(Sydsvenskan 24/2 2009)
Malmös ledande politiker, socialdemokraten Ilmar Reepalu, vill stoppa Davis Cup-matchen mot Israel och det är en på flera sätt problematisk uppfattning.
Exempelvis har det pekats på hur uttalandet skulle kunna förstärka de motsättningar i stan, som redan visat sig i form av mötesstörningar och hot mot individer. Det ensidiga ställningstagandet i den sammansatta Israel-Palestinakonflikten kan också uppfattas som ett stöd för reaktionära islamistiska rörelser som Hamas och stater som Iran.
På ett principiellt plan är frågan om Reepalus demokratisyn den kanske allra intressantaste.
Som viktigt skäl för att tennismatchen inte bör spelas i Malmö anger nämligen kommunstyrelsens ordförande att “en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern”. Även om detta är sant bör man fråga sig om det ska utgöra grunden för en politisk ståndpunkt.
Vet vi ens om alla Malmöbor från Mellanöstern tycker likadant? Är inte redan utgångspunkten djupt fördomsfull?
Om människors stamtavlor får bestämma politikens innehåll hamnar man förstås i en slirig utförsbacke. Den välvilliga tolkningen är att det handlar om simpelt röstfiske, den mer skeptiska att den politiska majoriteten i Malmö har anammat ungefär samma etnicitetsbaserade synsätt, som under flera år styrde brittiska labours hantering av det mångkulturella samhället.
När den iranska dödsdomen mot Salman Rushdie utfärdades, och bokbålen flammade upp i Bradford, inleddes i Storbritannien en flirt med dubiösa muslimska organisationer och hela den offentliga sektorn sattes i antidiskrimineringskurser. Det skulle dröja länge innan man fick en mer mångfacetterad och eftertänksam diskussion om konsekvenserna av den schematiserade kulturrelativismen. Rushdieaffären spökade fortfarande i det förslag till blasfemilag, som Tony Blairs regering la fram 2005 i syfte att skydda i första hand islam från satir och kritiska skildringar i tryck och på scen.
Debatten kring lagförslaget visade på det absurda och farliga med en politik, som grupperar människor i offerkategorier och lyfter fram deras bakgrund i stället för att låta idéer och värderingar brytas mot varandra. Efter en ihärdig kampanj ledd av PEN-klubben gick flera labourföreträdare emot blasfemilagen och det hårt skrivna förslaget föll i parlamentet i februari 2006. Men spöket har bitit sig fast i form av en självcensur som sprider oro i konst- och medievärlden.
Vilken sorts debattklimat tänker sig Ilmar Reepalu? Medan han inte haft ett ont ord att säga om den senaste tidens angrepp på möten på Malmös gator tycks han nu argumentera för opinionsbildning och politiskt inflytande baserade på härkomst. Hur skulle han ha resonerat kring tennismatchen om det hade bott 50.000 inflyttade israeler i stan?
I sammanhanget är det värt att understryka att medan Israel – med rätta – kritiseras för behandlingen av palestinier och Malmös samtliga kommunanställda går på antidiskrimineringsutbildning har det pågått ett kommunalt skolsamarbete med könsapartheiddiktaturen Saudiarabien.
När detta aktiva stöd till strukturell diskriminering och vidskepelsebaserat förtryck har kritiserats har Ilmar Reepalu varit alldeles tyst.