(Göteborgs-Posten 13/1 2016)
Det har gått ett år sedan kulturminister Alice Bah Kuhnke utlovade en omfattande upplysningskampanj mot islamofobi.
Efter misstänkta brandattentat vid moskéer och bönelokaler under jul- och nyårshelgerna talade hon vid en demonstration utanför riksdagshuset om att okunskap leder till fördomar och grova handlingar. I en intervju i SVT den 3 januari förklarade hon att det är viktigt att svenskarna får lära sig vad islam är och att den kunskapen sprids i hela landet.
Samtidigt som hot och övergrepp självklart ska fördömas fanns här en del annat att fundera över.
Hur kommer det sig att svenska – och andra västerländska – politiker så säkert vet vad islam är när ett stort antal människor i muslimska länder dödas för att de gör fel tolkning? Hur gjordes sedan urvalet av föreningar som regeringskansliet bjöd till ett första islamofobimöte i februari 2015? Bland dessa fanns flera som uppmärksammats för islamistisk kampanjverksamhet, vilket i sammanhanget borde ha legat dem i fatet.
Och kanske viktigast av allt: islamofobi är ett propagandistiskt begrepp som används för att förhindra att islam i öppen debatt behandlas på samma villkor som andra trosläror och ideologier.
Väljer man att beskriva kritik av – eller drift med – islam som en fobi accepterar man i själva verket ett islamistiskt perspektiv, som utnyttjar västvärldens identitetspolitiska villfarelse i syfte att i förlängningen också relativisera antisemitismen och Förintelsen.
Men vad hände då med kulturministerns kampanj?
Jo, den omformulerades ganska snart och blev en allmänt hållen ”Samling mot rasism”, där 20 miljoner avsätts under 2016-2019 för att upprätta ”en nationell plan”. Även här blir begreppsförvirringen påtaglig eftersom islam är ett idésystem och inte har med ras eller hudfärg att göra.
Bah Kuhnke var tidigare chef för den statliga Ungdomsstyrelsen, som under en följd av år delade ut projektbidrag för att motverka islamofobi, en uppgift som sedan övertagits av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
Sedan 2008 har organisationer som Ibn Rushd, Svenska muslimer för fred och rättvisa, Troende unga framtida förebilder och Sveriges unga muslimer fått ansenliga summor, och pengar har gått till projekt med titlar som ”Islamofobi? Rädsla för det okända!”, ”10 fördomar om islam i Sverige och svenska muslimer”, ”Islam – en självklar del av Sverige!” och ”Morgondagens aktivister”.
Har de varit lyckosamma? De kommande fyra årens 20 miljoner tyder på motsatsen och på att det borde vara dags att stryka bidragen till flera av dem som regeringen bjudit in till samarbete.