”De blir som skuggor i sina egna hem”

I Köpenhamn för drygt tolv år sedan mördades artonåriga Ghazala Khan av sin släkt. När hon förälskade sig i ”fel” person aktiverades ett omfattande nätverk som så småningom lyckades lura fram henne och pojkvännen. Nio personer dömdes till långa fängelsestraff, hårdaste domen, livstid, fick Ghazalas pappa som varit spindeln i nätet utan att själv befinna sig på mordplatsen. Detta var inga människor i marginalen; familjen hade kommit från Pakistan till Danmark 1970, den var välbärgad och ansågs allmänt som ovanligt välintegrerad.

Så fick hederskulturen ett ansikte också i Danmark.

Genom romanen ”Dødevaskeren” har den nu i vinter på nytt hamnat mitt i debatten och blivit litterärt samtalsämne i vårt grannland. Dansk-kurdiska författaren Sara Omar skriver om ett alternativt och parallellt universum där hedersnormerna styr och misstänksamheten och våldet vibrerar outhärdligt nära ytan. Hennes bok, som kommer på svenska i juni, utspelar sig både i Kurdistan och i Danmark; det man flyr från riskerar att hinna ifatt en även i en modern storstad.

Recensenterna har lyssnat med stora öron: ”en berikning av dansk litteratur” heter det i Information och Berlingske menar att ”det här är litteratur som kan förändra vårt samhälle”.

– Om man bara är en lugn och tyst kvinna tänker de att med henne kan man göra som man vill. Du ska visa att du också kan prata. Du har också ord i din mun, i din makt, inskärper Sara Omar när vi träffas i Köpenhamn.

Hon bestämde sig för att skriva ”Dødevaskeren” när hon låg inlagd på sjukhus.

– Jag hade flera gånger försökt ta livet av mig. Mina livserfarenheter vara så smärtsamma, jag har varit igenom ett helvete. Det finns alltid skäl till att man når till en punkt då man säger att man väljer döden framför livet. Men om jag hade lyckats hade ju förtryckarna vunnit. Att vara människa handlar inte bara om det rent fysiska. Du ska också tro på din själ, dina känslor, dina tankar. Förlaget föreslog att jag kunde ge ut boken under pseudonym, men det ville jag inte. Hela livet har jag ju gått runt utan att vara människa. När man väljer att säga att nu är det nog, då ska man också själv vara med.

Trots att dansk och svensk invandrings- och integrationsdebatt sett så olika ut har utfallet i många avseenden varit detsamma. Det som hos oss kallas utanförskapsområden får där heta getton och likheterna dem emellan är slående. Inbäddade i dem har parallellsamhällen slagit rot, med eller utan heder.

Lars Løkke Rasmussen, den danske statsministern, sa i sitt nyårstal att gettona i landet ska bort. Det var ett löfte som kunde tolkas rent bokstavligt eller mera symboliskt; eftersom det finns investeringsplaner för exempelvis det bekymmersamma området Mjølnerparken i Köpenhamn kan man knappast räkna med att de fyra kringbyggda kvarteren med tvåtusen invånare och minimala 80-talsgluggar till fönster kommer att pulvriseras.

De senaste åren har det danska gettolivet genererat en rad uppmärksammade böcker. När Yahya Hassan fyrade av sina uppfordrande versaldikter från en uppväxt med hot och bidragsfusk var det som om underjorden plötsligt frilades. Han hamnade i tv och på bästsäljartoppen. Med utomordentligt gehör för utkantens brutna danska, perkerdansk, berättade han om ett liv i egna cirklar där fäder från flyktingläger långt borta förvandlade danska bostadsområden till just flyktingläger.

Med titlar som ”Planen” och ”Helhedsplanen” har Morten Pape och Hanne Højgaard Viemose tagit itu med sina tonår i den sortens vindpinade förorter där 70-talets svenska teatergrupper gärna placerade sin samhällskritik. I ”Sort land”, utkommen på svenska med titeln ”Om att överleva”, slår sig Ahmad Mahmoud fri från familjen och gettot och skaffar sig som den förste i släkten en riktig utbildning. Det han bryter med är en kultur präglad av våld, säger han när jag kommer till hans jobb på ett läkemedelsföretag i Köpenhamn.

– För dem är det helt okej att bedra och lura samhället. Det är en kultur som kan uppstå när människor som slutit sig samman inte längre utvecklas, när de inte är en del av samhället. När du gör upp med deras sociala kontroll förlorar du alla du känner. Du blir ensam.

Sara Omars ”Dødevaskeren” är inte någon gettoskildring i samma genre; hennes persongalleri består av fiktiva varelser med verklig skräck i ryggmärgen, tre generationer med Saddam Husseins bomber inom hörhåll och patriarkatets stryptag om kvinnorna och flickorna. Den nyfödda flickan Frmesk hade mycket lätt kunnat mista livet. Hennes morfar, en ljus gestalt i dunklet, viskar till den lilla: ”Och du ska aldrig låta Allahs ord tynga ner dig, för det finns ingen gud som har den rätten, kom ihåg det.” Många år senare vaknar hon på ett sjukhus i Århus och skickar det budskapet – ”den enda valmöjlighet du har är att vara stark” – vidare i ett brev till den av sin far brutalt styrda läkarstudenten Darya.

– Det finns muslimska kvinnor som är starka och smarta, men också de som är förtryckta och saknar en röst. De är skuggor i sina egna hem. I deras liv finns alltid en manlig gestalt som hävdar äganderätten till dem. Det är dem jag talar om, i de konservativa hemmen där sinnena är blockerade så att de inte kan röra sig framåt. De tror inte på förändring eftersom de inte vet någonting om den.

Har du befriat dig från hederskulturen?

– Ja, det har jag. Det som varit vill jag inte prata om, men jag kan säga att det har ett pris att vara en fri kvinna. Eftersom ni i Europa har gått igenom en befrielse kan ni skilja mellan heder och svartsjuka. Vi är inte där ännu. Det är alltid kvinnans skuld om något händer. Borde man inte i stället lära mannen att bete sig, borde man inte uppfostra honom? I mina ögon är det ingen skillnad på att sätta en kvinna i fängelse på livstid och att låta henne våldtas i ett äktenskap som inte är hennes val. Du är död i båda fallen.

Oavsett om man flyr eller flyttar frivilligt tar man sin identitet med sig, alla de övertygelser man har växt upp med, säger Sara Omar.

– De kan också förstärkas av det samhälle man kommer till. Vi har i Danmark en högerflygel som hela tiden slår ner på den muslimska minoriteten: du är ett problem, din religion är ett problem. På den andra sidan har vi en vänsterflygel som är välmenande, men som inte vågar ta tag i problemen och göra något åt dem för att de är rädda för att stöta sig med folk.

I Sverige pratar vi hela tiden om att integrationen måste bli bättre, säger jag.

– Vad betyder det? Hur ser integrationsplanen ut? Jag träffar kvinnor som inte kan danska för att de tvingats stanna hemma och vara barnalstringsmaskiner. När en kvinna dyker upp på ett jobbcenter och vill ha kontanthjälp kan personalen inte förstå att hon har bott i Danmark i tretton år och ändå måste ha tolk. Hon blir utskälld i stället för att man sätter sig ner och säger: jag vill gärna höra vad du har för problem. Förtryck syns i ögonen. Man bär det som man bär sin jacka. Du kan inte dölja det med smink eller kläder. Man känner igen en förtryckt kvinna på långt håll om man bara tittar noggrant.

Man blir upprörd av din bok. Vad ska man göra med sin upprördhet?

– Litteratur ska göra ont. Ja, det är en krass skildring av det som finns där ute, men så länge vi blundar för den verkligheten förblir vi delaktiga i att reproducera den. Vi ska tända ett ljus där det är möjligt. Jag intresserar mig i boken för ondskans ursprung. Du växer upp som en produkt av det hem du kommer från. Sedan är det upp till dig att tillägna dig de värderingarna eller förkasta dem.