(Göteborgs-Posten 9/4 2010)
En gång för länge sedan gjorde jag tv-program om ett punkband i Landskrona. De dundrade i källaren under en tegellänga på stäppen så att fartygsplåtarna vibrerade borta på varvet där en av killarna just hade fått tillfälligt jobb.
1982 byggdes den sista båten på Öresundsvarvet; sedan dess har alla Landskronaskildringar legat närmare bluesen än den ölglada sången från de nedlagda färjorna till och från Danmark.
Nu går jag i vårsolen mellan det gamla Citadellet och de nybyggda bostadsrätterna i hamnen och tänker hur vackert Ven skimrar där ute i Öresund och att nog är det konstigt att för en kort stund sedan satt jag i sverigedemokraternas anonyma källarlokal och fick höra om allt som gått snett i stan. Inne på Konsthallen pågår skånsk samlingsutställning med verk med titlar som ”Rymden i ett blomsterfång”, ”Allt på toppen” och ”Happy child, out in the summerday” och verserade samtal förs mellan kulturtanter med lugg och piffiga glasögon. Men ute i Karlslund är pilträden kala och fasadteglet skavt i förtid. De inglasade balkongerna är fyllda med flyttkassar och framför marklägenheterna har trädgårdstomtar och till och med trädgårdsdockor satts ut bland paraboler och skånska flaggor.
När en ung man slår ihjäl en gammal kvinna på en parkeringsplats vänds skuggsidan upp igen. Kylan sveper ner genom gatorna.
Då är detta en stad där både arbetsmarknaden och tilliten spruckit. Det bekräftas att i Landskrona ser sig väldigt många som offer för omständigheterna. Solens sken må vara förlåtande, men dominerar gör känslan av att ha blivit övergiven.
I förra kommunalvalet röstade 22 procent sverigedemokratiskt och socialdemokratin gick bort sig efter flera mansåldrar vid makten. Vad gör då folk när de nu blir ännu mer upprörda? De skriker på nätet.
Vad säger en dödsmisshandel av en försvarslös kvinna utanför en mataffär om just vår tid? Kanske ska den inte övertolkas, den kan vara en sorglig tillfällighet. Men just här, i den här kommunen vars informationsavdelning själv skriver om 20-25 års konsekvent tillbakagång, omvandlas händelsen till ett järtecken.
Både politiker och poliser säger att det kunde ha hänt precis var som helst. Trivialiserar de inte det specifika fallet då? Ger de inte upp hoppet om att kunna påverka de förutsättningar, som rimligtvis måste få betydelse för invånarna på en ort där de egna reklammakarna talar om risken att ”bli en stad utan framtidshopp”?
Det finns något ödsligt här, ett tomt skrammel som studsar mellan kinarestaurangen och butiksfönstren med slutförsäljningsrabatter och som får mig att tänka på brittiska landsortsstäder. Det är som en light-version av Bradford; en rad kavla-upp-ärmarna-initiativ omgivna av en molande oro för vad frånvaron av integration och samhällsdeltagande ska leda till. Man kan höra om nutiden på tv, men här är det som om man levde vid sidan av den. Också i författaren Jonas Berghs senaste bok, ”Mer blues från Landskrona”, dominerar det drömskt tillbakablickande. Det låter mer som besvärjelse än som ett löfte att lita på:
”Vad du än hör. Vad du än ser. Vad du än läser. Vilken rutten soppa dom än kokar över sina giftiga eldar. Tro inte på det som inte är sant. Vi kommer alltid tillbaka.”
Efter varvsnedläggningen stod till sist 1.200 hyreslägenheter övergivna. En fastighet med 70-talsloftgångar sprängdes i luften. Flyktingar och invandrare fyllde hålrummen. Även om det så småningom kommit nya arbetstillfällen är det för få som kunnat fånga dem; nykomlingarna från Balkan, och senare Mellanöstern, saknar ofta den skolunderbyggnad som krävs.
– Här finns en allmän avsaknad av självkänsla, menar socialdemokraternas oppositionsråd Niklas Karlsson. I Landskrona har man uppfattningen att historien är bättre än framtiden. När jag var kommunstyrelsens ordförande anställde vi en ny kommundirektör utifrån. Efter en tid kom han till mig och sa: du, folk kommer att bli sålda på stan bara de inte träffar någon Landskronabo.
På amerikanskt vis har de arbetslösa placerats runt halvdöda affärsgator i centrum. Dammhagskolan har numera nästan bara elever med invandrade föräldrar. När friskolekedjan Kunskapsskolan etablerade sig flyttades de helsvenska barnen dit. Dammhagskolans dåvarande rektor sa till mig:
– Deras affärsidé är att slippa invandrare.
Parkeringsmisshandeln gör det tyngre att arbeta med skolan, integrationen och kriminaliteten, anser kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg (fp). Och Stefan Olsson, talesman för sverigedemokraterna med tolv mandat i kommunfullmäktige, erkänner att inte heller hans parti har åstadkommit något. Trots vallöftena om lag och ordning har motsatsen brett ut sig.
Den sverigedemokratiska undergrounden utgör källarvåningen i en miljö som under nästan ett sekel varit helt socialdemokratiserad. Niklas Karlsson tillstår att hans parti saknat handlingskraft och inte kan göra så mycket på lokalplanet utöver att höja skatten eller kommunalisera en och annan misskött fastighet. Efter valet i höst hoppas han på blocksamarbete, för stans bästa.
När det underjordiska hatet mot parkeringsmannen vällt ut på nätet har det blivit till ett fradgat skum som åtminstone för en tid döljer alla rimliga samtal om orsaker och samband. Anden är ur flaskan; lagen kan knappast hindra honom. Ytterst handlar det om personligt ansvar både när man sitter vid datorn och när man blir ombedd av en äldre kvinna att flytta sin bil.
– Jag är inte med på Facebook för det är Satans verktyg, säger Stefan Olsson. Men medierna bidrar till mer främlingsfientlighet när de hela tiden mörkar om misstänktas bakgrund.
För honom är det givet, närmast ett axiom, att det finns en uppgörelse mellan politiken och pressen om att inte berätta sanningen för folket. Den övertygelsen är jästen i degen som jäser i underjorden. När jag till och från hälsat på i Landskrona har jag snarare tänkt på hur många delar av lokalsamhället som sitter fångade i, och odlar, machokulturen. Varvsnostalgin och de kriminella killgängen lever inte bara sina egna liv utan tillåts också ockupera andras sinnen och de offentliga utrymmena. Häromåret strejkade en grupp tjejer på Gustav Adolfskolan i protest mot killarnas aggressiva beteende. Det var knappast – kanske lika lite som dödsmisshandeln – en tillfällighet att det hände just här.
På Landskrona museum pågår under våren en föreläsningsserie om brottsbekämpning och välfärdssystem, om ”att bo i en stad där många flyttar och söker sammanhang”.
Så här kan det också uttryckas: ”Landskrona har sedan 1990 tappat mellan två- och tretusen arbetstillfällen. Bidragsberoendet är stort. Detta visar sig också i sociala obalanser, i form av hög brottslighet, resultat och arbetsförhållanden i vissa av skolorna och i möjligheten att försörja sig själv genom arbete … Klockan är fem i tolv … Om vi inte lyckas samla oss denna gång heller – då går Landskrona en dyster framtid till mötes.”
Det var inte jag som sa det. Det står att läsa i en kommunal broschyr som är det första man ser när man kommer in i entrén till stadshuset.