(Bulletin 17/12 2021)
Den som har moral brukar inte orda så mycket om detta medan moralisten känner ett starkt behov av att meddela omvärlden vad som är fel med andras beteende.
Moralismen är därför ett viktigt inslag i olika former av maktutövning. Ofta används den för att skyla över en frånvaro av moraliskt och etiskt tänkande, och den tenderar att växa samman med hyckleriet. Den är de dubbla måttstockarnas bundsförvant.
Moralisten porträtteras inte sällan som en äldre kyrkobesökare på amerikanska landsbygden, kanske i ett annat sekel, gärna med asketisk uppsyn och hötjuga i handen, men kan nuförtiden lika gärna vara en ung storstadsvegan i valfritt industriland eller en jihadist vars idealsamhälle befinner sig i det förgångna. Man kunde tro att moraliserandet skulle fasas ut i takt med att individualismen slog klorna i människorna och vardagen förvandlades till en pågående valrörelse med erbjudanden från olika elleverantörer och skolkoncerner. Varför klaga på andras val när man själv åtnjuter samma frihet att göra som man vill?
Det verkar dock finnas ett utbrett missnöje med samhällsutvecklingen och missmod och misstro fungerar utmärkt som mylla både för dem som vill klaga och för dem som vill tillrättavisa omgivningen.
Så hamnar många i försvarsposition, med tvivelaktigt, icke-certifierat uppförande. Hur det än gick till, har det producerats en inofficiell förteckning över sådant som ingår i ett av det offentliga godtagbart handlingsmönster. Känner man inte till listan kommer man att bli varse den när man formulerar sig felaktigt på jobbet eller skriver ett förhastat inlägg på Facebook.
I Sverige lämnade vi kyrkan bakom oss – åtminstone har många av oss ingen kontakt med den – bara för att upptäcka att landskapet, inte minst det mediala, fyllts med nya predikstolar. Det vajande, förmanande fingret kommer vi inte undan.
Det finns en vanföreställning om att religiösa personer skulle ha högre moral än andra. Därför är religiösa uppfattningar också de enda åsikter som skyddas i den svenska diskrimineringslagstiftningen. Lagstiftarna anser att religion väger tyngre än andra ideologier och jämställer den med sådana egenskaper som man föds med, som kön och etnicitet. Ateister, moderater eller socialister värnas inte mot diskriminering på samma sätt som pingstvänner eller wahhabiter.
I praktiken värderas dessutom olika religioner på skilda sätt i relation till yttrandefrihet, diskriminering och moralism. Sedan flera decennier tillbaka råder försiktighetsprincipen hos västerländska medier och kulturinstitutioner i förhållande till islam. När hot går hem tar självcensuren över. Islamistisk infiltration av politik och myndigheter har blivit möjlig. En symbol för misogyni, hijaben, används i offentliga verksamheter som uttryck för mångfald.
Samtidigt som det moraliseras över negativa uppfattningar om islam har en både kritisk och förlöjligande hållning till skilda former av kristendom bejakats. Muhammed på papper är värre än Jesus i urin. Katolska prästers övergrepp på pojkar får skymma muslimska imamers övergrepp på flickor. Det är lättare att kasta sig över en fördomsfull tältpredikant än en global rörelse, som vill få FN:s alla medlemsstater att införa blasfemilagar.
Det är så det är med moraliserandet. Det är lynnigt och opålitligt.
År 1630 gav sig en skeppslast engelska puritaner ut på Atlanten och deras ledare John Winthrop förklarade för sina frusna medpassagerare det uppdrag som låg framför dem. ”Vi måste besinna att vi kommer att bli som en Stad uppe på Höjden”, sa han ”och människornas blickar kommer att vara riktade mot oss”.
Åtskilliga amerikaner har genom åren tolkat staden uppe på höjden som en frihetens fyrbåk, en symbol för ett kommande, närmast ödesbestämt övertagande av en hel kontinent. Många i USA är fortfarande övertygade om de bor i Guds utvalda rike. Men vad puritanerna faktiskt gjorde var att upprätta ett slutet parallellsamhälle med sträng förkunnelse inåt och starkt moraliserande utåt.
Nog kan man skönja en linje från den storvulna amerikanska exceptionalismen, ljuset i en mörk tillvaro, till den svenska varianten med alliansfrihet och moralisk upphöjdhet. Vår plats i världen har, åtminstone sedan andra världskriget, varit i katedern.
Numera hör vi dagligen smällen från linjalen i bordsskivan, eller om det är ljudet av de dubbla måttstockarna. Sångerskan Rosanne Cash ärvde efter sin pappa Johnny en lista med countrylåtar som hon måste memorera. I koranskolorna sitter barnen med näsan i evigheten. Från de gamla kyrkorna har vi övertagit behovet av predikan; listan med budord är ersatt av värdegrunder och av ett språkbruk, som får menigheten i bänkarna att tvivla på att den verkligen beter sig som den borde. Hur gör man när man inkluderar och intersektionaliserar?
Det kan aldrig vara bra när medier, högskolor, kulturinstitutioner och myndigheter blir överens om hur världen bör beskrivas.
Moraliserar de för mycket över andra kommer de snart att uppfattas som ett parallellsamhälle. De heliga texterna – kursplaner, verksamhetsvisioner, värdegrunder, fortbildningsdokument, projektprocesser, ansökningshandlingar – utgör för dessa vår tids nyreligiösa ett slutet system av korrekta värderingar.
Den här sortens nymoralism har blivit den urbana livsstilsradikalismens kitt. Ibland är den lika snipigt intolerant som gammalmoralismen hos en dåtida amerikansk kyrkobesökare med hötjuga. Den bär drag av både new age, utopisk idealism och social bortskämdhet.
De nya moralisterna är de nya konformisterna och de bävar för att deras tro ska komma att konfronteras med en verklighet som absolut inte kan stämma.