Förtryckets apologeter möjliggör hedersvåldet

I december 1996 mördades Maisam Abed Ali i Umeå av sin bror och sin kusin. De ströp henne, den 15-åriga flickan som blev bekant som Sara, för att hon levde ett ”försvenskat” liv. Så fick hederskulturen ett ansikte också här.

Fyra år senare skrev integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg ett debattinlägg i Dagens Nyheter: ”Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor. (…) Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’.”

För att kunna formulera sig på det viset krävdes en ansenlig mängd skygglappar, applicerade i flera lager, och en omfattande politisk ovilja att ingripa såväl mot förövarna som mot ideologin där bakom. Förnekelsen har sedan levt vidare som ett medvetet villospår i svensk debatt. Krumbukterna, från partiledare till professorer till vissa kvinnojourer, har varit sällsamma att skåda. Trots ökad kunskap i samhället i övrigt, och trots att människorna som växt upp i hederskulturer har blivit fler, har beslut och insatser förhalats i samma stund som någon ropat ”rasist”.

I Expos häfte ”Debatten om hedersmord: feminism eller rasism?” (2004) ifrågasatte sociologer som Diana Mulinari och Masoud Kamali hederskulturens existens och författaren Stieg Larsson skrev att ”i debattens bortre utkant avvaktar specialtrupperna som är beredda att inleda den etniska rensningen”.

Min erfarenhet av dem som bekämpar hederskulturen är en annan: de hävdar människovärdet i opposition mot ett förmodernt kontrollsystem. Men det svenska samhället har släpat benen efter sig. I tjugo års tid har det pågått ett krypskytte mot dem som vet lite mer, som exempelvis Sara Mohammad eller Länsstyrelsen i Östergötland. Med sin bok ”Heder. Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete” (Studentlitteratur) blåser nu Rúna í Baianstovu, lektor i socialt arbete vid Örebro universitet, nytt liv i denna backlash.

Det är en riktigt obehaglig historia hon har ställt samman med udden riktad mot de socialarbetare, som tar mer hänsyn till vad som är bra för barnen än för dem som upprätthåller hedersförtryckets repressiva normer. Detta, menar Baianstovu, är att förväxla jämställdhet med jämlikhet och hon varnar för att svensk integrationspolitik, hur otydlig och kravlös den än må vara, ”i praxis” handlar om assimilation. Hon är uppenbart missnöjd med att ”individen är det svenska samhällets mest grundläggande enhet och inte exempelvis familjen eller religiösa eller politiska grupper”.

Man upphör aldrig att förvånas över den idoghet med vilken akademiska miljöer kan fortsätta att producera kulturrelativistisk världsfrånvändhet. Frågan i bokens baksidestext – ”Är hedersrelaterat våld och förtryck en kulturell verklighet som människor lever i eller är det en rasistisk och kränkande stereotyp om invandrare?” – får väl anses besvarad redan genom att den mördade Fadime Sahindal avfärdas som ”ikonen”. Enligt Baianstovu blir socialtjänstens omsorg om barnen endast ett sätt att ”upphäva vårdnadshavarnas grundlagsfästa rättigheter”:

Jag vill nog hävda att det är ett betydligt större problem att barn inte får det skydd de behöver än att de överbeskyddas av myndigheterna.

Boken erbjuder en hisnande resa bakåt i tiden, genom postkoloniala klichéer och allmän otrivsel med ett samhälle som tjatar om ”barnets bästa”, och man påminns om hur mycket som har varit i den sorglustige diskrimineringsutredaren Masoud Kamalis gamla säck innan det hamnade i hennes nya påse. 1999 skrev Kamali i sin bok ”Varken familjen eller samhället” om hur samhällets sociala insatser kunde uppfattas som ett hot mot invandrarnas ”livsstil och familjehierarki”. Baianstovu varnar för att ”socialtjänsten inkräktar i familjelivet” och att de som lever i hederskulturen ”känner sig hotade av de svenska tjänstemän som uppför sig oförstående inför deras uppfostran”.

Ibland kan man förledas att tro att hederskulturen är slutgiltigt demaskerad och utskämd. Det är dessvärre långt ifrån fallet. Och i Sverige skapas ständigt nya utrymmen för förtryckets apologeter att beskriva det som en fråga om moral och inte om maktutövning och kriminalitet.