. Men den glamour girl hon konstruerade klev ur konvenansens och konservatismens kvadrater och hamnade i ingenmansland medan omgivningen radikaliserades och psykedeliserades.
Det är synd att Edward Leeson, som bl a gett ut ”The Times Book of English Verse”, har skrivit en så undanglidande biografi, där varenda inspelad låt recenseras medan det utrymme mellan Mary O´Brien och Hollywood, som Dusty Springfield bebodde, förblir diffust. Avsnitten, korta och utspridda som nyhetstelegram, om hennes sexuella identitet lämnar en fadd smak av hycklande beskydderi: kvar blir känslan att homosexualitet är skamlig.
1968 for hon till svarta Memphis med vit Nashville-frisyr för att spela in med den framgångsrike soulproducenten Jerry Wexler. LP:n ”Dusty in Memphis”, i praktiken till stora delar hopsatt i New York, vittnar om missade möjligheter. ”Breakfast in bed” bärs av en sensuell underström och hennes ”Son of a preacher man” överglänser Aretha Franklins version med sin bräckliga klarhet. Men Memphis var inget fullföljt projekt: vad hade hon kunnat göra med mer potent soulmaterial?
Hon var nog ovanlig i en skivbransch dominerad av bolagspatriarker och manliga producenter och popgrupper. Svår att jobba med betydde ofta att man hade en egen åsikt, kanske t o m integritet. Gaypubliken väckte nytt liv i Dustys pompösa arrangemang medan jag föredrar henne nedrustad och innerlig. Vid sidan om det ofullgångna, distanserade lever i hennes produktion stunder av intimitet och styvt balanserad skörhet, som de flesta av hennes vita samtida i popbranschen saknade.
I sig själv verkade hon bottna lika lite som i samhället: Janis Joplin och många med henne försökte fånga tiden och eldade upp allt medan Dusty Springfield stod för sig själv och till sist bara kunde hoppas att hennes älskade katter skulle komma hem till kvällsmaten.