En belägenhet det inte går att köpa sig ur

Pengar verkar sällan vara något problem i den projektekonomi, som många politiker sagt sig vilja avveckla, men som nu i stället fylls på genom regeringens löfte om att satsa 20 miljarder kronor mot segregationen i 32 kommuner.

Ansvaret för fördelningen av medlen läggs på den halvårsgamla myndigheten Delmos, Delegationen mot segregation, vars chef Inger Ashing talar om en satsning på ”områden som drabbas av segregationens negativa konsekvenser”. Här uppenbaras än en gång den frånvarande helhetssynen: det är ju inte bara vissa områden utan hela samhället som berörs av segregationen, och den sjunkande tilliten till samhällets funktioner – och beslutsfattare – är märkbar landet runt.

Med en kombination av medvetna och uteblivna beslut har Sverige polariserats sedan 1970-talet och nya gruppmotsättningar har skapats och underblåsts medan projektmiljonerna portionerats ut utan att effekten blivit nämnvärd. Segregationen må vara en oönskad konsekvens, men ingen kan säga att hon eller han inget visste eller förstod.

När Delmos öppnade sitt kontor i Botkyrka bad jag om en intervju, men chefen tyckte att det var för tidigt. Det var väl min naivitet som fick mig att tro att en ny myndighet med syfte att få bort någonting som oroar de flesta av oss skulle kunna utgå från en idé. Jag övervärderade sannolikt förmågan att överskrida de gränser som hade stakats ut av Blommanpengarna, Storstadssatsningen och otaliga EU-projekt under decennierna då nya klyftor vidgades.

Kluvenheten i integrationsfrågorna har alltid varit ett politiskt dilemma: det läggs en massa pengar på att lösa problem som i det längsta förnekats. Det förblir till exempel ett mysterium att Malmö kan behöva en tredjedel av det nationella skatteutjämningsstödet när staden, enligt kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) i en debattartikel i Dagens Nyheter det omtumlande året 2015, har ”ett magiskt rekryteringsunderlag” med ”en fantastisk tillgång av såväl språk som erfarenheter och kompetens”. Utöver dessa årliga fem miljarder får Malmö nu löfte om ytterligare en miljard för segregationsbekämpning trots att ett stort överskott redovisas i den kommunala budgeten.

Segregation är varken någon nyhet eller något som alla motsätter sig. I Sverige har politiken sagt sig sträva i motsatt riktning – mot integration och större jämlikhet – men väldigt lite har i praktiken gjorts för att motverka de nya uppspaltningar som migrationen lett till. Med multikulturalistisk förbindlighet och projektbidragen nära till hands har vi alla som samhälleligt kollektiv låtit detta ske. Vi har accepterat att en ny form av hotkultur fått rota sig och att runt en miljon människor blivit beroende av de övrigas försörjning i en inhemsk biståndsverksamhet med brister, som starkt påminner om dem hos utvecklingsbiståndet i fjärran länder.

Ibrahim Baylan, ministern som ska lösa segregationens gåta, säger lika diffust som sina företrädare att ”ledorden är långsiktighet, tidiga insatser och samverkan mellan olika aktörer”. Jag tror att det är bra om man kan definiera såväl långsiktigheten som insatserna och aktörerna innan man skickar ut 20 färska miljarder i den svenska oredan.

Pengar är bra att ha i ett samhälle där allting kostar, men det finns också en annan sorts fattigdom som projekten uppenbarligen inte biter på. En av segregationens destruktiva följder är att så många grupper, med eller utan god ekonomi, numera tvivlar på andras vilja till baylansk samverkan och därför distanserar sig från det gemensamma. När systemet framkallar mer misstro än framtidstro blir det till slut bara projektindustrins anställda som förlitar sig på bidragens terapeutiska förmåga.

Ett samhälle som det svenska skulle kunna hitta lösningar, till exempel genom att bestämma sig för att skolan ska bli en plats som bidrar till att ge barnen förutsättningar att bli kunniga och självständigt tänkande medborgare. Men vi duttar på, med projekt, brandkårsutryckningar och föreställningar om att det skulle vara diskriminering som producerar segregationen. Vi gillar abstraktioner och tror att det är samhällets fel att dess invånare låtit det mesta flyta.

Förmodligen går det inte att köpa sig ur vår belägenhet. Ponera att alla, som bor i de 61 bostadsområden som av polisen definierats som utsatta eller särskilt utsatta, får en halv miljon vardera i handen. Skulle det förändra deras liv på riktigt? Skulle stadsdelen påverkas?

Jag är rädd att allting har blivit mycket mer komplicerat än så.