(Expressen 25/5 2017)
Med radiomediet uppstod för 100 år sedan en ny sorts offentlighet. I USA blev det då konflikt kring hur den skulle kontrolleras. Kunde etern betraktas som något som tillhörde ”alla”, en allmänning, eller skulle den delas upp mellan spekulanter på samma vis som prärien?
Striden fick en föga överraskande utgång. Rätten att sända blev business och public service blev en satellit i ett utanförskapsområde.
Franklin D Roosevelt fick inget riktigt gehör när han senare hävdade att tillgång till kunskap och insikt, ”freedom of the news”, vägde tyngre än pressens lönsamhet, ”freedom of the press”. De många kanalerna kom att samlas hos ett litet antal mediekoncerner och de blev också tämligen lika varandra.
En liknande privatisering av det offentliga rummet kan man se i Sverige i dag. Det tidigare socialdemokratiska projektet, att lyfta golvet för att frigöra individen, förutsatte en rad offentliga gemensamheter. Men det gemensamma har brutits sönder så snabbt att framtida historiker kommer att häpna. Det är oklart om det är individen eller offentligheten som frigjorts.
Vet vi ens längre vem som äger trottoaren där vi går? Gallerian mitt i Stockholm började som överglasat gaturum och slutade som privatiserat köpcentrum. Medan en engagerad opinion på sin tid räddade almarna i Kungsträdgården bekräftar dagens relativa frånvaro av upprördhet över Apples planerade butiksbygge i samma park medborgarens rollbyte till konsument. Hos stadsplanerarna ligger de kommersiella intressenterna på; mark som kan göras profitabel väcker störst intresse.
Men upplevelseindustrins öppenhet är alltid villkorad. Debatten om vilka som ska få medverka på Bokmässan i Göteborg visar vilka problem som kan uppstå när det offentliga intresset – yttrandefriheten – faller huvudstupa in i en affärsverksamhet: Vem ska bestämma ramarna? Lagen, arrangörerna, de som protesterar?
Problemet förvärras av att det i svensk offentlighet saknas ett principiellt försvar för yttrandefriheten. Vissa riksdagsledamöter skulle vilja mecka mer med medierna. Kulturutövare tiger när konstnärskollegan Lars Vilks mordhotas, för att i stället markera mot en fiende som bara väntat på uppmärksamheten och möjligheten att framställa författarkåren som det fria ordets dödgrävare.
Även inom det offentliga finns det illavarslande exempel på hur normanpassning kan få styra exempelvis de kommunala bibliotekens inköp och exponering av böcker och högskolornas tjänstetillsättningar.
Det är som om det gemensamma utrymmet också tillåtits krympa i våra huvuden. Om det personliga är politiskt har det offentliga intimiserats och därmed gjorts så oerhört mycket mera sårbart. Precis som i USA har allmänningen och förväntningarna på verklig mångfald krympt medan tillgången på ytlig positionering ökat.