(Fokus 29/9 2022)
Det har gått precis femtio år sedan de båda fältassistenterna Carin Flemström och Alf Ronnby skrev ”Fallet Rosengård”, en uppgörelse med byggbolagens och politikernas samspel kring ”en otrivsam, bullrig, kulturfattig miljö”.
I bokens förord skrev Nordal Åkerman: ”Rosengård är också ett exempel på fostran till antisolidaritet. Området är en opinionsbildare lika mycket som någonsin en tidning. Det formar sina innevånare.”
Rosengård blev Malmös största miljonprogramsområde, uppkallat efter den herrgård som finns kvar i form av ett kulturhus för barn och genomkorsat av gångbroar och gator med adliga släktnamn. Dit flyttade i första hand människor som arbetade, på varvet, i industrin, och danskarna var under en period den största, men samtidigt begränsade, invandrargruppen. I medierna etablerades bilden av förorten som ett öde torg, där tonåringar sparkade runt skramlande ölburkar i skumljuset utanför en fritidsgård som inte ville veta av dem.
På den tiden var vänstern kritisk till ”de nya statarlängorna på höjden”.
VPK:s dåvarande ordförande i Malmö var med om att i någon form av underjordiskt motstånd slänga bort de käppar, som markerade den planerade ringvägens sträckning över leråkern. Det kommunala bostadsbolaget startade egna byalag, med anställt folk, för att förebygga förväntade sociala problem. Blivande socionomer som Flemström och Ronnby skulle arbeta ute på fältet, inte sitta på kontoret och skriva ut rekvisitioner.
När miljonprogrammet ömsade skinn, och framför allt när arbetskraftsinvandrarna från Balkan började ersättas av människor från Mellanöstern, hade många i den tidigare förortskritiska vänstern blivit förtjusta i idén om den mångkulturella blandningen, särskilt om den kunde iakttas på bekvämt avstånd inifrån lägenheterna i innerstan. Det betraktades nu som höger om någon harklade sig med invändningar.
I mångt och mycket var blandningen en romantiserande föreställning. Om en grupp arabiska killar satte eld på en somalisk lokal blev det ingen riktig tidningsnyhet eftersom händelsen stred mot den etablerade storyn om förorten och dess yttre fiender. För trettio år sedan skrev jag på Sydsvenskans kultursida om den tilltagande etniska och religiösa uppdelningen och separatismen i Rosengård, med fastigheter där kvinnor utan slöja inte längre kände sig bekväma. Ingen brydde sig då.
Med tiden blev Rosengård en del av den urbana rekvisitan. Det framstod som närmast rituella handlingar när bilar brändes och stenar kastades mot ambulanser. För dem som ändå sökte en förklaringsmodell tillkom begrepp som utsatthet, utanförskap och strukturell rasism.
En av myterna om denna den kanske mest mytologiserade svenska förorten går ut på att stadsdelen lämnats i sticket. De boende har övergetts av samhället. Sanningen är den motsatta: inget annat bostadsområde i Malmö har genererat lika många sammanträden, sociala insatser, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, riktade stöd till skolorna, kommunala, statliga och EU-finansierade projekt eller tillnärmelsevis lika stora mängder seriösa funderingar kring vad som kan göras för att få rätsida på allt som behöver rätas ut.
Skolorna i Rosengård får fortfarande dubbelt så mycket pengar per elev som de i västra delen av staden. Miljarder har genom åren plöjts ner i omhändertagandeindustrin. Vad de förebyggande insatsernas förespråkare inte kunde förutse för femtio år sedan var hur mycket, och hur snabbt, en omfattande invandring från fjärran kontinenter och värdegrunder skulle transformera inte bara förorterna utan hela det en gång tämligen förutsägbara land vi bor i.
En vän, som bott och arbetat i Rosengård i en evighet, säger att felet är att man kan ta med sig sitt byliv och fortsätta leva som förr. Den service man behöver flyttar ju också hit.
Det är som om en sjuttiotalistisk världsbild dröjt sig kvar i det svenska samhället mitt i denna omvälvning, visserligen bleknad och utfrätt i kanterna, men med en obstinat övertygelse om att biståndsverksamhet och ett från solidaritet till tolerans omvandlat förhållningssätt kommer att leda oss ut ur dimman. Man anar en närmast religiös tro på det egna uppdraget. Ett ömsesidigt beroende mellan hjälpare och hjälpta garanterar samtidigt att ingenting kommer att förändras; den nedlåtande synen på förortsmänniskorna som oförmögna att uppträda som subjekt motsvaras av en uppblåst självbild hos det system som låtit utvecklingen glida det ur händerna.
För tjugo år sedan slogs alla fönster i Rosengårdsskolan sönder. De vuxna som kallats till välbesökt krismöte i idrottshallen av stadsdelsnämndens ordförande överöste honom med ilskna krav på hårda tag. Rektorerna på stadsdelens grundskolor skrev ett gemensamt brev till stadshuset om att undervisningen blivit närmast ogenomförbar på grund av våld, vandalism och allmän oordning. Kuratorn på en av skolorna berättade för mig att ett tiotal flickor försvunnit inför vårterminens slut, kanske för att bli bortgifta i utlandet. Hos barnavårdscentralen noterades hur treåringar kom klädda i kamouflagekläder och socialiserades på golvet framför tevens krigskanaler i stället för att vara på dagis.
Och så har stadsdelen fortsatt att vara en åskledare för vår oro. Unga pojkar har blivit ihjälskjutna, islamister har spytt ur sig antisemitism, upplopp och brända sophus har lockat ut storögda småbarnsfamiljer i den svarta kvällningen. Bostadsrättsföreningar har plundrats, socialsekreterare har fått bilen sprängd på parkeringen vid Rosengårds centrum.
Det har inte alltid varit populärt att diskutera staden där barn jag lekt. Lokalpatriotismen spänner en båge från fotbollsstadion över universitetet till den största tidningen. När en ny kulturredaktör tillträdde på Sydsvenskan i mitten av 00-talet meddelade han att i hans spalter använde man inte ordet ”islamisering”. Gamla vänner har misstagit kritisk empati för främlingsfientlighet. Några anser fortfarande att de sociala problemen är ett mindre ont än beskrivningarna av dem.
Nu rullar nya bussar på ombyggda gator i skytteltrafik ut till förorten som Gud glömde, och som Allah i stället slagit sig ner i. Socialdemokraterna har styrt staden i hundra år och fram till september 2022 kunnat lita på rosengårdarnas röster. En del av deras gamla invandrade väljare, de med arbete, har lämnat stadsdelen, köpt hus och blivit SD:are. Deras barn flyttar till kranskommunerna för att barnbarnen ska få gå i lugna skolor. Om fyra år får reaktionärerna i Nyans minst en tredjedel av rösterna i detta separatistsamhälle, som vi alla sett växa fram och som alltför ofta tolkats som ett alternativt Skansen värt att slå vakt om för mångfaldens skull.
Genom Nyans kanaliseras också för första gången på politisk väg ambitionen att minimera kontakten med det svenska systemet. Det är parallell politik för ett parallellt samhälle.
Det finns naturligtvis inget positivt att hämta i en kontrollkultur där barn och kvinnor lever på de doktrinäras nåder. Malmös politiker vill bygga ett lekfullt höghus i Rosengård och rama in genomfartsleden med nya bostadshus, men de är sent ute. Vem kommer att vilja flytta in i ett sammanhang med förhållanden man helst bara tolererar på håll och inte vill ha i sin egen trappuppgång?
Under ett halvt sekel har stadsdelen förändrats under samhälleligt överinseende, den samlade konsekvensen av fattade och uteblivna beslut. Det är ointressant vilken bild som förmedlas av staden eller förorten. Det enda som har betydelse är hur livet där faktiskt levs.