(Svenska Dagbladet 10/12 2022)
Vem kan man lita på, sjöng Hoola Bandoola Band. Vem ska jag tro på, undrade Thomas Di Leva. Vem, vad, hur, varför? Det här är frågor som journalister ofta har anledning att ställa.
Det finns de som på fullaste allvar påstår att vita reportrar inte kan intervjua svarta människor. Detta hävdades för några år sedan inför flera hundra åhörare av en föreläsare på en personaldag för Utbildningsradions anställda. En chef på UR fick efteråt problem med frågan om män kunde intervjua kvinnor. Ingenstans förfäktades dock idén att svarta journalister inte skulle kunna prata med vita människor.
Personer som säger sig föra minoriteters eller misshandlade gruppers talan ges ibland frikort även när varningsklockorna ringer. I mediebranschen finns en inneboende impuls att ta de svagas parti, också när svagheten inte är definierad och omständigheterna mer komplexa än vad man först kan tro.
Konsekvensen av det ovanstående svartvita UR-exemplet blir att man aldrig kan förstå, och därför aldrig bör prata med, någon som inte ser ut som man själv. I praktiken innebär det att journalistik och kunskapssökande blir omöjliga.
Identitet är ett känsligt ämne; när värderingar kopplas till hudfärg och ursprung blir det dessutom destruktivt.
Man ska samtidigt vara rädd om den identitet man har som människa och inte förfalska den. Autenticitet är vackrare än spelad äkthet. 1973 klev en ung apachekvinna upp på scen under Oscarsgalan med ett brev i handen om varför hon å Marlon Brandos vägnar vägrade att ta emot hans pris för bästa manliga skådespelare (för rollen som Vito Corleone i ”Gudfadern”). Det var en demonstration nästan i nivå med löparna Tommie Smiths och John Carlos Svarta panter-nävar under OS i Mexiko 1968. Som skäl angavs filmindustrins skildringar och samhällets behandling av den amerikanska urbefolkning i vars namn hon sade sig agera.
Indianpärlorna lyste i kvinnans hår och på hennes mockasiner och vita klänning med fransar. Hon såg ut som Pocahontas, som Disney senare gjorde tecknad film om.
Kvinnan hette Sacheen Littlefeather och 75 år gammal dog hon den 2 oktober i år. I en minnestext i New York Times beskrevs hon som ”apacheaktivist”. Hon blev utbuad på Oscarsscenen och hävdade, när hon kort före sin död fick en sen ursäkt från filmbranschen, att hennes skådespelarkarriär hade förstörts av det tv-sända ställningstagandet.
Sacheen Littlefeathers riktiga namn var Maria Louise Cruz. Tre veckor efter hennes bortgång intervjuades hennes båda systrar i San Francisco Chronicle och berättade att deras mamma var vit och pappan mexikan. I släkten fanns inga spår av apacher eller andra stammar. Ett rent bedrägeri, hävdar nu systrarna. I hennes ögon smällde det högre att vara indianprinsessa än latino, säger den ena av dem. Enligt systrarna var Sacheen Littlefeathers berättelse om fattig uppväxt med en våldsam pappa – en historia som gav henne sympati och ingång i fotomodellbranschen – också påhittad.
Länge var ursprungsamerikanerna USA:s osynligaste minoritet; de tycktes bara ha överlevt på filmduken. I folkräkningarna smög de med sin identitet. Det ändrades efter symboliskt viktiga aktioner som ockupationerna av Alcatraz 1969 (där Sacheen Littlefeather, sannolikt felaktigt, påstod sig ha varit med) och Wounded Knee 1973, och inte minst sedan många stammar 1988 fått tillstånd att öppna kasinon på reservatsmark. Intäkterna gjorde i flera fall små befolkningsgrupper nyrika och det blev plötsligt attraktivt att tillhöra den stam vars historia man tidigare varit mindre intresserad av.
Ett slags perverterad identitetspolitik har på senare tid splittrat de boende i en rad indianreservat också när det handlat om bostäder, försörjningsstöd och jakträttigheter. Där medlemskap i en federalt erkänd stam varit en förutsättning för att omfattas av det reglerade sociala skyddsnätet har olika släkter och grupperingar ställts mot varandra. Tidigare i år uppmärksammades t ex hur de styrande hos den lilla nooksackstammen i delstaten Washington hade strukit 300 personer ur medlemsförteckningen och höll på att tvinga dem att lämna reservatet.
Något som påminner om den rasism, som ursprungsbefolkningen länge utsattes för utifrån, är numera internaliserad i de reservat där man skiljer mellan fullblod och halvblod och sådana som har för lite indianblod för att kvalificera sig för tillhörighet i stammen. Vem var här först? Vem kan man lita på?
Även om många ursprungsamerikaner fortsatt lever ett påvert liv, ofta i marginalen, utom synhåll, har stamfolken omgetts av ett romantiserande sken sedan de började betraktas som miljörörelsens föregångare. Musiker och skådespelare lyfter fram sitt arv, det är cool att vara cree eller comanche. Identitetsfrågorna har kopplats hårt till rättigheter, ett slags inre medborgarskap i reservaten, med väl bevakade gränser, som när indianska organisationer menar att endast medlemmar i erkända stammar ska få kalla sig Native Americans.
Med den definitionen hade självidentifierande individer som Sacheen Littlefeather ingen plats i minoritetens gemenskap.
Kanske har det också blivit så att varken vita eller svarta journalister kan intervjua de boende i reservaten i öknen eller på prärien? I vilket fall är identitet inte någonting man hanterar lättvindigt. Det fick senatorn Elizabeth Warren, som försökte bli Demokraternas presidentkandidat 2020, erfara när hon tvingades be om ursäkt för att hon inkorrekt beskrivit sig som ursprungsamerikan när hon en gång i tiden sökte medlemskap i advokatsamfundet. De dropparna indianblod var så få att de inte längre lät sig mätas.
Donald Trump kunde naturligtvis inte avhålla sig från att kalla henne Pocahontas.