Gud är tillbaka i vardagspolitiken

(Göteborgs-Posten 20/12 2005)

När Ayaan Hirsi Alis bok ”Kräv er rätt!” i somras gavs ut på svenska intervjuades hon i P1:s ”Kulturnytt” av en reporter, som lät meddela att om inte Ali hade varit svart hade hon (reportern) trott att hon (Ali) var rasist.

Omedelbart infann sig en rad frågor:

Av vilka skäl är en kritisk inställning till religion rasistisk? Vilken bild av islamismens kritiker vill reportern här mana fram? Är det Hirsi Alis hudfärg som får reportern att tänka i rastermer? Vem är i så fall rasisten i det här inslaget? Vad har människors hudfärg med deras åsikter att göra? Kan man alltså med hjälp av pigmenteringen avgöra om någon är rasist?

Häromveckan hörde jag Ayaan Hirsi Ali, mordhotad holländsk politiker, samtala med Timothy Garton Ash på ett säkerhetskontrollerat ICA, Institute of Contemporary Art, i London. Hon såg ut att bära skottsäker väst. Publikens frågor tog hon emot med ett slags cool eftertänksamhet. Blyertspennevasst redogjorde hon sedan för sin uppfattning om mångkulturalismen som en tvångströja, en farlig, grupporienterad teori som inte lämnar något utrymme för barn och kvinnor, och för sin syn på islam som en oreformerad doktrin som ger mannen rätt att slå sin hustru. Korancitatet om detta sanktionerade familjevåld fanns textat på kvinnan i filmen ”Submission”, vars regissör Theo van Gogh mördades av en islamistisk fanatiker.

Om fler muslimer bara kunde inse att Koranen skrevs av människor skulle vi få ett mer avspänt samtal, menade Hirsi Ali. Hon brukar kritiseras för sin principfasthet – individens mänskliga rättigheter går före gruppens rätt att leva ut sin religiösa ideologi – och i Storbritannien landar sådana ställningstaganden mitt i debatten om regeringens principlösa förslag om en ny lag mot anstiftan till religiöst hat.

Nietzsche och Lennon må ha trott att Gud var död, och för oss sekulära förblir han en sagofigur, men i världs- och vardagspolitiken är han tillbaka med besked.

Jag tänkte aldrig på mig själv som en som skrev om religion förrän en religion gav sig på mig, skriver Salman Rushdie i den brittiska PEN-klubbens färska försvarsskrift för yttrandefriheten, ”Free expression is no offence” (Penguin). I underhuset har han hört labourparlamentarikern Khalid Mahmood förklara att med stöd av lagstiftning mot angrepp på religioner skulle åtal äntligen kunna väckas mot ”Satansverserna”. I denna sin intolerans fick Mahmood stöd av regeringens integrationsansvariga Fiona Mactaggart.

Sedermera har förslaget modifierats något, vilket häpnadsväckande nog har fått inrikesminister Charles Clarke att skriva ett brev till moskéer och muslimska talesmän runtom i Storbritannien och be om ursäkt för att regeringen inte fått igenom den ursprungliga lagtexten.

Några andra religiösa företrädare fick inte detta brev, konstaterar Rushdie. Och brydde sig Clarke alls om de ateister som utsätts för hatiska uttalanden från brittiska moskéer? Icke. Skulle Clarke och Mactaggart skicka in poliser under fredagsbönen för att gripa hetlevrade islamister med stöd av den föreslagna lagen? Knappast. ”New labour leker med den kommunitaristiska politikens eld och som en följd riskerar vi alla att bli brända.”


Där religionens och statens makt smälter samman är inskränkningarna av yttrandefriheten särskilt intensiva, påminner bokens redaktör Lisa Appignanesi. Iran och Bangladesh har utfärdat fatwor mot författare, i Saudiarabien är det olagligt att distribuera Bibeln. I USA försöker Bushkristna grupper förbjuda Darwin i skolorna.

Muslim Council of Britain (MCB) har länge begärt en riktad blasfemilag som skulle göra all sorts kritik av framför allt islam, också ironisk och humoristisk, olaglig. Med en sådan paragraf skulle man nå starka självcensoriska effekter i teater-, medie- och förlagsvärlden. Det finns en bitter logik i att paraplyorganisationen MCB skapades delvis som en följd av de samordnade attackerna mot ”Satansverserna”. Upploppen och bokbålen den gången bidrog till att skapa föreställningen om att brittiska muslimer är en särskild ”community” med egna kollektiva intressen, alltså precis det mångkulturalistiska synsätt som bl a Hirsi Ali och Rushdie tar avstånd från.

Men när Iqbal Sacranie från MCB nyligen inför ett fullsatt auditorium på Royal Society for the Encouragement of Arts skulle debattera lagförslaget med bl a Lisa Appignanesi uteblev han bara. Förgäves satt vi där och väntade på en företrädare för den organisation som drivit frågan.

Appignanesi anser att protesterna mot Gurpreet Kaur Bhattis pjäs ”Behzti” (Vanära) i Birmingham, med klimax 18/12 2004 då över tusen personer krossade fönster och stormade Repertory Theatre, kom som ett brev på posten efter att lagutkastet hade presenterats 24/11. Även de sikhiska fundamentalisterna kände sig uppmuntrade. Fiona Mactaggart ställde inte heller precis upp för den gömda Bhatti i sina mediekommentarer, snarare verkade hon jämställa dödshot med yttrandefrihet: ”De protesterandes yttrandefrihet är lika viktig som konstnärens yttrandefrihet,” förklarade hon i Daily Telegraph.

I sjäva verket, kommenterar Appignanesi syrligt, verkar den ha varit viktigare eftersom pjäsförfattaren tvingades gå under jorden medan inga åtal väcktes mot dem som deltagit i angreppet på teatern. Våldsverkarna fick också stöd av den katolske biskopen i Birmingham, som enligt referat i Index on Censorship (nr 2/2005) ansåg att alla troende människor borde känna sig upprörda över ”en sådan avsiktlig kränkning” som Bhattis pjäs.


På Frontline Club ovanför en restaurang nära Paddington debatteras en annan kväll medborgarskap och censur. Sylvia Corona-Palacios från UK New Citizen bekymrar sig för att invandrare snarare än att dras in i samhället tenderar att knuffas in i sina ”communities”. Den oron förstår inte Abdul Wahid från Hizb ut-Tahrir, en av de islamistiska organisationer som Tony Blair nu vill förbjuda. Ett västerländskt samhälle med gemensamma grundvärderingar tror Wahid, född i Storbritannien, inte på. Han svärmar för ett framtida kalifat där alla bara har en skyldighet: att lyda lagen, att böja sig för Allah.

Tidigare i år gjorde författaren och journalisten Kenan Malik tv-reportaget ”Are Muslims hated?” för Channel Four och introducerade sig där som en otrogen muslim, som hade ägnat en stor del av sin ungdom åt att bekämpa rasismen i östra London. För tjugo år sedan, när det rasistiska våldet grasserade, pratade ingen om islamofobi. Nu gör alla det, summerade Malik:

”Muslimer lever i rädsla för ett hot som har överdrivits av ’community leaders’, antirasister och ministrar. Vi har funnit få bevis för en större backlash mot muslimer – men mängder av bevis för att hotet om islamofobi används för att tysta dem som kritiserar islam.”

Här finns ett tankespår som leder tillbaka till och belyser ”Kulturnytts” behandling av Ayaan Hirsi Ali: viljan att peka finger, att sortera, tvångsansluta till inbillade grupper, att tysta; oviljan att lyssna. Efter sitt framträdande på ICA blir Hirsi Ali omkramad av brittiska författare. Säkerhetsvakternas blickar sveper oroligt över lokalen. Just innan hon kliver ner från scenen har hon sagt:

– Theo van Goghs mördare kunde ha gått till domstol om han kände sig kränkt av filmen. Men han tog avstånd från hela det liberala juridiska systemet. Han ville ersätta det med ett annat system, den gudomliga lagen.

I Londons tunnelbana hör jag sedan under flera dagar ett oroande högtalarmeddelande om vart vi är på väg: ”Var snäll och observera att det här tåget inte stannar vid nästa station.” Lisa Appignanesi skriver i ”Free expression is no offence” att aldrig förr har så stora skillnader i bakgrund och åsikter samlats under samma lagstiftning. I denna heterogena värld kan författare sällan förutse hur deras texter kommer att uppfattas. ”I vår multietniska kultur, där huden kan vara öm, kan anstöt väckas både där det är och inte är avsikten.”