(Göteborgs-Posten 8/2 2001)
Dubbel identitet, fötterna i olika kulturer, var ett tema under Göteborgs filmfestival och det gick under fjolåret igen i många länders filmproduktion, inte bara den svenska. Men vad betyder dubbel identitet? Det låter både som en sjukdomsbild och som en trivialisering av de processer som för tillfället rör sig snabbare än den svenska integrationsdebatten.
Yasmin Alibhai-Brown, journalist, debattör, krönikör i brittiska The Independent, beskriver sig med skämtsamt allvar som ett spöke från det brittiska imperiet som har kommit för att hemsöka moderlandet.
– Man kan inte resa dit ut, out there, utan att förvänta sig att out there, det där ute, ska komma hit och rumstera om.
Men så många år har gått, så många människor har hunnit röra sig över gränserna att det är ofruktbart att skildra invandrarna som offer, säger hon nu. Diskussionen borde handla om det nya Europa och om hur inflyttarna ska kunna ta plats där i stället för att backa in i bakåtblickande kulturer, religioner och patriarkala traditioner.
Jag reser till London och går dit skorna för mig, genom stadsdelar som Bethnal Green, Hoxton, Willesden, Brixton, Peckham och Wapping, genom förändrade kvarter med sönderslitna band och nykonstruerade värden.
Ta Hoxton: för tjugo år sedan skinnskallenäste, ett ruggigt hörn av East End, nu pittoresk arena för galleristernas och designföretagens taklagsfester. Eller Wapping: stängda hamnbassänger förvandlade till tidningshus och privatägda panoramafönster. Ta Brixton: på kvällarna tar knarklangarna livet av varandra, dagtid letar turisterna etnochica kryddor och vinylskivor i basarerna.
Det brittiska välståndet, det lagliga och det illegala, har slussats till den kreativa och mångkulturella metropolen. Med new labours valseger 1997 – och Oasis besök på Downing Street – etablerades de myter om det multikulticoola, som ofrånkomligt började spricka i samma stund som de modellerades fram.
Yasmin Alibhai-Brown hackar i sprickorna i sin senaste lilla bok, som mycket riktigt bär titeln ”After multiculturalism”. Jag träffade henne några gånger i början på 1990-talet då hon indignerat kritiserade britternas institutionaliserade rasism och efterlyste invandrare i medierna. I dag beskriver hon multikulturalismen som en återvändsgränd; betonandet av särart och rötter leder till världsfrånvändhet i en tid då svarta och asiatiska britter borde lämna bygemenskapen.
– Det finns inte någon kultur som är så helig att vi inte kan hävda att den borde förändras. Kulturer förändras i vilket fall. Jag vill i stället lyfta fram en bindande kultur byggd på mänskliga rättigheter. Kulturell mångfald är en del av detta, men där den hamnar i konflikt med de mänskliga rättigheterna tar de senare alltid över för mig.
I höstas ingick Yasmin Alibhai-Brown också i författargruppen bakom en omdiskuterad rapport, ”The future of multi-ethnic Britain”, utgiven av the Runnymede Trust. Den väckte irritation i konservativa kretsar genom att fråga vad som kan kallas brittiskt. Men hon ställer sig inte bakom rapportens skildring av Storbritannien som ett förbund av lokalsamhällen, a community of communities, en typiskt multikulturalistisk formulering.
– Jag tror inte på idén om communities. Begreppet, som ju kan betyda det mesta från samhälle till familjeklan, döljer ofta ett förtryck och definieras för det mesta av medelålders män, säger hon. Vad kvinnor eller ungdomar anser bryr man sig sällan om. Jag anser inte att community-begreppet är hållbart i den moderna världen.
Yasmin Alibhai-Brown, som själv kom till London via Indien och Uganda, är besviken på att så få svarta och asiater i Storbritannien bryr sig om europeisk politik. Svart och asiatisk medelklass är också väldigt negativ till asylsökande. När de väl själva har kommit in vill de låsa dörren.
– Multikulturalismen, säger hon, har förvandlat oss till gettomänniskor.
Identitetspolitiken har täckt över klassanalysen; markerandet av etnicitet döljer de klyftor som löper genom alla samhällen. I Sverige är det som om det gått kramp i det offentliga samtalet kring infödda och invandrade. Här dominerar en relativism, som pratar om kvoteringar i stället för värderingar och som skyller de flesta problem på det system som faktiskt lockat invandrarna till sig. I Storbritannien, som bär på en imperialistisk skuldbörda, kan man nu hos många i debatten ana en vilja att gå vidare och säga: hej, vi bor här tillsammans allihop, hur ska vi få det att fungera?
När jag träffar Zadie Smith, författare till succéromanen ”Vita tänder”, säger hon att hon känner stolthet över den brittiska litteraturen, men knappast över nationen, och att hon aldrig skulle få för sig att gräva ner sig bland böcker om Jamaica enbart för att hennes mamma råkade födas där. Och i en krönika i New Statesman i höstas hävdade journalisten Darcus Howe, född i Trinidad, att ”Pladdret om nationella identiteter kommer från folk som inget vet om historien.” Udden var riktad mot den svarta självbilden. ”Jag misstänker starkt att den som betonar kulturell särprägel syftar till att stärka sin egen position. Den arbetande allmänheten har viktigare problem att ägna sig åt.”
Jag frågar Yasmin Alibhai-Brown vad det brittiska betyder för henne.
– Det är en paraplyterm som innebär att vi alla bor på samma ö. Det betyder mycket för mig att leva i något som i grund och botten är en fungerande demokrati. Här finns en speciell medvetenhet om det offentliga livet som jag älskar. Jag har en ganska romantisk bild av landet, kanske för att jag växte upp under imperiet. Det brittiska hos mig är internationellt, det ser sig omkring. Detta vore inte tillgängligt för mig om jag bara uppfattade mig själv som asiat. Den asiatiska identiteten är mycket smalare, trängre.
Hon önskar sig utblick, ett bredare intresse för EU, för en idédebatt utan etniska bojor, en motvikt till ”den homogeniserande snöboll” som amerikaniseringen rullar i vår riktning. I praktiken har mångkultur blivit en beskrivning av samhällen där olika grupper lever parallella liv, utan intresse av varandra. Man räknar bara ansikten i tv-rutan eller parlamentet för att se om rättvisa är uppnådd.
– Europa är vårt öde, men i många europeiska länder känner jag mig illa till mods. I Storbritannien finns något som de flesta icke-vita européer saknar, vi har en fullständig rätt att vara medborgare just här. Andra europeiska länder, även Sverige, är lite för nedlåtande och ännu inte riktigt förmögna att uppträda som verkliga jämlikar. Antingen tar de för mycket hand om de här andra kulturerna eller så tolererar de dem bara. Verkligt broderskap eller systerskap uppstår när man kan ha uppriktiga diskussioner.
Rasismen är stark och vedervärdig, säger Yasmin Alibhai-Brown; den sortens hatbrev hon får nu fick hon aldrig för tio år sedan. Men hon vill inte prata om oförrätter. Har också hon, tänker jag, anammat ett kosmopolitiskt medelklassperspektiv, fjärmat från de orättvisor som få i den rika världen längre bryr sig om? Å andra sidan: måste vi inte mötas på torget snarare än huka i hålorna?
– Jag ställer vattenfyllda hinkar under brevlådan varenda kväll innan jag går och lägger mig. Så många hot tycks mig verkliga, de vet var jag bor. Men stämningen är ändå annorlunda nu – jag vill inte dö, jag vill inte att mina barn ska dödas, men jag är inte längre samma skrämda kissekatt som förr. För första gången kan jag nu säga att jag är stolt över att vara britt och att detta är mitt land, oavsett hur ni andra ser på det.