På armlängds avstånd

(Sydsvenskan 12/11 2010)

I den yttersta av marginaler lever de som missbrukar och blir missbrukade. Där faller nästan inget ljus: flyttas de från en obskyr plats till en annan orsakar det sällan några konvulsioner i samhällsdebatten.

När det nu bestämts att ett tjugotal hemlösa kvinnor i Malmö vid årsskiftet ska flyttas från Värnhem till Rosengård är det därför en icke-händelse i en segregerad stad, där publicitet mest skaffas fram om det ska slås på trumman för någonting. Ändå finns här något som ligger i tiden. Begrepp som brukarinflytande fladdrar förbi, här skickas offentligt ansvar ut i den ideella, eller halvideella, sfären.

Comintegra heter det företag som lade det lägsta budet när de hemlösa kvinnorna hamnade på upphandling. Boendet kommer att placeras i ett område som redan har sin beskärda del av social problematik. Comintegra befäster sin position som ett mindre socialimperium med verksamheter för personer med missbruksproblem och en tidning såld av hemlösa, Aluma. Detta är ett annat av segregationens ansikten, maskerat som omtänksamhet: lika barn leka bäst, de problematiska tas om hand av dem som varit likadana, marginalens brukare hålls på armlängds avstånd från det gemensamma.

De hemlösa kvinnorna är nämligen också i många fall aktiva missbrukare. Den psykiska hälsan är dålig. En del är prostituerade. Deras nuvarande boende omges av kanyler och torskar och ingen kan påstå att det är lätt att få ordning på deras liv eller att hitta en bra plats åt dem i närheten av det vi kallar samhället.

Saken blir inte enklare av att det bland missbrukarna bor ett antal kvinnor som är utsatta för hedersvåld.

Men vad händer om man flyttar dem till ett hyreshus intill Rosengårds centrum? Närmaste granne blir en förskola. Utanför dörren finns en lummig innergård mellan flerfamiljshusen. Frågar man om detta kryper farhågorna fram, både hos socialtjänsten och polisen.

Detta ska vara ett skyddat boende för våldsutsatta, men med den nya placeringen på första våningen ökar tillgängligheten för langare och andra som släpps in eller tvingar sig på. Personer med kunskap om verksamheten påpekar att en del kvinnor som lämnat hotfulla män nu åter hamnar i deras närhet. Irene Carlsson, chef för individ- och familjeomsorgens vuxensektion i Rosengård, framhåller att det här är en grupp som är illa sedd och därför kan komma att råka än mer illa ut.

Vart ska den yttersta marginalens människor ta vägen då?

Kanske är det inte en fråga som ska besvaras i en upphandling där billigast vinner. Inom Malmö stad finns bortom Citytunneloptimismen ett starkt stråk av problemförnekelse, som bland annat visar sig när svåra förhållanden centrifugeras ut på entreprenad utom synhåll från stadshuset.

Det är segregationspolitik: så brutaliseras våra relationer, så växer samhällets blinda fläckar.