Vad är det de diskriminerade inte får som andra får?

(Göteborgs-Posten 3/7 2020)

En antirasist förväntas se bortom hudfärgen, men det finns också en riktning som anser att rasen bestämmer allt. Uppdelningen av mänskligheten i raser är för dem lika viktig som för äldre tiders rasdemagoger och deras analys av samhället underkänner tanken att människor kan definieras av något annat än sitt ursprung. Därför hittar de rasism över allt där människor ser olika ut. På Expressens kultursida (30/6) påstår en av dessa nutida rasaktivister, Bilan Osman, knuten till Expo, att Sverige är ”vithetens högborg” där ”minoriteter inte får tillträde till arbets- och bostadsmarknaden”.

De som hävdar att Sverige är genomsyrat av rasism har i regel ett gott öga till USA. Det är därifrån de hämtar sin verklighetsbeskrivning, för vidare transponering till det svenska, och det är där de finner sina inspiratörer. Det senaste exemplet är Black Lives Matter, som förvandlat rättmätig vrede över polisövergrepp till en apokalyptisk, bildstormande rörelse med oklart mål.

På vilket sätt tänker de sig att saker och ting ska bli annorlunda i människors vardag?

Och vilka rättigheter är det som minoriteter saknar i ett land som Sverige, där den offentliga historien också finkammas på jakt efter rasteoretiska rester?

Beskriver man det svenska samhället som strukturellt rasistiskt bär man bördan att försöka visa att påståendet är sant. Man måste då någon gång berätta hur dessa strukturer ser ut. För att kunna göra något åt dem behöver man få veta om strukturerna beror på regeringens politik, de senaste hundra åren i huvudsak socialdemokratisk, eller har en mer existentiell karaktär. I det senare fallet krävs också hållfasta belägg för att människor i Sverige har en genomgående – i deras mänskliga och sociala struktur nedsänkt – negativ inställning till dem som inte ser ut som de själva. Bor en ondska i deras vithet?

Det finns goda skäl att i stället tala om en strukturell välvilja eftersom en sådan faktiskt går att påvisa. Strukturer har sedan femtio år tillbaka skapats för att utbilda, vårda och försörja även sådana personer som inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. Hundratusentals människor arbetar i detta system och ett oöverskådligt antal miljarder kronor har tillskjutits där välviljan ansetts otillräcklig.

I de uppgivna skildringarna av det rasistiska landet i norr, det som under den senaste tjugoårsperioden tagit emot och tagit hand om nästan två miljoner människor från mestadels avlägsna länder, märks inga förhoppningar om en ljusning. Ingen förändring till det bättre tycks möjlig, vi lever för alltid i det förgångnas mörka skugga.

Men USA är ju inte detsamma som under slaveriet. Tyskland är inte som under nazismen. Även Sverige har moderniserats. De länder där framstegen uteblivit ligger utanför Europa och Nordamerika. Internationella studier och opinionsmätningar brukar visa hur människors öppenhet och tolerans är betydligt större i Skandinavien än i många länder i exempelvis Afrika och Mellanöstern.  

Länge har utvecklingen här gått i positiv riktning; olika minoriteters rättigheter har stärkts och deras synpunkter har omfamnats av den strukturella välviljan. Frågan om vem som upplever sig som mest diskriminerad har märkligt nog flyttat in i samhällsdebattens centrum vid en tidpunkt då tidigare former av diskriminering minskat. Trots ökad tolerans påstår sig fler vara förorättade eller bortsorterade.

Denna uppenbara paradox kan nog bäst förklaras med att begrepp som rasism, diskriminering och intolerans successivt getts en allt vidare betydelse, ibland i sådan utsträckning att de tömts på innehåll.

Numera är toleransen i Sverige institutionaliserad och mångfald ett starkt signalord som värnas mer än exempelvis äldreomsorg eller bra skola för alla. Den strukturella välviljan har blivit en ogenomskinlig organism, som utbildar sina anställda mot fördomar och till och med finansierar organisationer och projekt som påstår att systemet är rasistiskt. Den uppvisar ett slags übertolerans som tvingar de kritiska att ständigt uppfinna nya skäl att se sig som missgynnade.

Mångfaldsindustrin är med sitt offentligfinansierade missnöje sedan länge ett självspelande piano. Extrema identitetspolitiska grupperingar med hudfärg eller religion som markörer fortsätter att beskriva samhället som präglat av flydda seklers försyndelser, men har svårt att finna en tydlig måltavla inuti det system som ju redan utgör en del av det alarmistiska budskapet. Här får då polisen duga som syndabock.

När samhällets olika instanser och företrädare bedyrar sin vilja att upphäva orättvisor måste den som vill märkas formulera nya. Rasism är ett poröst begrepp som gör människor obekväma och kan användas för moralisk utpressning. Anklagelserna blir dessutom förvirrande när de utslungas av personer, som själva delar in människor efter hudfärg och ursprung och sätter likhetstecken mellan pigment och åsikt.

Frågan återkommer därför: vad är det de som anser sig diskriminerade och rasistiskt behandlade inte får i Sverige, och som alla andra här får?