Segregationen sliter sönder Malmö

Medan journalisterna som bevakar kommunalpolitiken i Malmö har blivit färre har antalet kommunikatörer i stadshuset ökat. Vid senaste kontrollen var de femtiofem, och flera av dem har journalistisk bakgrund, som kommunikationsdirektören Anders Mellberg.

”Vi betraktar Malmö som en morgon,” säger han. ”Det är lite orört, lite stökigt, man vet inte riktigt vad som ska hända, kaoset kanske infinner sig. Det är mer kaffe och smörgås. I Stockholm är det lite mer lunch, stressigt och snabbt. I Göteborg är det mer tillbakalutad middag, lite färdigt för dagen, lite trött. Vi har en väldigt ung befolkning och unga människor har alltid gett ny kraft, nyfikenhet, nyskapande, utmanande av regler och gamla strukturer. Man ser inte taken utan vill spränga gränserna. Malmö är mycket mer i takt med omvärlden än vad vi hade varit utan invandringen.”

Här vid Öresund talas det också mycket om Bilden av Malmö, vilket underförstått betyder att det finns ett missnöje med hur staden beskrivs och uppfattas.

Varför prata om segregation, kriminalitet, arbetslöshet och skolor i kris när högskolan blir universitet, hamnen blir bostäder och kulturlivet är mycket roligare än på den gamla trista tiden när rivningstomterna dominerade innerstaden och barnfamiljerna flyttade till radhuskommunerna?

I början av 2017 avböjde kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) vid flera tillfällen intervjuer med utländska tidningar med motiveringen att de bara skriver så negativt om Malmö. Det var inte särskilt lyckat ur pr-synpunkt – rentav lite Trump-aktigt i synen på medierna som fiender – men ganska talande för den utbredda uppfattningen att Malmö baktalas och därför måste rulla ihop sig som en igelkott. Alla som dristat sig till att säga något skeptiskt eller kritiskt om staden känner igen den lokalchauvinistiska impulsen: om man inte hejar på hemmalaget hamnar man på avbytarbänken.

Malmö är, så litet och kompakt det än är, två städer i en. Eller som Charles Dickens skrev för mer än 150 år sedan: ”Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället.”

I Malmö finns The sunny side of the street.

Och där finns The wrong side of the railroad tracks.

I sin tungsinta diktsamling ”Tiden i Malmö på jorden” skrev Jacques Werup 1974:

”Jag lever här i Malmö

    i en vardagsvärld, den enda värld

    jag vet utseendet på

    man kan lita på sina ögon och på sin mage

    men ingen vet hur länge.”

Sedan dess har staden transformerats från industristad, med den ekonomiska makten hos högern och den politiska hos socialdemokratin, till invandrarstad med ett ungdomligt ansikte och en segregerad baksida.

Folk flyttar hit för att studera eller arbeta hos nya it-företag samtidigt som arbetslösheten förlängs och fördjupas hos stora grupper utan relevant utbildning. Malmö var länge nettoinbetalare till den svenska statskassan, men är i dag beroende av ett årligt utjämningsbidrag motsvarande en fjärdedel av den kommunala budgeten.

Malmö är en delad stad, med optimism i väster, vid Sundet, och mindre av den varan i öster, inåt land, där landsvägen tar vid. Förr varnade man för tvåtredjedelssamhället. Det är osäkert om de proportionerna gäller här; klart är i alla fall att det borde vara viktigare att prata om verklighetens stad än om bilden av den.

Malmö är två städer: en som kommunens ledning skryter med och en som den skriver till regeringen för att få hjälp med. För att få syn på detta doublespeak – där problem omtalas som utmaningar och möjligheter – måste man sortera sina tidningsklipp. Då upptäcker man t ex hur Katrin Stjernfeldt Jammeh i Dagens Nyheter 13/2 2015 beskriver hur inflyttningen från andra länder har gett staden ”ett magiskt rekryteringsunderlag” och innebär ”en fantastisk tillgång av såväl språk som erfarenheter och kompetens” där ”öppenheten och nyfikenheten tjänat staden väl”, medan hon i en intervju i samma tidning 29/12 2017 inte vill ta emot fler nyanlända: ”Vi har under väldigt lång tid haft ett relativt stort flyktingmottagande och många via ebo. Vi har länge flaggat för att det skapat sociala problem.”

Malmö är också en stad utan långa avstånd. Man behöver inte bestämma tid med folk, man bara tittar förbi. Man cyklar snabbt mellan de skilda världarna och kan inte undgå att se när saker och ting förändras. Här finns inga förorter som är lika avlägsna som fjärran kontinenter. Rosengård, den kanske mest stigmatiserade och romantiserade stadsdelen, ligger ju i stadens mitt och här satsas på ny kollektivtrafik och ett nytt konstfullt höghus som på arkitektspråk ska ”samtala” med Turning Torso.

I Malmö är man mitt i. Ska man bluffa måste man således låtsas.

Under en kort period i början på 1990-talet var de borgerliga partierna i majoritet i kommunfullmäktige och gjorde en satsning på den kulturella framtoningen. Med fyra profilerade chefer på Konsthallen, Rooseum och de båda stora teatrarna – Sune Nordgren, Lars Nittve, Staffan Valdemar Holm och Lars Rudolfsson – skulle ett mantra om Malmö som kulturstad upprepas så ofta att det liknade, och kanske till och med blev, verklighet. Man började mingla som i Berlin eller Paris. Det moderata kulturkommunalrådet bytte ut sin socialdemokratiska företrädares ostmackor mot räksmörgåsar och vitt vin. Ett gammalt dåligt rykte om kulturfientlighet skulle raderas ut och en ny bild träda fram.

Sedan dess, sedan återkomsten vid makten i valet 1994, har socialdemokratin fått fortsätta att tampas med imagefrågorna och försöka förklara varför så stora ekonomiska och personella resurser under så lång tid har satsats på att lösa sociala problem vars existens samtidigt förnekats.

Malmöbor med svensk bakgrund arbetar i lika hög utsträckning som svenskar i resten av landet medan de med utrikesbakgrund har alarmerande höga arbetslöshetstal. All social statistik, från bidragsberoendet via hemlösheten till skolbetygen och kriminaliteten, är nedslående.

Mer talande än några siffror är grundskoledirektören Anders Malmquists redogörelse för vad Malmös skolor behöver: för att upprätthålla en rimlig standard skulle kommunen behöva anställa hälften av alla lärare och förskollärare som utbildas i Sverige.

Så blir det förstås inte. Snabbt växande elevkullar, ett par tusen fler om året jämfört med tidigare, kommer att mötas av provisoriska lokaler och andra personalkategorier än lärare. Malmquist har varit i London och sett skolor som har anställt en ny yrkesgrupp, lärarassistenter, där lärare saknas.

”Det är på gott och ont,” säger han. ”Kompetensförsörjningen i Malmös skolor är en rysare. Vi har krav på oss att ha legitimerade lärare, men nya kompetenser kan också ge nya perspektiv.”

Få dystopier är väl dystrare än Jacques Werups från 1974:

   ”Blir tröttheten i förorterna

    en gång outhärdlig

    så kommer välfärdens repressiva makt

    kanalisera revolten

    till meningslös vandalism

    ungdomarnas ögon lyser redan därute

    av aska, daghemmen befolkas

    av 100-åriga barn.”

Nu är det andra människor som bor ”därute”; bra många fler än hälften av barnen i Malmös skolor har utländsk bakgrund och skolans förutsättningar förändras inte bara av det växande elevantalet (och de många lärare som slutar) utan också av dåliga svenskkunskaper och bristande studietradition.

Hur skulle skolan se ut om den började om från början och utgick från de elever den faktiskt har och kommer att få?

Ja, knappast som i dag, men systemen är tröga och sega och en rimlig förklaring till att 40 eller 50 år av omfattande och välvilliga integrationsinsatser har gett så klent resultat är att man har gett sig i kast med nya problem som om de såg ut som för ett halvsekel sedan.

I skolan letar blicken efter sammanhang, och då ofta tämligen förgäves. Om barnen inte får lära sig hur samhället hänger ihop kommer de inte att märka om det löses upp. Just där uppstår en oro i den barnrika staden Malmö: ska nästa generation mest förvaras för att inte hitta på hyss eller finns det några andra förväntningar på den?

Man har varit så upptagen av ytan att man inte sett sprickorna i underlaget. Man har talat så mycket om integration att man till slut inte har vetat vad man menat. Man har åkt upp 85 meter till skybaren på Malmö Live och spanat i riktning mot Berlin utan att lägga märke till dem som bränner böcker på biblioteksfilialen i Lindängen.

När kommunikatörerna blir fler ställs högre krav på journalistiken att behålla sin skeptiska skärpa. I Malmö har det på något vis kommit dithän att den som skriver kritiskt om olika förhållanden i staden kan framställa som ovän eller fientligt sinnad. Att någon skulle vilja frilägga ett problem i syfte att bidra till förbättringar blir då en alldeles orimlig tanke. Diskuterar man segregationen i Stockholm riskerar man sällan att bli identifierad som negativ eller destruktiv, men i Malmö dominerar inställningen att man ska bita ihop, kavla upp ärmarna och inte snacka så mycket skit.

Med två korta avbrott har Socialdemokraterna styrt Malmö sedan 1919. Det var här arbetarrörelsen slog rot, här talade August Palm, här startade Axel Danielsson tidningen Arbetet och här anlades landets första Folkets park.

Efter andra världskriget dominerade en succession av s k betongsossar, tungviktare i armkrok med byggbolagen, av vilka den siste blev Nils Yngvesson. Malmö förändrades, förlorade sina stora industrier och färjorna till Köpenhamn. In kom arkitekten Ilmar Reepalu, Öresundsbron, högskolan och glasfasaderna i Västra hamnen.

Nu är det här en liten stad med den stora världens konvulsioner. Det är en plats med terrorhinder i betong runt julmarknaden och övervakningskameror på gågatan. En mångkulturell stad med multikulturalistisk politik, en skuta på drift. Kanske har han rätt, kommunikationsdirektören Anders Mellberg, när han liknar den vid ett oskrivet blad, en morgon som är lite orörd: ”Man vet inte riktigt vad som ska hända, kaoset kanske infinner sig.”

Några dagar före jul kommer en bekant släntrande längs Södra Förstadsgatan och hans min är betryckt. Han berättar att han just fått veta att kontoret där han har sitt bokförlag har haft inbrott under natten och att alla datorer är stulna. Hans berättelse låter som en utdragen suck; det är så här det har blivit.

Man kunde förstås lika gärna nämna något av alla positiva möten på gatan, men det finns i Malmö ett bakomliggande surr av oro över vad brottsligheten och antisemitismen och de många ungdomarna utan ordentliga kunskaper från skolan ska föra med sig. Bilden av staden skiljer sig för väldigt många alldeles för mycket från den verklighet de lever i. På Lantmannagatan har den asiatiska innehavaren av en tobaksaffär låst in sig själv och kassan bakom järngaller och hon säger att hon för första gången i sitt liv är rädd. De många tomma affärslokalerna i centrala Malmö påminner dem med gott minne om ett 1970-tal då botten riskerade att gå ur stadens ekonomi och familjer med dubbla inkomster flyttade utanför stadsgränsen.

Ingen vill bo där det känns otryggt, men Malmös grundläggande problem är inte kriminaliteten eller våldet utan den allt tydligare segregationen.

Det är den som tär på allt, som fräter och gnager och gnisslar. Människor är i allmänhet inte rädda för det främmande; det är en alldeles för enkel förklaring till avstånden i samhället. Tvärtom är det det välbekanta, det som inte längre fungerar, det som känns igen från vardagens problem på akuten eller i skolan, som sprider oro.

Och för att inte fler unga killar utan skolbetyg och samhällsförankring ska slira ut i marginalen, krävs att problemförnekelsen får ett slut. Det går inte längre att framställa tvåspråkighet som en tillgång om den i själva verket tillåts dölja språkfattigdom. Det duger inte att låtsas att kaxighet i det egna kvarteret utgör något slags kulturkompetens i en globaliserad it-ekonomi. Accepterar man villkor i andra delar av staden som man inte skulle godkänna i de egna kvarteren, överger man anspråken på att tala för jämlikhet och antirasism.

I den här staden har det i decennier skrivits rapporter om skolproblem, hög arbetslöshet och bekymmersamt bidragsberoende utan att det satt reella avtryck i politiken. Man har lappat och plåstrat, mån om att i stället visa upp de sidor av Malmö som på sikt skulle kunna vända utvecklingen. Projekt har sjösatts och avslutats och i de fall där de utvärderats har slutsatsen ofta blivit att ingenting har förändrats.

Kanske har svårigheterna och belastningarna på systemet nu blivit så stora att man inte kommer åt dem med traditionell välfärdspolitik.

I all sin valhänthet och villrådighet är de styrande i Malmö nog också ganska typiska. De personifierar ett utbrett svenskt förhållningssätt: man vet inte vad man ska göra eftersom man inte längre begriper hur man ska förhålla sig till den verklighet som fräter sönder alla reklambilder.

Det går inte att nog betona hur självbedrägligt det varit att låta parallella samhällen etablera sig i skydd av tolerans och namn av integration. De som bor i stadens välbeställda delar kan säkert känna olust över utvecklingen, men om några har svikits är det barnen i de dåliga skolorna med de dåliga uppväxtvillkoren. Det är inte pengar som saknats; eleverna i Rosengård får mer ur den kommunala kassan än eleverna i västra Malmö. Det som fattas är en idé om vad vi ska ha det gemensamma samhället till.

Det här är Jacques Werup igen, från en tid då många oroade sig för vad som skulle kunna hända i de nya bostadsområden dit människor förpassades när gamla innerstadskvarter revs:

 ”Ensamhetens röst

    är en körsång

    den skallar snart

    ända ute

    i förorterna

    till de yttersta

    förorternas

    förorter.”

Inför det kommande valet kallar sig Socialdemokraterna ”Framtidspartiet i Malmö”. På hemsidan anges inriktningen:

”I Malmö ska alla känna sig trygga och vara säkra såväl i hemmet som i stadens offentliga rum. Under 2018 växlar vi upp satsningarna på trygghet. Fler trygghetskameror, mer utebelysning och stärkt tillsyn av verksamheter med kopplingar till kriminalitet kombineras med ökade insatser i det förebyggande arbetet av unga i riskzon. (…) Trygghet är en känsla som vilar på individens upplevelse av sin egen säkerhet. Information är en nyckelfaktor. Kännedom om vilka insatser som görs av kommunen och andra aktörer förhindrar visserligen inga brott, men den lämnar heller inte den enskilde Malmöbon i tron att ingen agerar.”

Ute på gatan står grabbarna som kanske just kommit in från de yttersta förorternas förorter. De dubbelparkerar vid Triangeln och kör upp på trottoaren på Bergsgatan. Motorerna står på. Det här är deras gator. Det är de som bestämmer. Väldigt lite av det som händer i deras omgivning kan få dem att tro annorlunda.

Väldigt sällan nuförtiden hör de eller några andra talas om hur samhället faktiskt hänger ihop.