Heder och samvete

En ny form av heder har introducerats i Sverige under de senaste decennierna.

Det är en hedersideologi som struntar i mänskliga rättigheter och är oförenlig med demokratin. Att ifrågasätta eller bryta mot dess normer medför stora risker. Kollektivet kontrollerar individen. Hederskulturen är antidemokratisk och påminner om en maffia. Den ägnar sig åt antifeminism och främlingsfientlighet.

Heder är i det här sammanhanget en föreställning om att en hel släkts goda rykte är beroende av dess förmåga att kontrollera kvinnorna och deras kroppar. Genom att bevaka den kvinnliga sexualiteten försäkrar sig familjen, släkten eller klanen om bibehållen heder. Mord är den yttersta, brutala konsekvensen av hedersideologin, men barbariskt våld är inte dess normala, vardagliga uttryck. Det är i stället den maktutövning och de hot om våld och uteslutning som präglar de utsattas vardag.

Vi vet inte hur många hedersmord som har begåtts i Sverige eftersom statistiken bygger på osäkra och subjektiva uppgifter. Antalet säger inte heller särskilt mycket om de sammanhang som göms där bakom. I själva verket är mordet ett misslyckande som visar att hederskulturen inte har förmått hålla ihop sina skaror. Det som kännetecknar ett liv i hederns skugga är att det hålls i schack och inte gör något väsen av sig. Allra bäst fungerar ideologin när ingen utanför den egna kretsen märker av den.

Hederslivet innebär en tillvaro nedsänkt i ett vardagligt övervakningssystem − de samlade små gesternas tyranni. Man kommer inte undan; familjen, släkten, byn, klanen har individen under uppsikt. Beger man sig utanför ramarna bådar det inte gott. Något särskilt behöver inte heller ha inträffat, det kan räcka med rykten och skvaller. Någon umgås med fel person, vänder blicken åt fel håll, antyder fel ambitioner eller skickar sms till fel mottagare.

Demokrati kan beskrivas och definieras på olika sätt, men handlarom rättvisa, om att makt och inflytande fördelas bland så många som möjligt och att alla ska kunna göra sina röster hörda. De mänskliga rättigheterna är demokratins förutsättning. Om inte alla människor har lika mycket värde kan vi inte tala om verklig demokrati.

Enligt Ungdomsstyrelsens rapport ”Gift mot sin vilja” fruktar 70 000 ungdomar i Sverige att de inte själva ska kunna välja vem de vill gifta sig med. Det är ett av flera uttryck för att inte alla barn och ungdomar i vårt land har samma rättigheter. De, vars framtidsutsikter och livsval begränsas av hedersideologin, lever i många avseenden i en värld för sig.

Vi väljer att prata om detta som hedersliv eftersom det är hela livet som berörs, infiltreras och infekteras. Vi skriver här om ett system som i vanliga fall inte ger sig till känna i blåmärken eller rubriker. Vi pekar på liv som nagelfars ner i minsta por så att släktens heder kan behållas eller återupprättas. Vi berättar om fem ungdomar som Eduardo har lärt känna i sitt arbete med ungas utsatthet i hederskulturen: Samira, Nejla, Parvi, Gabriel och Fatme. Vi synar i boken också den tolerans och passivitet från omgivningens sida som gör att de som växer upp med hedersideologins normer inte tillåts leva som sina jämnåriga.

I vår bok berättar vi om hur denna destruktiva brottslighet kan se ut i konkreta fall i Sverige och vi redogör för och problematiserar insatser som gjorts för att bemöta och bekämpa den. Eftersom myndigheterna inte alltid följer de politiska besluten är det befogat att talat om ”den djupa staten”, ett inbäddat byråkratiskt och ideologiskt motstånd mot att ta hederskulturen på allvar och motarbeta den. Vi vill också bryta med den undvikande passivitet som Rädda Barnen har företrätt genom att censurera beställda rapporter i ämnet och som Botkyrka kommun visat genom att trolla bort en tjänstemannarapport om hedersvåld och skriva dit en egen slutsats om att våldet ”inte är begränsat eller kopplat till viss religion eller etnicitet utan förekommer med varierande styrka i hela världen”.

Sådant har ju sagts förut och vi kommer att få höra det igen: Patriarkala synsätt finns i alla samhällen och eftersom det är precis likadant överallt kan vi inte göra någonting åt saken. Men med missriktad ängslan för att bidra till stigmatisering försvinner förutsättningarna för opinionsarbete och förändring. Det är dåliga nyheter för barnen och ungdomarna på skuggsidan.

……