(Sydsvenskan 15/8 2009)
Sommaren 1969 hade jag varit Sydsvenskans popskribent i ett par år; jag var på de flesta konserterna med dåtidens nödvändiga band i Köpenhamn och i Lund, men mera sällan i Malmö där det efter Klubb Bongos stängning saknades en livescen.
I juni det året lyckades jag också, mot min egen första förmodan, övertyga redaktionen om att skicka mig till London för att skriva om Rolling Stones gratiskonsert i Hyde Park. Det kändes som ett genombrott: rockkulturen var alltså en smula viktig även i ankdamms-Malmö. Två månader senare kom samlingen i Woodstock, men så långt sände man inte i väg en frilansande 18-åring även om han visste det mesta om Hendrix och Crosby, Stills, Nash & Young.
Woodstockfestivalen startade den 15 augusti, för precis 40 år sedan. I vedervärdigt oväder och med kollapsande transportmöjligheter tog sig en halv miljon människor till en bondgård norr om New York och överlevde tre-fyra dygn med droger, lera och svajande högtalartorn. I ett par nya böcker, Michael Langs ”The road to Woodstock” och Pete Fornatales ”Back to the garden”, framställs detta som ett gigantiskt överlevnadsläger där allas tålamod – musikernas, arrangörernas, deltagarnas – sätts på hårda prov och nästan varenda en ändå kommer ut med fred och frihet på läpparna.
Joni Mitchell, som inte var i Woodstock, skrev om den romantiska drömmen (där bombplanen i skyn förvandlades till fjärilar) när den i stort sett var över: ”We are stardust/We are golden/And we´ve got to get ourselves/Back to the garden”.
I ett annat Amerika, med blytung svärta i gränderna och en tyst majoritet i vallokalerna, hade de politiska morden och sociala klyftorna gjort blomsterspråket mindre relevant. Mitt i kulturrevolutionen hade Richard Nixon valts till president. Var man uppriktig insåg man att Woodstock inte innebar en alternativ nations födelse utan snarare utgjorde ett av konvulsionens bortre parentestecken.
Ändå kan jag känna ansenlig sorg över hur lättvindigt de här årens föreställningar – denna rusiga idealism – senare kunnat avfärdas, inte minst när de placerats bredvid mer sentida populärkulturell inställsamhet gentemot gangsterliv och hypermaterialism. Ställd inför den brutala cynism som underhållningsindustrin avsätter så stora resurser till finner jag ofta anledning att med Nick Lowe och Elvis Costello undra vad det är som är så komiskt med peace, love & understanding.
Som mycket annat ska Woodstock förstås i sitt tidsmässiga sammanhang. Där såddes ett av fröna till den första Folkfesten i Malmö 1971, och snart såg man de malmöitiska socialdemokraternas vånda inför den framväxande kulturrörelse de kom att försöka att jaga bort. Dagens öppnare kulturstad med hajp-hybris har avgjort den tidens påstridiga eller möjligen romantiska idealism i motvind som en av sina förutsättningar.