(Göteborgs-Posten 11/3 2007)
Sprickorna i skolan 1:
Skolans segregation är samhällets
Kaka söker maka. Föräldrar sätter i ökande utsträckning sina barn i friskolor eller i kommunala skolor i utvalda stadsdelar eller med särskild ämnesprofil. Tendensen är att de aktivt väljer skola, inte för den alternativa pedagogikens skull utan för att slippa problem. De letar efter en miljö fri från sådant de inte vill veta av. De väljer bort oönskade skolkamrater.
Och det finns samtidigt en stor, och förmodligen växande, grupp elever som skolan inte alls fungerar för.
Det svenska skolsystemet har spruckit, diversifierats, segregerats. Det borde leda till en mycket öppnare och mindre repressiv debatt höjd över ordningsbetygens och mobilkontrollernas begränsande nivå.
Den hårt ansatte rektorn på Högsboskolan i Göteborg, Jan Carlsson, hänger mer med huvudet än vad en rektor borde behöva göra i ett välfärdsland:
– Varför gå på fotboll om man tänker slåss och inte är där för att titta på matchen? Vi har elever i skolan som inte är där för att lära sig något. Det är en undervisningsinstitution, men det känns inte så ibland.
För några veckor sedan stängdes Högsboskolan tillfälligt och dessförinnan skedde samma sak med Gustav Adolfskolan i Landskrona. Hermodsdalsskolan i Malmö har lagt ner sitt högstadium. Orsak: ett våld som inte längre kunde hanteras. Mellan oktober och januari gjorde Högsboskolan ett femtontal polisanmälningar. På GA-skolan stannade en grupp tjejer hemma i protest mot övergreppen från ett killgäng; skolförvaltningens chef väckte onekligen uppseende när han beskrev detta som ”en skola som alla andra”.
Kanske fanns där ändå ett korn av sanning: liknande förhållanden, med en eskalerande otrygghet, har etablerats i en rad skolor, framför allt i de större städerna. Det har snart gått fyra år sedan rektorerna i Rosengård i Malmö skrev till stadsdelsfullmäktige om att ”problematiken kring barnen har blivit tyngre för varje år”, att ”våldet har trappats upp och går i dag långt ner i åldrarna” och att ”många elever har så svåra problem att man egentligen inte tycker sig kunna hantera dem i en vanlig undervisningssituation”.
Det är ett glåmigt landskap där ute, i stadsdelarna med många socialbidrag och för få fullständiga betyg. Bränder anläggs, fönster krossas och småsyskonen dras in i de äldres respektkultur med hot och kontrollmekanismer, som blir till ett alternativt regelverk i en värld för sig. Skolornas nödrop i medierna gäller i själva verket sedan länge kända omständigheter, som ändå hållits undan och tonats ned av allmän oro för stigmatisering och dåligt rykte.
Men vilket annat rykte förtjänar ohållbara förhållanden?
Skolans segregation är samhällets och den accelererar när de som väljer ser till att deras barn inte hamnar bland dem som skolan inte kan hantera.
– Hos oss, säger Jan Carlsson på Högsboskolan, finns några familjer som har fått hus i området, men har svårt att anpassa sig i det svenska samhället. De har inget arbete, men många barn. Blir det bråk kan det komma ett helt gäng och uppvakta den som har sagt någonting. Den kulturen har inte vi, men de gör så. Det blir en väldig otrygghet i stadsdelen.
Larmen från olika hörn av landet om mobbning och misshandel, förstärkta av Arbetsmiljöverkets rapport om dåligt förebyggande arbete, väcker på nytt frågan varför det har tillåtits gå så långt. Det är lite som eleverna säger, menar Jan Carlsson, det är ingen som bryr sig. Uppgivenheten sprider sig bland lärarna.
– Man kämpar väldigt mycket ensam. Att gemensamma förhållningssätt saknas har stor skuld i det hela.
De ökande skillnaderna mellan landets skolor skulle förstås kunna framställas som mångfald, men när elever med motivation och höga betyg söker sig bort från dem med låga eller inga alls passar andra beteckningar bättre. Den amerikanske skoldebattören Jonathan Kozols senaste bok ”The shame of the nation” handlar om hur skolsystemet i USA återsegregerats på ekonomisk grund, ett halvsekel efter medborgarrättsrörelsens genombrott. För Kozol är huvudargumentet för integrerade skolor inte att minoritetselever ska få bättre betyg utan att alla barn dras in i ett demokratiskt sammanhang.
Amerikanerna kan alltid skylla på Reagans ideologiska arv. På senare tid har svenska skolor återsegregerats medan den politiska makten legat hos ett parti med demokrati i namnet. Beror det på handfallenhet och undfallenhet, på gradvis tillvänjning? På att den demokratiska visionen förtunnats och ersatts med – mångfald?
– Som så ofta är det en liten klick elever som står för den oro som kan spridas över en hel skola, säger Marie Lindén (v), det skolansvariga kommunalrådet i Göteborg. Både språk och våld är grövre i dag och toleransens gränser har förskjutits. Det är ett maktspel som utövas. Tyvärr är det här någonting vi kommer att få se mer av.
Varför det?
– Hela samhället hårdnar. Jag har jobbat med barn och ungdomar i 25 år och jag vet hur det var när vi på 90-talet tvingades stänga fritidsgårdar och krympa det förebyggande. Jag tror att många av de här eleverna är barn som har gått igenom systemet och inte blivit hjälpta i tid.
Ragnela Lells, rektor på Värner Rydénskolan i Rosengård, oroar sig för de elever som inte är motiverade, som redan räknat bort sina chanser. Många blir utan godkända betyg trots att stadsdelen får mer resurser än andra.
– Ska vi tillgodose alla särskilda behov krävs ännu större personaltäthet. En del har så otroligt stora luckor. Man kan säga att skolan inte är anpassad till verkligheten. Inget annat område i Sverige är så trångt, med så många människor på så liten yta.
Det är detta andra söker sig bort ifrån: en skola som har svårt att fungera eftersom den har hamnat i en verklighet, som den inte väntade sig och som den omöjligt kan bemästra med traditionella metoder.
Men alla svårigheter kan inte förklaras med elevflykt när det främst är det segregerade boendet som ger den segregerade skolan. Några bor där skolorna brinner, andra där de sponsras av näringslivet. På ett plan, det som handlar om innehåll och riktning, kan skolan sägas ha ett generellt problem. De akuta bekymren är dock platsbestämda, de handlar om identifierbara elever och deras framtid.
Av någon anledning är det svårare, och politiskt känsligare, att peta i barns uppväxtvillkor – hur de har det hemma – än att prata om den ekonomiska resurstilldelningen. Inga pengar i världen kan ersätta vuxenengagemang; en truism som väl snart borde leda till konkretiserade ambitioner att dra in alla barn i ett demokratiskt sammanhang.
Vad ett växande antal föräldrar, både de som sitter där de sitter och de som väljer bort miljöer de inte vill veta av, nu ger uttryck för är misstro mot det gemensamma, mot samhället.
(Göteborgs-Posten 13/3 2007)
Sprickorna i skolan 2:
Vad ska skolan vara bra för?
Om skolan inte fanns, hur skulle den då se ut om vi uppfann den?
Varför handlar så mycket av skoldebatten om disciplinering och restriktioner? Varför inte om hur skolan kunde vara frigörande och kul att gå till?
En förutsättning för dagens vindkantring mot tester och betyg är de vuxnas minnen och det faktum att många kommer i håg sin egen skola som stabilare än dagens. Då fanns åtminstone en struktur, bra eller dålig, och kaos bodde granne med någon annan.
Men jag tycker inte att vi ska glömma hur det kunde låta i exempelvis 1970-talets skoldebatt då den norske sociologen Nils Christie i sin bok ”Om skolan inte fanns” skrev att ”vi har skapat ett samhälle där ungdomen har ställts utanför produktionen men i gengäld fått konsumtionsuppgifter och en extra marginal för oansvarighet”. Skolan framställdes som en vänthall för de undersysselsatta och obehövda, ganska långt från det frigörande idealet. Om inte barnen samlades in av skolan kunde man aldrig veta vad de hittade på.
Numera ska grundskolan vara allt – kunskapsförmedlare och uppfostrare och frigörare – och när den inte klarar det brinner det i papperskorgarna och aktiva föräldrar flyttar sina barn.
– Den kommunala skolan har ett oerhört stort ansvar att fundera över hur den kan bli så attraktiv att alla söker dit, säger Göteborgs skolansvariga kommunalråd Marie Lindén (v). Man kan inte bara säga nej, nej, nej till friskolor, utan vi måste vara med på banan och våga ta tag i nya frågor och vara spännande och lockande.
Skolminister Jan Björklund nämner tre huvudproblem med den svenska skolan:
– Sjunkande resultat, alltför få duktiga ungdomar som vill bli lärare, och bristande ordning.
Varför är det stökigt? För att lärarauktoriteten brutis ner, svarar Björklund, och för att skolan blivit konformistisk, alla ska bli akademiker.
– Här finns också en paradox, för samtidigt som det inte råder någon tvekan om att det är läraren som bestämmer i klassrummet i t ex arabvärlden, får vi väldigt stora problem just i skolor med hög invandrartäthet. Skolan måste klara av att hantera integrationsproblemen, och då är en satsning på svenska språket naturligtvis a och o.
En gång i tiden, på 1960-talet, cyklade jag om morgnarna över de öppna fälten vid Kroksbäck till min skola inne i Malmö. Sedan kom miljonprogrammets lyftkranar och artificiella gräskullar skottades upp bakom den nya och barnrika Kroksbäcksskolan, arkitektoniskt ett mellanting mellan garage och lågprisvaruhus, där luciatåg och undervisning på sistone störts av raketbeskjutning och där oron drar genom vardagen på samma sätt som i så många liknande bostadsområden runtom i Sverige.
Det är stadsdelar vars namn förknippas med projekt och stödåtgärder, men där olika segregerande krafter ändå kommit – eller tillåtits – att dominera alltmer och där i de besvärligaste fallen hälften av eleverna lämnar nian med ofullständiga betyg.
Där mina barn gick i grundskolan på 1990-talet hade många av deras klasskamrater föräldrar från andra länder, främst Balkan och Turkiet. Alla talade svenska och föräldrarna ville att de skulle rota sig här. Varför talar dagens elever med invandrade föräldrar ofta så mycket sämre svenska och varför lever de mer separerat?
De klyftor vi nu ser har djupnat både genom handling (politiska beslut) och passivitet (skolan, socialtjänsten och vuxenvärlden, vi alla, har inte kunnat, vågat eller velat ingripa). Parallella världar har upprättats och genom myndigheternas kulturrelativistiska rädsla för att bli beskyllda för diskriminerande klåfingrighet har oacceptabla uppväxtförhållanden tolererats. Kommunaliseringen av skolorna skickade ansvaret ut i periferin, vilket såg demokratiskt ut på pappret, men fick som konsekvens att rektorerna lockas att förneka existerande problem för att kunna behålla elever och därmed ekonomiska resurser och lärare.
En skola i kris drar bara till sig journalister och det är ingen tillfällighet att skolledarna och andra chefstjänstemän i Rosengård i Malmö just har fått gå på medieträning.
Mats Wahl, författare och skoldebattör, hör ett rop på hjälp som stiger ur brandskadade klassrum och skriver om skolans kaos i ”Den vilda drömmen” att ”för att krisen ska bli bestående och fördjupad krävs att ingen – särskilt inte skolledningen – benämner den.” Mitt intryck är att problemförnekelsen är störst i socialdemokratiskt styrda kommuner – vilket inte är det samma som att säga att de borgerliga har bättre lösningar. Det är väl bara svårast att se revorna i det egna systemet. Skymd av välviljans honnörsord – mångfald, integration, mångkultur, brobyggare etc – har en hot- och kontrollkultur med inlärt kvinnoförakt fått rita ramar runt alldeles för många barn.
Det var just i protest mot denna problemförnekelse som nio tjejer i en åttondeklass i Landskrona stannade hemma några dagar i december och placerade Gustav Adolfskolan i rubrikerna.
I sin debattskrift ”Motbok” talar skoljournalisten Lena Fejan Ljunghill om ett ideologiskt svek, där både socialdemokratiska och borgerliga vägval lett från en skola för alla till en urvalsskola.
– Det är som om all forskning och allt förnyelsearbete som under lång tid har utförts inom den svenska skolan inte har existerat, säger hon. Nu vrider våra skolansvariga politiker klockan tillbaka flera varv och att Jan Björklund har satt stopp för lyckade försök med elevdemokrati är helt i linje med detta. Där skolpolitiken tidigare åtminstone försökte motverka segregation blåser den nu på i segregerande riktning, en följd av det stora systemskiftet med privatisering och marknadsstyrning
Skolverket listade i sin senaste nationella utvärdering (2003) bl a följande brister: Arbetet med att stävja mobbning och nå jämställdhet. Arbetet med att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor utanför den egna gruppen. Läsförmågan har försämrats. Kunskaperna i samhällskunskap är fragmentariska.
Om skolan borde lära ut hur saker och ting hänger ihop lyckas den i dag väl så ofta demonstrera hur samhället löses upp.
– En del tycker att jag svartmålar, men, säger Jan Björklund, jag menar att svenskt offentligt skolväsende har en kris. De kommunala skolorna ska ha de kvaliteter som föräldrarna faktiskt efterfrågar, nämligen ordning, studiedisciplin och kunskapsfokusering. Jag vill absolut inte ha en skola där eleverna är rädda för sina lärare, men det blir inte mer kreativt om det är slappt och man tolererar att busgäng styr.
Vad händer när sheriff Björklund rider in i Dodge City och Hammarkullen och Rosengård? Hans engagemang för en god sak med sig: vi tvingas fundera över vad skolan ska vara bra för.
Måste den inte göras om i grunden när de samhälleliga förutsättningarna byts ut?