(Göteborgs-Posten 17/12 2010)
Det är inte stenarna som gör ont
Per Olof Hallin, Alban Jashari, Carina Listerborn o Margareta Popoola
Mapius
Rasism kan ta sig många uttryck.
I somras angrep en stor grupp – enligt vittnen ett femtiotal – unga killar med arabisk härkomst en somalisk föreningslokal i Rosengård i Malmö och satte eld på den. Hur hade medierapporteringen sett ut om det hade varit en ljushårig mobb? Nu begravdes händelsen snabbt bland andra lokalnyheter och angriparna förblev anonyma.
Exemplet pekar på att verkligheten sällan är särskilt rätlinjig och att den ofta trilskas när någon försöker tränga in den i en teoretisk modell.
Över huvud taget tycker jag mig märka hur präglat omgivningens bekymrade förhållande till miljonprogramsområdena är av inaktuell information. Efter fyra decennier med genomgripande demografiska förändringar betraktas dessa stadsdelar fortfarande genom ett slags 70-talsraster. Eftersom analysen frusit fast känns också åtgärder och insatser igen, år efter år, och de verkar sällan ha någon förändrande ambition. Snarare framstår de som ett slags retoriska gester i en allmän känsla av vanmakt.
Några samhällsforskare på Malmö högskola har undersökt de senaste årens bränder och stenkastning i Rosengård och i rapporten ”Det är inte stenarna som gör ont” menar de sig säga sådant som också är giltigt i Angered, Gottsunda, Ronna och Rinkeby. Intervjuer och samtal med ungdomar, vuxna och företrädare för polis och räddningstjänst ges en teoretisk inramning, som pekar ut stigmatisering och – med den ständigt närvarande Slavoj Zizeks terminologi – systemiskt våld som åtminstone delförklaringar till oroligheterna. Bor man på sådana platser har man alltså samhällssystemet emot sig.
Låter inte det som en väl enkel förklaring till arbetslöshet eller dålig läsförståelse? Det systemiska våldet är sannolikt större i de länder som inflyttarna har lämnat och den tid det tar att rota sig i ett nytt land kan inte självklart ses som uttryck för samhälleligt motstånd. Det systemiska stödet till nyanlända är tvärtom jämförelsevis omfattande just i Sverige.
Men trots att fakta talar för motsatsen skriver författarna redan i sin ansats om ”välfärdsstatens distansering från dessa områden”. Varje vecka beslutas om nya kommunala satsningar i Rosengård och eftersom jag själv har haft både privat och yrkesmässig koll på stadsdelen sedan tidigt 70-tal kan jag vittna om miljardinvesteringar, fastighetsrenoveringar, kulturhusbidrag, sporthallsbyggen, sociala projekt, extra stöd till skolorna, vuxenutbildningssatsningar och exceptionella arbetsmarknadsinsatser.
Problemen har, vill jag påstå, uppstått inte på grund av samhällets reträtt utan trots att det har satsats. Det finns goda skäl att tala om strukturell välvilja. Frågan blir då: varför har så lite blivit bättre?
Rapportens underförstådda budskap är att det inte är stenen utan ”kränkningen” som gör ont, ”det är sveket och bristen på respekt”. För att den tolkningen ska bli rimlig fordras att sveket konkretiseras. Några ungdomar pratar också om rasistiska polismän och citat i stil med ”Välkommen till Ghettot, mannen. Ser du? Vi har inget att göra här” traderas vidare som empiriska sanningar.
De som gjort fältarbetet, med intervjuer och anteckningar, tycks emellertid väl medvetna om hur snacket går och hur historier sprids och förvrids. Med nyhetsmedierna delar rapportförfattarna svårigheten att värdera utsagorna. En del av det som återges här kan påminna om den så kallade Laserturkens (han är inte turk) beryktade hotelser inför ett häpet naivt norskt tv-team i samband med höstens jakt på en serieskytt i Malmö.
Sammantaget ges ändå en ganska bra bild av hur våld och skadegörelse accelererat. Här finns kriminella inspiratörer och adrenalinkickade nätverk, ett slags kurragömmagerilla som vräker både hat och tonårstrots mot snuten och kastar sten mot ambulanser för att locka fram polisbilarna. Det blir som ett tv-spel, fast på gatan. Det är roligt att upptäcka polismännens rädsla. Det handlar om jävelskap och hot och kontroll. Man vill imponera och få uppmärksamhet.
Författarna stryker religionen som drivkraft och ingen kan heller tro att det finns någon politisk eller social medvetenhet i botten. En ghettoiserad machokultur ställs mot samhällets uniformerade manlighet. I brödraskapen håller man tätt och skvallrar inte.
Det är när oroligheterna ska fogas in i ett sammanhang som bristerna tar över. Teoribildning baserad på äldre studier i mindre egalitära länder importeras och appliceras på en nutida svensk situation med andra förutsättningar. Det påstås att ”flertalet människor… utestängs från arbetsmarknaden” och att barnen ”sorteras bort i skolan”. Det talas om ”orättvisans kärna” och systemet är alltid förtryckande. Görs för lite beror det på att man struntar i människorna, görs för mycket beror det på att man ser ner på dem. Antingen kommer polisen farande utan anledning eller så kommer den inte tillräckligt snabbt när man ringer.
Det finns starka skäl att vara kritisk mot integrationspolitikens olika nivåer och uttryck, men om det verkligen är så att alla samhällets företrädare uppträder destruktivt bör man ju undersöka möjligheterna att stänga Malmö högskola.
Med 40 års erfarenhet av miljonprogramsområdena kan vi kanske i stället formulera frågorna annorlunda. Finns det ett ömsesidigt, passiviserande beroende mellan de omhändertagna och dem som omhändertar? Intar man inte en nedlåtande uppifrånattityd om man satsar på gruppspecifika insatser – brobyggare, friskolor, etnolokaler, dialogpoliser – i stället för att bemöta alla människor på samma sätt?
Att inte förvänta sig någonting framstår i mina ögon som den kanske grövsta nedvärderingen av dem alla.
Med offentliga medel har ett antal parallellsamhällen etablerats i och runt de större städerna. Det kan inte ha varit avsikten, men så har det blivit. Mycket har kapslats in där, med interna ekonomier och regler, med islamisering och sämre skolunderbyggnad, och detta går inte att ignorera om man tvärtom har viljan att åstadkomma öppenhet och blandning.
Folk väljer Sverige; många av dem dessutom Hammarkullen, Rinkeby, Ronna eller Rosengård. Varför? Hur tänker de sig livet här? Hur vill de bidra till det svenska samhället, till det gemensamma? Om man överger offerperspektivet blir det lättare att prata om självklara saker.