(Göteborgs-Posten 12/8 2009)
Hittills i år har mer än hundra amerikanska dagstidningar lagts ner och brittiska Observer är på fallrepet.
Med ryggen mot väggen inför tidningskungen Rupert Murdoch nätprenumerationer. Men dödsskräcken har hunnit göra journalistiken fattigare, mer konsumistisk och mindre relevant som demokratisk vakthund. Gratiskulturen möts med tunnare alster som det blir svårare att ta betalt för. Redan det framtidsdiaboliska året 1984 presenterade Neil Postman sin tes om ”Underhållning till döds”.
Internetdebattören Clay Shirky på New York University skriver i tidskriften Utne Reader: “Samhället behöver inte tidningar. Vad vi behöver är journalistik.” Men han misstänker att vi står inför en period på några decennier då vi kanske inte alls kommer att ha någon bred samhällsinformation av tidningstyp – mitt i en medierevolution kan man inte veta vart den leder och det tar tid innan den sätter sig.
Vi kanske tvingas acceptera tanken på ett hack i kontinuiteten. Ett svart hål mitt i informationssamhället. En historisk parentes fylld av nätskvaller, politisk dyslexi och osorterat obegripliga explosioner bortom horisonten.
I den gamla nyhetsförmedlarekonomin fanns en omfördelningsidé, som skulle ha kunnat kallas socialdemokratisk. Stora och återkommande annonsörer bekostade, utan att de själva deltog i besluten, redaktionella satsningar på fasta korrespondenter i Asien och Afrika. Läsarnas förhöjda kunskap om globala samband sågs som en demokratisk tillgång.
Nu har korrespondentkontoren stängts, det ena efter det andra, och inte heller kommunhus eller riksdag anses värda samma bevakning som ett divabesök från nöjesindustrin. Man kan naturligtvis hävda att politik blir till på andra ställen än i parlamenten, men har journalistiken då hunnit dit i stället? Någon sorts slutsats kan förmodligen dras av att till och med amerikanska senaten arrangerar hearings om ”Journalistikens framtid”.
I juli-augustinumret av Columbia Journalism Review diskuteras hur oundgänglig journalistik ska finansieras och förbli oundgänglig. Inrätta public service-fonder? Insamlingar till favoritreportrar? Hur många läsare krävs för att försörja redaktioner med kvalitativa ambitioner?
Mönstret är måhända också än större; en kris för hela omfördelnings- och folkbildningsfilosofin. Var kombinationen av demokrati och välfärdsstat precis som den breda nyhetsförmedlingen en 1900-talsidé som kom och sedan gick?
Medan medierna blivit en samlingsbeteckning på förströelse och köptips riskerar samhälls- och kulturjournalistiken att reduceras till en filantropisk angelägenhet. Granne med valfriheten bor det nya klassamhället.