(Sydsvenskan 2/4 2004)
Mona Sahlin, demokrati- och integrationsminister med ansvar för jämställdhetsfrågor, har under starka protester från forskarhåll desavouerat sin tidigare diskrimineringsutredning och handplockat en ny man som inom kort ska börja utreda diskriminering, integration och makt i Sverige. Han heter Masoud Kamali och är professor i socialt arbete vid Mitthögskolan i Östersund.
Kamali har skapat sin karriär genom att beskriva samhället som delat, med ett diskriminerande ”vi” och ett diskriminerat ”dom”. Det mesta som han yttrar offentligt bygger på denna grovhuggna dualism. På samma gång angriper han med stor frenesi andra som talar i ”vi och dom”-termer.
Som debattör är Masoud Kamali aktiv och tillsammans med åtta andra skribenter medverkar han i en ny antologi, ”Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism” (Svartvitt, 2004), med något som kan betecknas som sektliknande retorik. Den här bokens uppenbara ärende är att relativisera kvinnoförtryck och hedersvåld. Kamali skriver att skolan och socialtjänsten skapar ”ett belägringstillstånd” hos invandrarfamiljer: ”Samhället visar än en gång att de inte är välkomna här, att de inte tillhör ’oss’, att de inte ens har rätt att påverka sina barns liv.” Personer, aldrig nämnda eller möjliga att identifiera, som företräder en sekulär kritik av fundamentalism och hotkultur, förespråkar enligt Kamali ”stalinistiska metoder i kampen mot religion och traditionalism”.
I en intervju i Dagens Nyheter 8/1 2004 berättade han hur han personligen upplevt ”ett skolexempel på akademisk rasism”. Vari bestod denna rasism? Enligt intervjun i att Kamali och forskarkollegan Paulina de los Reyes var kritiska mot inriktningen på den statliga integrationsutredning i vars expertgrupp de ändå valde att vara med – innan de helt sonika lämnade utredningen under stort buller och bång. Av deras braskande inlägg på DN Debatt 6/4 2003 förstod man att de kände sig diskriminerade, men inte hur diskrimineringen hade yttrat sig.
I DN 20/1 2004 beskrev åtta andra forskare från samma expertgrupp Kamalis och de los Reyes deltagande i gruppens arbete. Endast två möten hanns med innan de båda hoppade av. ”Varken Kamali eller de los Reyes deltog fullt ut i dessa båda heldagsmöten. Kamali deltog endast några timmar i det första mötet och uteblev helt från det andra.” De åtta frågade: ”När skulle Kamali ha nonchalerats då han knappast deltog i någon diskussion?”
Masoud Kamali har skrivit några böcker om socialt arbete. Grundtesen i dem är att sociala problem beror på det utanförskap som det nya hemlandet framkallar.
I ”Varken familjen eller samhället” (Carlssons, 1999) beskrivs invandrarungdomars attityder och betonas att svenska socialsekreterares arbetssätt är ”en belastande och i vissa fall även destruktiv faktor i deras arbete med nya etniska grupper”. Blir en ung människa anmäld av skolan eller hamnar i en rapport från polisen är det enligt Kamali fel att på svenskt vis kalla hela familjen till samtal. ”På så sätt konfronteras invandrarfamiljen med ett främmande socialt sammanhang som ifrågasätter dess invanda livsstil… Sammanhanget känns farligt för familjens integritet och privatliv.” Det handlar enligt Kamali om hotfull myndighetsutövning. ”Om man inte förstår invandrarfamiljernas upplevelse av mötet och inte tar hänsyn till deras livsstil och familjehierarki förstärker man den negativa bilden av socialtjänsten och skapar fler problem än man vill lösa.”
Här framträder en central tanke i Masoud Kamalis skriverier: jämställdhet strider mot familjehierarkin och är i grund och botten diskriminerande. Man kan undra om Mona Sahlin har läst vad hennes blivande utredare anser.
I Göteborgs-Posten 26/1 2002 skrev Kamali om mordet på Fadime Sahindal och hävdade att ”mord där förövaren och offret har svensk bakgrund” kategoriseras som ”modernt” och ”normalt”. Av vem? I Aftonbladet skrev han 29/10 2003 med anledning av slöjdebatten att ”självutnämnda invandrarexperter” har gaddat ihop sig med ”vita feministiska fundamentalister” för att fördöma slöjor och islamiska skolor. Han liknade dem som kritiserar islamismen vid ”nynazister” och angrep ”själva moderniseringsidealen”, som sades förena Hitler, Mussolini, Stalin, Khomeini och Bush.
Nu var han ute på ett sluttande plan: ”Experter med invandrarbakgrund, som oftast har invandrarkommunistisk bakgrund av Pol Pot-sorten, framträder i medier och ropar efter inskränkningar i religionsfriheten, åtminstone för muslimer.” Vilka dessa Pol Pot-epigoner är får man inte reda på. Deras inflytande i Sverige är dock betydande om man får tro Kamali: ”Massmedia använder sig av dessa självutnämnda invandrarexperter för att föra ut majoritetssamhällets assimilationistiska budskap… Dessa individer får, inte oväntat, gehör av myndigheter och statsråd i sina ofta diskriminerande attityder.” Vilka experter, budskap, myndigheter, statsråd och attityder? Sådant får man aldrig veta hos Kamali.
Han anser sig däremot kunna slå fast att ”myndigheterna vinner poäng” genom att dölja ”den systematiska diskrimineringen mot invandrargrupperna bakom sina goda och demokratiska intentioner för att ’skydda invandrarkvinnorna’”. ”Feminismen” används för att begränsa ”invandrarnas…rätt”. Kamali känner igen detta: ”Demokratin har alltid haft en tendens att exkludera ’de andra’ från de demokratiska och mänskliga sammanhangen.” Demokratin? Alltid? Till skillnad från vad?
Masoud Kamali framstår vid närmare påseende snarare som demagog än som forskare. Att regeringen väljer att ge legitimitet åt en sådan mörkman är naturligtvis djupt oroande. Vi bör läsa hans och hans medarbetares framtida rapporter mot bakgrund av de spår han redan lämnat efter sig i debatten.