(Fokus 23/11 2022)
Man behöver varken ha läst sociologi eller statskunskap för att förstå hur Sverigedemokraterna kunde bli så många.
Om migrationen till Europa från forna kolonier brukar det sägas attde är här för att vi var där. För SD:s del gäller motsatsen: de är här för att ni inte var där.
De som borde ha sett och agerat lät bli, och därför sökte de sig nya vägar som oroade sig för förändringarna i samhället.
Våren 2007 hade SD haft svårt att hitta lokaler för sitt riksårsmöte; de jagades av sin bruna skugga och blev avbokade i några städer innan de fann ett utrymme i Karlskronas demilitariserade militärkvarter. Mattias Karlsson satt innanför ytterdörren och prickade av de närvarande. Jimmie Åkesson anlände i sin Volvo med måsskit på bakrutan. Flera ombud berättade om hur de fått sina bilar repade och fönstren sönderslagna av personer med rånarluvor.
Jag skrev reportage därifrån om missmodet och bitterheten som så uppenbart bottnade i känslan av marginalisering, att leva i ett utanförland. Det var inga nyheter. Ian & Bert hade rört sig i samma trakter femton år tidigare och ute i miljonprogramsområdena hade lokala moralpoliser länge vakat över kvinnorna och de parallella strukturerna.
Ändå togs detta sällan på det allvar som situationen redan då förtjänade. I politiken och i medierna ansågs det oftare vara fel på budbäraren än på förhållandena som det bars bud om.
Det är sannolikt inte fascismen, och definitivt inte nazismen, som har landat i den nya svenska regeringen utan konsekvenserna av de senaste decenniernas politiska tillkortakommanden. Det borde vid det här laget vara uppenbart att Sverigedemokraternas framgång beror på Socialdemokraternas kräftgång, både i fråga om idéer om den samhälleliga utvecklingen och ansvarstagandet för hur samhället har blivit.
Det blev regeringsskifte eftersom väldigt många väljare ansåg att tryggheten försvunnit.
Det riktigt sorgliga är att samhällets strukturella välvilja det senaste halvseklet har lyckats producera så många nya konfliktytor att invandrare kommit att uppfattas inte som aktiva individer utan som ett passivt kollektiv som måste hanteras. Uppjagade röster menar nu att Sverige kommer att bli splittrat och segregerat, men det är ju precis en sådan verklighet vi sedan länge lever i.
Det är åt det hållet politiken strävat i snart femtio år, ibland utan att veta om det, men efter hand med allt tydligare betoning på sådant som kan skilja infödda och inflyttade åt. Idealet var jämlikhet och utfallet blev segregation.
1975 bestämde en enig riksdag att nyanlända var en annan sort och att de därför borde få hjälp med sitt eget språk och med att bilda särskilda föreningar som markerade avstånd till det nya hemlandet. På den vägen har det fortsatt. Någon konspiratorisk plan har det nog inte varit tal om, snarare en institutionaliserad bussighet som inte förstått att det runtom i världen finns andra ideal än de normalsvenska och som inte förmått ta till sig insikten att hundratusen nya människor om året under tjugo år måste ha någonstans att ta vägen.
Den naturliga migrationen till arbete och ett bättre liv ersattes med ett annorlundaskap, en flytt in i en ångestriden omhändertagandeindustri som fått se på medan de skilda världarna separerats alltmer. Parallellsamhället blev den givna slutpunkten, med projekt höljda i bidrag och skolor som ingen ville gå i.
I årtionden har svensk politik ställt stad mot landsbygd, innerstad mot förort och ljushåriga mot mörkhåriga. Fördomar har hittats där de inte funnits, rasism där den inte bott, diskriminering där ingen brytt sig om människors utseende. Man har bestämt sig för att i strid med bättre vetande titta på hur folk ser ut i stället för på hur de beter sig.
Utanförskapet är den nya hembygd där oron samlats och alla kunnat känna sig negligerade.
Den här utvecklingen har varit obönhörlig och den har bejakats av universitet, myndigheter och medier. När jag skrev en bok om Malmö som samhällelig kristallkula blev jag jämförd med nazister på kultursidan i lokaltidningen. Inga skamgrepp var skamliga nog för dem, som önskade leva i ett innanförskap avskilt från de faktiska förhållanden som höll på att förskjuta väljarnas prioriteringar.
Nu är SD här för att de flesta andra inte var där. Det har gått tjugo år sedan samtliga rektorer i en stadsdel i rikets tredje stad sände ut ett gemensamt nödrop om att det höll på att bli omöjligt att bedriva undervisning i grundskolorna på grund av våld, hot och vandalism. Det borde ha brunnit i tidningsrubrikerna, men det gängse förhållningssättet var att undvika alarmism och stigmatisering.
I dag dras även småorter med problem som kan kopplas till migration och segregation. Pedagogen Ellen Key hoppades att 1900-talet skulle bli barnets århundrade. På 2020-talet finns gott om miljöer som är fientliga för barn att vistas i. När tonåringar i min närhet anger brottsligheten som det som oroar dem mest blir man glad att Key slipper höra detaljerna. Efter skoltid undviker de delar av sin hemstad; kvarteren är inte deras, de kan inte röra sig fritt.
Det har varit ett val att överbelasta skolorna, vården, bostadsbeståndet och rättsväsendet. Det var aldrig ödesbestämt. Man kan hitta goda skäl för rika länders ansvarstagande precis som det finns starka argument för överblick och planering. Efterföljarna till dem, som ville göra Sverige mer speciellt, modernt och jämlikt än andra länder, har senare låtit exceptionalismen försvagas. Valet i september 2022 sa egentligen bara en sak: att en majoritet har tröttnat på att ingen längre tar hand om samhället.
Kommer Sverigedemokraterna att domesticeras av sitt maktinnehav? Kommer de att skrumpna ihop som Dansk folkeparti? Mycket beror på hur deras motståndare agerar; det var ju trots allt deras passivitet som bidrog till att SD blev så stora.
De är här för att de andra, som borde ha varit där, inte brydde sig tillräckligt mycket.