(Göteborgs-Posten 12/7 2015)
Ganska många av mina vänner och bekanta kommer från länder där muslimska traditioner och lagar styr och begränsar människors liv. Just för att de haft vänsteråsikter har de tvingats ge sig av och i Sverige trott sig finna ett land fritt från hederskultur och reaktionära religiösa strukturer.
Och just därför har deras besvikelse, sorg och oro blivit så mycket större när de märkt hur dessa strukturer också migrerat och fått fäste i det svenska samhället, ibland dessutom med ekonomiska bidrag och nästan alltid med urskuldande politiskt stöd från en förvirrad vänsteropinion.
Vänstervännerna i exil möts när de upphäver sina stämmor av en inhemsk vänster, som har omdefinierat solidaritetsbegreppet så till den grad att den tycks oförmögen att se åsiktsförtrycket och de patriarkala strukturerna i vår egen vardag.
När jag för ganska länge sedan skrev om barnens och kvinnornas utsatthet i Rosengård i Malmö protesterade vänstersinnade journalistkollegor medan de ansvariga politikerna teg. Verkligheten skulle man inte benämna, åtminstone inte på ett sätt som kunde få folk att dra fel slutsatser.
I sommar har emellertid Zeliha Dagli i Husby skrivit om begränsningarna av rörelsefriheten i stadsdelar med starka muslimska normer: ”Alla dessa skäggiga skuggor skrämmer mig.” De manliga enklaverna i förorterna odlar inte bara hederskulturer utan även förtryckarkulturer som kan skapa fler jihadkrigare, hävdar Amineh Kakabaveh. Och självklart får de då höra att de är – rasister.
Tre ledande vänsterpartister – Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca – skrev i Aftonbladet 6/7 om hur fel det är att prata om problem i förorterna när allt kan lösas med generell välfärd. I deras text hördes ekon av Gudrun Schymans och andras förnekanden av hederskulturen för tio-femton år sedan.
Måste inte polletten snart trilla ner?
Jag hoppas att Amineh Kakabaveh och andra klarsynta vänsterpartister kan få fram en mera verklighetsanknuten politik, en som mina hitflyttade vänner kan förstå sig på. Det är varken reaktionärt eller rasistiskt att kritisera ohållbara förhållanden i områden där antidemokratiska nätverk fått utvecklas. Hot- och kontrollkulturen försvinner inte med utbyggd samhällsservice. Klientelismen – röster i valen i utbyte mot att strukturerna lämnas ifred – är en usel idé.
Vad är det för vits med att vilja vara solidarisk på långt håll om man är osolidarisk på hemmaplan?
Detta är nu en tid av omprövningar; flera partier lever med de privilegierades känsla av upphöjdhet, men deras självupplevda välvilja har ett pris som någon tvingas betala.