(Göteborgs-Posten 16/3 2010)
Rätten att teckna provocerande figurer eller att bara få finnas till utan att bli hotad kan tyckas självklar i ett civiliserat samhälle.
Man ska dock inte ta för givet att den sortens friheter försvaras av journalister eller politiker i inflytelserik ställning; tvärtom visar underströmmarna i de båda besläktade debatterna om Lars Vilks rondellhund och judarnas utsatthet i Malmö hur tunn den intellektuella och humanistiska fernissan kan vara.
Under flera år har det varit bekant att judar i Malmö känt allvarlig oro för egen del och för sina barns skull. Världen har flyttat in i stan, snabbt och omtumlande, och med den en antiisraelisk opinion med judefientliga inslag. Möten har angripits, pöbeln har dragit runt i jakt på folk att spöa upp. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s) teg om detta, men meddelade att han inte ville att Israel skulle få spela Davis Cup-tennis på hans hemmaplan.
Sedan dess har han som bekant seglat allt snedare i sin farled. När vardagshoten mot judarna blev tidningsnyhet i vintras låtsades han först okunnig och sedan som om de högerextrema vore lintottar från skinnskalletiden. För bara några veckor sedan intervjuades han i brittiska Sunday Telegraph: ”Det har inte förekommit några angrepp på judar och om judar från stan vill flytta till Israel är det inte någon fråga som berör Malmö.” I dansk tv fyllde han på med att kritiken mot honom underblåstes av ”den israeliska lobbyn”.
Ju mer Reepalu pratar desto obehagligare låter det och desto tydligare blir det vilka röster han söker inför höstens val.
Budskapet är att den som hotar går fri och att den som hotas får skylla sig själv. Eftersom Israel bombar palestinier är det rätt åt de malmöitiska judar som inte vågar bo kvar i sin stad. Att det också är rätt åt Lars Vilks att han mordhotas framgår av de försmädliga smil som skymtar hos visst kulturfolk. Ulrika Knutsson, Publicistklubbens ordförande, tycker att Vilks ska be om ursäkt för sin ”usla jycke”. Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, vill inte ”offra sitt enda liv” för Vilks yttrandefrihet. Jan Guillou, inofficiell talesman för världens samtliga muslimer, avfärdar allt som en ”kul och bra story” för pressen.
Vad har Vilks egentligen kostat skattebetalarna? frågar Kulturnyheterna i SVT piggt och populistiskt. Vad kostar då Kulturnyheterna? Vad kostar yttrandefrihetens och demokratins fiender det svenska samhället? Egentligen?
Att man är kommunalråd eller författare eller kulturjournalist utgör dessvärre ingen garanti för att man är beredd att försvara någon annan yttrande- eller rörelsefrihet än den egna.