(Göteborgs-Posten 14/3 2011)
Vi bor i ett jämförelsevis tolerant land där folk går omkring och retar sig på en massa saker. Den kombinationen kan framstå som lyckad, bättre än de flesta, eftersom den rymmer både social mognad och personligt engagemang.
På ett påtagligt vis hänger detta samman med sekularismen, som är en förutsättning för att troende människor ska kunna tro på vad de vill utan att deras religion tillåts diktera andras villkor.
Det knepiga med toleransen som ett slags övergripande samhällsfilosofi uppenbaras när den blir en vacker omskrivning för att inte bry sig.
Tänker man mest på sig själv och sin avgränsade grupp blir toleransen en ersättning för solidariteten: man tolererar andra människor och även sådant i deras livsstilar eller beteenden som man ogillar, men man lägger sig inte i omständigheterna. När samhället rör sig i egoistisk och konsumistisk riktning blir toleransen den perfekta feel good-faktorn. Den stärker känslan av att vara en modern och vidsynt person; lyxrenoveringen av det egna köket ges moralisk legitimation och dessutom är det jättekul när Henrik Schyffert, tio år för sent, driver med andra som lyxinreder sina hem.
Att vara tolerant borde vara en dygd, men har alltmer kommit att bli ett uttryck för verserat ointresse.
Genom debatten om främlingsfientlighet har dess motsats, intoleransen, samtidigt gjorts till ett viktigt politiskt begrepp utan att egentligen problematiseras. Står den intolerante per definition för illa genomtänkt inskränkthet av flåbusesnitt? Finns det andra än ni-vet-vilka som är intoleranta? Kan intolerans vara något gott, som tecken på engagemang? Borde man inte vara intolerant mot åsikter och handlingar som man anser vara destruktiva?
Den brittiske sociologen Frank Furedi skriver i en kommande bok, ”On tolerance: a defence of moral independence”, om tolerans som ett aktivt förhållningssätt. Hans tes är att förutsättningen för att man ska kunna acceptera existensen av sådant man tycker illa om är att man står stadigt och med självförtroende i sina egna värderingar. Det är genom att vara en aktiv medborgare, som argumenterar och agerar för sina uppfattningar, som man bidrar till ett tolerant samhällsklimat.
Om Furedi har rätt ger vi alltför ofta toleransbegreppet en relativiserande och felaktig innebörd. Vi tror att vi gör gott genom att inte göra något alls. Vi säger att det är bra med mänskliga rättigheter, men tittar åt andra hållet när de kränks i vår närhet.
Så nog är det bekvämt att se sig som tolerant. Var och en lycklig på sin fason. There is no such thing as a society, sa Margaret Thatcher.