(Göteborgs-Posten 17/1 2001)
Hon bor i Willesden, man åker dit med tunnelbanan norrut, Bakerloo Line, och kliver av i Kilburn, uppför trapporna, ut i regnet.
Småbutikernas London – sybehör, småtrista kakor, mörka pubar, garage med oljiga dörrkarmar. Småstadslondon. Gator som sticker i väg mellan kåkarna och de åretruntgröna träden, bort längs tegelraderna.
Zadie Smith föddes här för 25 år sedan och bor kvar, även om hon firade jul i New York och minst av allt är den som vill romantisera arvet, traditionen, rötterna. De senare kommer ur rotkanalerna och det är längst där inne, där allt står still, där mörkret lägrar sig, som rötan börjar. Det låter hon berättarjaget konstatera i ”White Teeth”, debutromanen som nästan gjort henne till rockstjärna: förlagsturnéer, feta förskott och utmärkelser från brittiska kritiker med applådvarma handflator.
– Min mamma kommer från Jamaica, min pappa från södra London. De är skilda nu. Pappa bor vid kusten i nordost, min mamma om hörnet. De var gifta i tolv år. Jag vet inte vad jag mer ska säga om dem. Det är inte särskilt spännande.
Berättade ni sagor i er familj?
– Nej, vi tittade på tv. Jag tittar fortfarande mycket. Jag har tre apparater i den här lägenheten. Jag kan inte ens minnas att någon har berättat sagor för mig.
Men ”White Teeth” är en pulserande nutidssaga med sorgkant; den är oerhört rolig med sin lyhört avlyssnade dialog på olika sorters dialekt, jamaicaengelsk, banglaengelsk och londonsk, men här finns samtidigt stor besvikelse att hämta för den som tror att tillvaron är enkel. I Archie Jones och Samad Iqbals flerkulturella familjer snirklar sig de flesta fram mellan Willesdens vardagliga blindskär medan de vilsnaste medlemmarna sväljer fundamentalismens löften om renhet och odödlighet. Det handlar om att hitta sig själv i det nya, med trådar åt alla håll, och naturligtvis är detta också en förläggardröm: en begåvad halvjamaicansk Londontjej som vid tusenårsskiftet debuterar med en märgfylld roman om det mångkulturella bruset.
Samtidigt är handlingen förlagd flera år tillbaka i tiden och huvudpersonerna två åldrande män, vars stigar korsades i armén under andra världskriget. Nästan ingen i boken tittar på tv, ingen läser dagstidningar. Deras värld är deras egen, vid sidan om popkulturen. Zadie Smiths kunskap om och intresse för äldre män är bara en av många anmärkningsvärda saker med ”White Teeth”.
– Jag får många brev från äldre män! Jag känner mig som ett efterkrigsbarn även om det är lite konstigt rent generationsmässigt. Jag tycker om filmer och musikaler från 40-talet. Det är intressantare med vänskap än att skriva om romantik eller sexuella relationer och det var väl så Samad och Archie dök upp. De var nitton år vid krigsslutet. Under de drygt femtio år som gått har framtiden kommit närmare. Många anser att de har hamnat på efterkälken, de har blivit kvarlämnade på något vis. Det gör mig nerstämd när den här generationen betraktas som värdelös, de som har betalat hela sitt liv till pensioner som inte finns. Vi kommer alla att bli gamla en vacker dag – och det snart.
Så i grund och botten känner du sympati för Samad och Archie, som gifter sig med yngre kvinnor som de aldrig riktigt kommer att förstå?
– Jag känner värme för dem eftersom folk är så besatta av ungdomlighet nuförtiden. Medierna är inriktade på åldersgruppen 19-32 år och allt som tillverkas och säljs riktar sig till dem. Folk i Archies generation tittar på ”Vänner” och ”Top of the Pops”, de läser nyheter om Spice Girls och blir infantiliserade på ett otroligt sorgligt sätt.
Regnet har avstannat nu och Zadie Smiths vardagsrum fylls av gråmelerat förmiddagsljus. Hon sitter i soffan, barfota med ben som ömsom viks ihop och ömsom sätter hälarna i brädgolvet. Ingen téfläckad engelsk heltäckningsmatta, väggarna är vitmålade, hennes naglar går i lila. Glasögonen från förlagsbilderna har gått sönder. Hon har lugg och rakt hår nu; det är fejk, extrahår som täcker lockarna medan de växer. Kanske sliter hon lika mycket med sitt jamaicanska burr som bokens unga Irie. Hon är späd och anslående på ett vemodigt vis, ser ut som om hon lever på fettfri yoghurt och tunna tomatskivor med basilika.
Högt upp under taket hänger två svartvita foton: Billie Holliday ovanför soffan, på det andra har Marilyn Monroe sällskap av någon som liknar Mahalia Jackson.
– Att skriva ger möjlighet att uttrycka precis det man menar. Det är som att sjunga och höra tonen i huvudet förvandlas till ljud. Jag vann en novelltävling när jag var i åttaårsåldern. Det blev noveller för att de påminde om sånger, med verser och refräng. Musik var det första jag höll på med, jag spelade säkert tolv olika instrument.
Vad lyssnar du på?
– Svart musik, hela vägen bakåt, faktiskt. Jag gillar Ella Fitzgerald väldigt mycket, liksom Billie Holliday. Och jag tycker om rapmusik. Jag lyssnar också på Bob Dylan och Radiohead.
Man hamnar lätt där: hos influenserna, rottrådarna. Huvudpersonerna i ”White Teeth” rör sig bakåt i tiden, både de äldre som minns något annat än förvirringen och de unga som tror sig ha hittat rätt attityd i amerikanska maffiafilmer och känner igen sig när de religiösa testuggarna börjar prata om familj. När Zadie Smith ser sig omkring i Storbritannien ser hon gott om människor som sitter fast.
– Vardagssamtalen handlar om prinsessan Diana eller folk som de aldrig har träffat. Jag avskyr verkligen detta, så i boken ville jag visa människor vars främsta intresse är de egna kvarteren eller vännerna eller sådana som de träffar dagligen. Min andra bok kommer att handla om motsatsen, om berömmelse och om folks upptagenhet med den. Sedan jag skrev ”White Teeth” har jag läst en massa författare som jag gillar, unga amerikaner som David Foster Wallace och Dave Eggers, som har modet att konfrontera det otroligt ytliga och artificiella.
Om Jamaica säger hon att det är ett ställe där hon inte mår så bra: hennes hy är ljus och hon är allergisk mot solen och insekterna. Hon har faktiskt bara varit där en enda gång. Men när hon häromveckan var på släktbröllop i London märkte hon hur musiken förbinder generationerna. I den svarta musiken finns en stark kontinuitet, säger hon. Även hennes 80-åriga moster var uppe och dansade till Craig David.
– Jag känner mig brittisk, men säger hellre att jag kommer från Willesden Green. Jag tror inte på idén att vara stolt över nationen. Det närmaste jag kan komma är att säga att jag är väldigt stolt över den engelska litteraturen. Men det var ju inte jag som skrev den! För egen del känner jag helt och fullt att jag är svart, men jag måste få tänja definitionen av det svarta så långt jag själv vill. Och efter ett tag, när man har tänjt rejält, betyder det inte så särskilt mycket, bortsett från de fördomar som fästs vid en.
Zadie Smith talar om en annan sorts press nu, att leva upp till kritikernas förväntningar. Det nya manus hon arbetar med kan jämföras med den knepiga, andra skivan efter ett stort genombrott.
– Jag vill skriva en bok för mina jämnåriga. Den utspelas i London och i New York, den blir thrilleraktig och handlar om folk som handlar med autografer. Jag tillbringar mer och mer tid i New York. Jag har många vänner där och mina favoritförfattare bor där.
På sätt och vis återvänder du till din tv-barndom?
– Ja. Jag brukade sitta och titta i sex-sju timmar om dagen. Det får en väldigt avgörande inverkan på hur ens hjärna fungerar! Vi är en hel generation av författare som växte upp med reklam och jinglar och allt det där.
Så det är där du har dina rötter?
– Jag tänker alltid på dikten av den där beatpoeten, vad heter han nu, Allen Ginsberg: ”I saw the best minds of my generation destroyed by madness” o s v. Jag har sett de smartaste i min generation hamna på större reklambyråer. Där hamnar de allesammans, alla de som kunde ha blivit essäister eller världsvana flanörer. De sysslar med reklam.
Vad tycker du om det?
– Självklart är det en stor förlust. Det är väldigt, väldigt trist.