Besynnerlig oenighet om könsstympning

(Göteborgs-Posten 21/7 2017)

Det är svårt att tänka sig ett tydligare och mer utstuderat uttryck för kvinnoförtryck än könsstympning. Ändå är det fortfarande ett känsligt ämne. Ny och aktuell information avfärdas inte sällan av dem som tidigt studerade frågan och då såg till att skaffa sig en ställning som ämnesexperter.

Själv reagerar jag som regel negativt när någon slår fast att ”forskning visar” någonting specifikt eftersom det, om man kikar närmare, åtminstone på samhällsområdet för det mesta även finns teorier och forskning som pekar i annan riktning. Den på sina håll växande misstron mot auktoriteter skärper också kraven på dem som vill vara trovärdiga.

Sverige är konsensuskulturens land, på mycket gott och en hel del ont. Vi bor också på en plats där varje tid och varje ämne har sin sanning.

Länge trodde tidningarna och radion att det bara fanns en expert på brottslighet (Jerzy Sarnecki), en på polisarbete (Leif GW Persson), en på rättsväsende (Anne Ramberg), en på barn (Lars H Gustafsson), en på islam (Jan Hjärpe) och en på islamism (Mattias Gardell). Det var bekvämt att ringa dem; de hade alltid något att säga och ju oftare de presenterades som experter desto tyngre blev deras expertis. Andra perspektiv fick hålla till i marginalen.

Så är det inte riktigt längre. Men striderna för att behålla problemformuleringsprivilegiet fortsätter, inte minst i den akademiska värld där många konkurrerar om samma forskningsmedel.

Sällan blir dessa motsättningar så offentliga som när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, i våras publicerade en förstudie om Muslimska brödraskapet och islamism i Sverige, författad av bland andra terrorforskaren Magnus Norell. Studien förkastades genast i ett upprop av ett antal islamforskare, bland dem Gardell och Hjärpe. Här gled vaktslåendet om maktpositioner ihop med politisk aktivism; Mattias Gardell har sedan länge goda relationer med det islamistiska nätverk som brukar anklaga det svenska samhället för stigmatisering.

Men hur kan då något sådant som kvinnlig könsstympning ens bli föremål för debatt? Det är väl bara att se till att förbudet efterlevs?

Oenigheten tycks gälla hur många i Sverige som utsätts för sedvänjan och om övergreppen också genomförs här.

I april greps en läkare i Michigan i USA, som enligt polisens utredning stympat flickor sedan 2005. Kvinnlig könsstympning har varit förbjuden i amerikansk lag sedan 1996 – och i svensk sedan 1982. Både läkaren och flickorna tillhör en shiamuslimsk sekt med ganska slutna grupperingar runtom i USA. I juli-augustinumret av vänstertidskriften Mother Jones skriver en kvinna uppväxt i den här gruppen, Tasneem Raja, om könsstympningen som en obligatorisk religiös rit och om hur hon själv som sjuåring i slutet av 1980-talet utsattes för övergreppet i sovrummet hos bekanta till familjen.

En studie från 2012 kom fram till att en halv miljon flickor i USA löpte risk att få sina underliv sönderskurna. Raja trodde länge att detta skulle dö ut med nya generationer födda som amerikaner, men konstaterar nu att ingenting har förändrats. Flickorna uppmanas att hålla tyst om det som hänt. ”Nu offras den här läkaren och sedan låtsas de som ingenting.”

I Sverige räknar forskarna på olika sätt. När frågan med ojämna mellanrum tas upp i medierna brukar Sara Johnsdotter, professor i socialantropologi vid Malmö högskola som 2002 skrev en avhandling om somalier i exil, intervjuas och säga att det är väldigt ovanligt att stympning sker här i landet. Hon tonar ner problemet. Hösten 2016 rapporterade Socialstyrelsen att cirka 40 000 kvinnor i Sverige är könsstympade, men räknade då endast med invandrare från ett mindre antal länder där övergreppet är extremt vanligt

Med migrationen fortsätter antalet könsstympade troligen att öka. Det här är ett område med bristfällig kunskap, måste man nog säga. Och det förefaller osannolikt att sedvänjan skulle försvinna i samma stund som människor passerar den svenska gränsen.

I Sverige bodde 2015 ungefär 130 000 kvinnor och flickor med bakgrund i något av de 29 länder där det enligt både FN-organet Unicef och EU finns hög risk för kvinnlig könsstympning. Om man även inkluderar flickor födda i Sverige med båda föräldrarna eller bara modern från något av dessa riskländer ökar siffran med nästan 55 000. De svenska uppskattningarna borde ha detta bredare perspektiv, menar Vanja Berggren, docent i folkhälsovetenskap vid Lunds universitet, som tagit fram material om könsstympning åt Brottsofferfonden, Länsstyrelsen i Östergötland och Socialstyrelsen.

Om jag vore forskare och ägnade mig åt ett ämnesområde, där faktaunderlaget är osäkert och ängslan för att peka ut minoriteter utbredd, skulle jag välkomna ny information och inte omedelbart avvisa den. Varje stympning är ju en för mycket. Behovet av kunskap är stort och det är inte rimligt att de som försvarar gamla uppgifter och positioner kan vara så säkra på sin sak.