(Sydsvenskan 27/3 2011)
Häromåret introducerades dialogpoliser med synliga dialogbokstäver på jackorna och lite försynt undrades det då om det berodde på att alla andra poliser var omöjliga att tala med.
Frågan är förstås också vad det är man ska prata om. Dialog har blivit ett signalord med samma överexploaterade klang som mötesplats: vem vill inte träffa andra, och vem vill inte kunna göra det lite varstans utan speciellt markerade zoner i stadsmiljön?
I veckan ordnade Dialogforum i Malmö ett tvådagarsseminarium för främst kommunanställda om antisemitism och islamofobi. Här gled två tveksamma premisser in i varandra: Dialogforums utgångspunkt att det finns två grupper, judar och muslimer, som har hotat och angripit varandra på stan och därför nu behöver besinna sig, och uppfattningen att islamofobi är en kategori direkt jämförbar med antisemitism.
Forumet inrättades av kommunen som svar på en synlig kris, där långvariga trakasserier av Malmöbor med judisk bakgrund mynnade i fysiska påhopp. Från sina betänkliga uttalanden vid den här tiden har kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) aldrig riktigt hämtat sig. Hans selektiva utrikespolitiska engagemang har förvånat; några problem verkar han ju exempelvis inte ha haft med det skolsamarbete som kommunen genom kulturföreningen Spiritus Mundis försorg haft direkt med den saudiska regimen. I det pressade läget tillkom Dialogforum och dämpade diskussionen om de grupperingar där de mest hätska antijudiska stämningarna odlades.
Trots att övergreppen var enkelriktade kunde dialogen visa att här fanns två parter som måste skärpa sig.
Den här kålsuparteorin går igen i det framgångsrika opinionsarbetet för att jämställa islamofobi med antisemitism. Fobibegreppet, som gavs en första luddig tolkning av den brittiska tankesmedjan Runnymede Trust 1997, kan numera appliceras på varje visad eller antydd reservation inför uttalanden och handlingar som görs i islams namn. Därför är det också en munkavleteori som bygger på dåligt samvete och, som i Mattias Gardells grundbok i ämnet, hårt blundande med ena ögat.
Inom den akademiska islamologin produceras nidbilder av muslimer som passiva offer för omgivningens fördomar. Till exempel förklarade Jonas Otterbeck i sin föreläsning på Dialogforums seminarium att muslimer bara blir en grupp i icke-muslimers föreställningar.
Självklart är vi alla individer – varken svenskar eller några andra kan dras över en kam – men många, både muslimer och andra, anser sig ändå ha en grupptillhörighet och det vore att förminska människan om man bortsåg från det sammanhang hon då placerar sig i.