(Svenska Dagbladet 18/2 2022)
Längst ut på Olympiahalvön ligger Cape Flattery, USA:s nordvästligaste punkt om man inte räknar Alaska. Skogklädda höjder, dimman som draperier från strandlinjen och in över land, en tunn, vit rök som gömmer sig bland cederträden när dagen bryter fram.
Man kan säga att det är här som Västern slutar, med timmersläp i leriga uppförsbackar och de rutiga skogshuggarjackorna som en andra hud hos de tystlåtna människorna med regnet droppande i kaffemuggen.
När de första amerikanska nybyggarna kom hit 1853 förde de med sig smittkoppor, som snabbt utplånade häften av makahstammen som då länge hade livnärt sig på jakt och fiske ute i Stilla havet och i sundet mellan Olympia och Vancouver Island.
I Neah Bay, den bortersta byn i dagens makahreservat, är oceanen blygrå och himlen grå som stål. Går man ut på vågbrytaren i detta dis förlorar man det mesta av känslan för tid och rum och kan få för sig att det är valarnas sång som studsar ödsligt mot klipporna. Neah betyder val på makahspråket och för hundra år sedan drogs de sista kanoterna av ceder upp på land efter den sista valjakten.
Här träffade jag en rödhårig makahflicka och en jämnårig elvaåring med fräknar. Frågan hade diskuterats i flera år i byn även om det hela inte var särskilt konstigt med tanke på att flera vita soldater hade stannat kvar i området efter stationeringen under andra världskriget och gift sig med kvinnor från reservatet.
Men ämnet var obekvämt, förstod jag: Kan man se ut hur som helst och ändå räknas som indian?
Den sortens oro var långt ifrån ny. Den radikala rörelsen American Indian Movement krävde på 1970-talet att den amerikanska staten skulle lämna tillbaka stora markområden som den tagit från ursprungsbefolkningen när kontinenten koloniserades. Inom AIM pågick samtidigt en för utomstående ganska olustig diskussion om fullblod och halvblod och om vem som skulle få njuta frukterna den dag stamfolken vann sina rättigheter. De som inte uppvisade godkänd stamtavla kunde misstänkas för det mesta från svag karaktär till samröre med den federala polisen FBI.
I vinter har striden om de rätta blodsdropparna lamslagit den lilla nooksackstammen med tvåtusen medlemmar i delstaten Washington, inte särskilt långt från makahfolkets reservat.
Det styrande stamrådet har strukit 306 personer från medlemsförteckningen och är i färd med att vräka många av dem från deras bostäder. Konflikten är symptom på något större: runtom i USA har små stammar med tillstånd att driva kasinoverksamhet rensat i sina rullor för att inkomsterna bättre ska kunna kontrolleras och tillfalla endast dem vars släktträd synats i sömmarna. De väldiga intäkter som genererats från spelhallarna har naturligtvis gjort medlemskapet attraktivt och lockat lycksökare till de tidigare fattiga reservaten, och omvänt har de som bestämmer om vem som ska anses vara en ”äkta” chukchansi, omaha eller tulalip blivit hårdare i sina bedömningar.
Det har blivit identitetspolitik upphöjd till en nivå där även den, som känt stor förståelse för urbefolkningens försök att göra sig mer oberoende, får sina sympatier hårt prövade.
Stamledare som är noga med att följa släktleden bakåt argumenterar för det nödvändiga i att förhindra en uppblandning, en förtunning av gruppidentiteten, som på sikt skulle kunna leda till att federalt godkända stammar börjar förlora en del av rättigheterna de slagits för. Det kan gälla lokal översyn av jakt och fiske, men även det sociala ansvar gentemot reservaten som staten påtagit sig. Människor med blandat blod – s k mixed bloods – ska helt enkelt inte kunna flytta in för att skaffa sig förmåner. Då utarmas kulturen, traditionerna och fundamentet urholkas. Om självkänslan späs ut på samma sätt som blodet försvagas grunden för det uppnådda självstyret.
Olika uppskattningar anger att runt 10 000 individer från ett åttiotal stammar har fått sina medlemskap annullerade sedan mitten av 1990-talet. I en del fall har även avlidna avregistrerats med konsekvenser för de efterlevande.
Kasinoekonomin och vinsternas fördelning är alltså ofta en drivkraft. Enskilda har kunnat kvittera ut större summor samtidigt som skolor och vårdcentraler rustats upp på ett sätt som de boende i mer hålögda reservat bara kan drömma om. Det tycks dock lika ofta handla om lokal maktkamp mellan olika fraktioner, som vill skaffa sig kontroll över de medel som kommer in i form av federala bidrag till bostäder, arbetstillfällen, socialtjänst m m.
Vid den uppmärksammade belägringen av Wounded Knee i Pine Ridgereservatet i South Dakota 1973, då den radikala rörelsen American Indian Movement stod på sin militanta höjdpunkt, var de gamla markfördragen med staten i centrum. Men det fanns också i reservatet en spridd uppfattning om att Richard Nixons regering använde sig av halvblod och kvartsblod för att ta ifrån dem som ville leva ett traditionellt liv den sista resten av det stora siouxterritoriet vid foten av Black Hills.
Den tankegången går igen när vissa av dagens stamföreträdare vill trimma sina medlemsförteckningar.
Nooksackstammen kämpade länge för att bli federalt erkänd och få ett eget territorium. De har nu ett litet reservat norr om Seattle och särskild rätt att driva kasino och fiska lax i Nooksackfloden. Att de väljer att plöja igenom dokumentskåp och skärskåda släkttrådar motiveras med att stamidentiteten ska stärkas. Agnarna skiljs från vetet.
De nuvarande ledarna hävdar att de som fråntas sitt medlemskap har flyttat in från en konkurrerande grupp i Kanada och aldrig borde ha accepterats. Till stor del handlar det om rivalitet mellan olika släktgrupperingar. De som vräks säger att de är en del av lokalsamhället; de har bott här i flera generationer och vet inte vart de nu ska ta vägen.
På ytan påminner detta om klankonflikter och territoriella strider i större städer. Vi har ju även i Sverige sent omsider fått upp ögonen för sådana gränsdragningar i samhällets utkanter och det våld som kan utövas i deras namn. De traditionella stamsamhällena i Nordamerika var klanbaserade; det var tydligt vem som tillhörde vilken grupp och vad det innebar.
Frågan om identitet får emellertid andra dimensioner när en minoritetsgrupp rensar i de egna leden i jakt på den form av renhet, som i de flesta andra sammanhang skulle betecknas som rasistisk.
Vem bodde här först? Den frågan har gett upphov till krig och folkfördrivningar in i vår tid. Ursprungsfolken i Nordamerika flyttade också omkring och det kan bli mycket svårt, om inte omöjligt, att avgöra vilka familjer som kan knytas till vilka bosättningar långt tillbaka i tiden. Är det ens önskvärt? Åtskilliga av stammarna med reservat och avtal med staten består av sammanslagningar av mindre grupper som tidigare levde utspridda över större områden.
I debatten har det påpekats hur den amerikanska urbefolkningen genom kasino- och identitetskonflikterna anammat en individualistisk och materialistisk inställning i strid med de egna traditionerna. Medlemskapet i stammen knyts till blodsarvet på ett sätt som, menar kritiska röster, leder till att den indianska identiteten görs uttalat rasbaserad. Många ursprungsamerikaner bor i städer, eller åtminstone inte i något reservat, och för dem som främst känner kulturell anknytning kan diskussionen om biologisk oantastlighet verka både främmande och obehaglig.
När de mer än 300 reservaten inrättades ville en del stamråd inkludera så många som möjligt i sina register för att inför motparten, den federala regeringen, understryka behovet av stöd och rättigheter. Med kasinoekonomin, med början på 1980-talet, drevs en kil in i det resonemanget i och med att uteslutningar kunde genomföras med krassa argument som påminde om dem i den kapitalistiska omvärlden. Lösningen blev exkluderande i stället för sin motsats; nya klassamhällen uppstod i skogen eller öknen.
Från det amerikanska rättsväsendets sida har det funnits en tvekan att lägga sig i beslut knutna till reservatens formella självständighet.
Ett undantag var det utdragna mål där cherokeenationen 2007 hade tagit ifrån ättlingarna till de afroamerikaner, som den en gång höll som slavar, deras rättigheter som stammedlemmar. Det angivna skälet var att de inte uppfyllde kraven på rätt mängd ”indianblod”. Denna uteslutning upphävdes senare i amerikansk domstol och 2021 gjorde stammen sådana ändringar i den egna konstitutionen att ättlingarna blev fullvärdiga medlemmar.
Reducerande och romantiserande beskrivningar av de första amerikanerna har genom alla år levt sida vid sida. Både omgivningen och stamfolken själva har dragits till idén om ursprungligheten; det orörda, det rena. Får minoriteter och deras kulturer alls lov att förändras?
Några har tagit klivet ut i en värld med helt andra ceremonier.
År 2006 köpte seminolestammen, med bas i Florida, hela Hard Rock Café-kedjan för en miljard kasinodollar. Den lilla pequotstammen i Connecticut, som nästan raderades ut på 1600-talet, har låtit uppföra Disney-fantasin Foxwoods Resort Casino i delstaten Connecticut. Själva hotellet har 2 228 rum, betydligt fler än antalet medlemmar i stammen. Medan det råder alkoholförbud i flertalet reservat snurrar högst upp hos Foxwoods en bar som håller öppet dygnet runt.
Vem avgör vem som får kalla vem vad? Måste stammen vara ett slutet sällskap för att inte upplösas och assimileras in i storsamhället?
Flera av identitetspolitikens inre motsättningar har gått i dagen med utrensningarna hos den amerikanska ursprungsbefolkningen. Drömmen om det fasta och oföränderliga ställs mot idealet med det självvalda och flytande. För att fastställa äkthet och lämplighet används blodkvoter och utstötning. Historisk rasism ska då kureras med modernt rastänkande.
I systemet med reservat som skydd och kompensation för gångna seklers övergrepp tycks en problematik ha byggts in som det blivit svårt att hantera med hedern i behåll. Makah- och nooksack-folken må leva långt bort i skogen, men ingen kan längre hålla sig för sig själv.