Rädda Barnen 1:
Vart tar alla pengarna vägen?
(Göteborgs-Posten 14/10 2009)
Jemen är ett land längst ner på den arabiska halvön. När Elisabet Brunnberg Johnsson som nybliven chef för Rädda Barnens Mellanösternkontor anlände till huvudstaden Sana´a år 2002 fann hon en verksamhet som gett sig själv fria tyglar:
– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt.
Brunnberg Johnsson hittade ett brev från en student, som hade kommit från Sverige och jobbat där en sommar och undrat varför man inte lade ner alltihop. Andra hade tio år tidigare påtalat korruptionen.
– Ingen hade vågat röra vid det här. Jag sa upp kontoren och flera av bilarna såldes. Jag har aldrig varit på ett så tyst personalmöte. Det blev mordhot, så klart. De hade inte varit med om något sådant, dessutom var det en kvinna som talade. Vi skaffade ett mindre kontor och försökte reda i det här oerhörda, där man också betalade ut pengar som hamnade hos fruar till män i parlamentet. Vi bara skrattade till slut. Det var så hemskt.
Här saknades all kontroll. En gång i tiden, för flera decennier sedan, hade Rädda Barnen byggt ett sjukhus, men nu var det svårare att säga om något positivt åstadkoms för pengarna. Bland pappren hittades även guldkantade avtal.
– Någon som hade haft hand om ekonomin, och som knappt kunde räkna, fick en miljon svenska kronor i avgångsvederlag. I Jemen, där man tjänar några hundra i månaden. Han var väldigt bekymrad över att han nu inte skulle kunna behålla sina barn på Yale-universitetet i USA. Det är en jätteskandal och så sitter man där själv och blir tystad och trakasserad.
Missförhållandena i Jemen bekräftas av Sten Arvidsson, chefsekonom för Rädda Barnens internationella program, som i en rapport beskrivit hur lättvindigt pengar hanterades och hur redovisningen missköttes: ”Sannolikt med avsikt att dölja höga administrativa kostnader, har kontorshyra, vissa lönekostnader m m bokförts på olika insatser, i motsats till instruktioner från kansliet.”
Tusentals svenskar skänker pengar till Rädda Barnen. De hoppas att det ska bidra till en bättre tillvaro för fattiga, utsatta barn. Frågan är alltid: hur mycket når fram? En annan lika aktuell fråga är: varför märks Rädda Barnen så lite i debatten om barns rättigheter i Sverige?
Avståndet mellan de 88 000 betalande medlemmarna och ledningen för organisationen, som deltar i en process för att jämka samman all utlandsverksamhet under en hatt, har blivit uppenbar. Det är lätt att grundvärderingar – och barn – försvinner någonstans på vägen; att den enskilde reduceras till någon som skakar bössa åt ett namnlöst kontor med ekonomiska kontrollanter som bor på andra sidan oceanen.
I grund och botten har svenska Rädda Barnen stor insamlingsgoodwill och 234 lokalföreningar på traditionellt folkrörelsemanér. Med det är en tunn tråd – allt tunnare, menar många gräsrötter – som får rörelsen att hänga ihop med internationella Rädda Barnen, Save the Children Alliance, som likt ett globaliserat storföretag håller på att centralisera sina beslut för att smälta samman de olika medlemsorganisationernas verksamheter ute på fältet. Omställningen är stor och snabb och den accelererar. Svenska Rädda Barnen kommer att stänga många av sina egna lokalkontor i Afrika, Asien och Latinamerika och de mest inflytelserika medlemmarna i Save the Children Alliance, USA och Storbritannien, tar ett fastare grepp om det dagliga arbetet. Mycket få Rädda Barnen-kontor kommer framöver att ha en svensk chef.
Här uppstår både trovärdighets- och säkerhetsproblem när svensk biståndspersonal hamnar under exempelvis amerikansk ledning i länder där USA uppfattas negativt. Den svenska organisationen har dessutom haft en starkare betoning än övriga länder av barns rättigheter, men den så kallade harmoniseringen genomförs i effektiviseringens namn och för att alla ska säga ungefär samma sak. I London i november hålls ett möte för att ytterligare stärka ”den gemensamma identiteten”.
Kort uttryckt är det okontroversiellt att bygga skolor åt fattiga barn. Det är däremot utmanande att ge sig på de strukturer som förtrycker barn.
Åtskilliga av motionerna till Rädda Barnens senaste riksmöte (2008) andades misstro mot ledningen. Generalsekreterarens lön ifrågasattes. Avståndet mellan styrelse och lokalföreningar kommenterades. ”Förr var vi med och och verkligen kände att vi hjälpte de mest utsatta barnen i världen. Vi var en fantastisk medlemsrörelse. Varför känns det inte på samma sätt längre?” skrev en medlem.
Andra motionärer undrade varför beställda forskarrapporter hade stoppats. Och hur mycket försvinner egentligen i administrativa kostnader?
Drygt 12 procent står det i Rädda Barnens årsredovisning. Personer med inblick i den internationella verksamheten menar att det inte går att komma under 40 procent i vissa länder. Häromåret orsakade flytten av ett regionkontor i Afrika sådana administrativa utgifter att budgeten överskreds med 427 procent. Sidas senaste systemrevision av Rädda Barnen kommer fram till ett snitt på 17 procent, med en brasklapp: ”Emellertid bör det noteras att det inte finns någon generell definition av begreppet administrativa kostnader.”
Rädda Barnen har länge varit en viktig opinionsbildare. Håller den kritiska blicken nu på att grumlas och rösten att förstummas? På basplanet märks förvåning över att Rädda Barnen inte driver på i viktiga frågor om barns villkor i Sverige.
Man har verksamhet för dem som utsätts för övergrepp, men arbetar inte för att förhindra att de blir utsatta. I det vakuum som uppstått har Bris och nya grupper som arbetar mot hederskulturen fångat upp tidens akuta frågor.
Medlemmen Peter Nordlund motionerade i fjol om att Rädda Barnen ska engagera sig mot omskärelse av pojkar.
– Jag häpnar över hur man bara låter pojkarna drabbas och motiverar det med att annars kan man inte göra något för tjejerna. Rädda Barnen är undflyende, det är rent katastrofalt.
En annan motionär i samma ärende fick redan 2003 det här svaret av styrelsen:
”Ett arbete i enlighet med motionärens förslag skulle högst sannolikt få negativa konsekvenser på flera nivåer…: 1) Internationellt i våra programländer, där denna fråga på många håll betraktas som mycket märklig. 2) Nationellt i Sverige kan en sådan linje försvåra arbetet mot kvinnlig könsstympning… 3) Lokalt i Sverige, där flera lokalföreningar arbetar i nära samarbete med etniska grupper där ett sådant ställningstagande skulle riskera att uppfattas som kränkande, och försvåra arbetet.”
Alltså håller man tyst. Konsekvensen blir att man tvärtom ger sitt stöd åt just dem som vill att barn ska behandlas efter skilda måttstockar.
Maria Hagberg, socialarbetare och initiativtagare till Nätverket mot hedersrelaterat våld:
– Jag är medlem i Rädda Barnen, men de vågar inte lyfta frågan kring heder. Vi ska acceptera olika religioner, men inte att de utövar förtryck.
Enligt henne har frivilligorganisationerna blivit alldeles för institutionaliserade.
– Där finns eldsjälar, men också de som bara är politiskt korrekta och går den vägen och får inflytande. Man blir anställd för att vara engagerad i stället för att ta anställning för att man är engagerad.
Det är en speciell tillvaro där ute, ibland som i en bubbla med hög luft mitt i tyngande fattigdom och konflikt. Biståndsvärlden har sitt eget cirkulationssystem, man rör sig mellan de olika organisationerna, driver projekt och minglar.
En tidigare Rädda Barnen-medarbetare beskriver Palestinaarbetet som ett cocktailparty. Ett exempel på den extravaganta kulturen är att en anställd i Östafrika ansökte – dock utan framgång – om att få sin transport av hästar mellan Etiopien och Kenya betald av arbetsgivaren. Dyra skolavgifter, väldigt skiftande och inte transparenta, bekostas av Rädda Barnen. Cheferna på utlandskontoren har haft olika löner, några dubbelt så höga som andra.
Hösten 2008 publicerade Sida en omfattande genomgång av Rädda Barnens arbete i utlandet, en så kallad systemrevision. Enligt den finns brister nästan över allt; från bokföring och redovisning till riskanalys till insikt om hur den svenska organisationen kommer att förändras av sin anpassning till Save the Children Alliance.
Man har helt enkelt ingen plan för hur det ska se ut om några år. Här finns dessutom passager som kan göra barnen mörkrädda om man läser högt: ”Valet av partnerorganisationer kan ifrågasättas. Vi finner det tämligen märkligt att svenska Rädda Barnen i Kenya ger ekonomiskt stöd åt polisen och vice-presidentens kontor.”
En central slutsats i systemrevisionen är att aktiviteter rapporteras, men att det saknas metoder för att mäta om de faktiskt påverkar och ger resultat.
– Under min tid hos Rädda Barnen i Mellanöstern förlorade jag mycket av min tro på bistånd, säger Elisabet Brunnberg Johnsson, som också har suttit i organisationens styrelse. Jag ger inga pengar till Rädda Barnen längre. Om någon frågar mig avråder jag.
Enligt andra personer med mycket god insyn i Rädda Barnens verksamhet finns flera frågetecken kring hur de nästan 700 miljoner som årligen kommer in från bidragsgivarna förvaltas. När en inhyrd byggare i Darfur plötsligt försvinner med fordon, material och förskottsbetalning låtsas man i bokföringen som om det regnar och till och med som om den planerade skolan faktiskt har blivit byggd. Vid ett annat tillfälle förlorade organisationen tiotals miljoner kronor för att kanslianställda inte följt styrelsens beslut om hur kapitalet skulle förvaltas.
För Rädda Barnen handlar det nu om vad det fortfarande goda ryktet ska användas till. Problemet är inte pengarna utan människors inställning, sa redan Eglantyne Jebb, som grundade Save the Children i England 1919.
Rädda Barnen 2:
Rädda vuxna räddar inga barn
(Göteborgs-Posten 15/10 2009)
FN:s barnkonvention fyller tjugo år. Rädda Barnen blir nittio.
Samtidigt är världen full av barnarbete, barnäktenskap, barnsoldater, barn som inte går i skolan på grund av fattigdom, flickor som inte går i skolan på grund av religiöst förtryck. I de flesta länder får man slå sina barn. Även i Sverige, med sin barnombudsman och sin lag mot aga, förekommer våld och andra övergrepp mot barn och det är inte alla som är överens om att det är fel.
Framför allt vill inte alla att man ska prata öppet om det.
När journalisten Evin Rubar i SVT-reportaget ” Det svenska sveket” 2007 presenterade material som visade att våld mot barn är vanligare i invandrarfamiljer, som en del av ”uppfostran”, kommenterade Rädda Barnens generalsekreterare Charlotte Petri Gornitzka det så här:
– Om vi i stället för att arbeta för barns rättigheter och mot våld mot barn uppfattas peka ut grupper och riskerar att hamna i en rasistdiskussion som skymmer sikten för det som är vårt uppdrag, så kan det naturligtvis finnas en risk för att det blir en motsättning i stället för att vi kan mötas.
I dag har Petri Gornitzka gått vidare och är generalsekreterare för hela internationella Rädda Barnen, Save the Children Alliance, och arbetar på huvudkontoret i London.
Just den hållning hon ger uttryck för ställer organisationen inför stora problem och leder in på ett stickspår i rättighetsdebatten. Efter det att barnrättsfrågorna lyftes fram under 1990-talet har de sjunkit tillbaka och blivit förhandlingsbara i ett samhälle som – visserligen motvilligt, men utan att på allvar hävda allas lika värde – accepterar att en del barn inte får vara med på alla skollektioner eller att flickor inte lär sig simma eller gifts bort med någon de knappt vet namnet på.
Av rädsla för att bli beskylld för främlingsfientlighet verkar Rädda Barnen inte kunna driva ett offensivt opinionsarbete för barn som far illa i Sverige. För att undvika att ”hamna i en rasistdiskussion” håller man sig borta från en konfrontation med de genuint rasistiska föreställningar, som gör barnen skyddslösa när de vuxna ritar sina gränslinjer runt renhet och heder.
Samma ovilja att bemöta destruktiva attityder har visat sig när Rädda Barnen censurerat beställda rapporter, stoppat redan beslutad bokdistribution och avbrutit ett mångårigt projekt riktat till invandrarföreningar.
I våras publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Stoppa förtryck i hederns namn”. Bland undertecknarna fanns Röda korsets ordförande Bengt Westerberg och två företrädare för lokala Rädda Barnen-föreningar – men däremot inte Rädda Barnens ordförande Inger Ashing.
På Rädda Barnens Beirutkontor fanns det för några år sedan ett aktivt intresse för flickornas situation i repressiva och instängda miljöer. Pernilla Ouis, forskare vid Malmö högskola, fick i uppdrag att studera hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuella övergrepp i Libanon, Jemen och de ockuperade palestinska områdena.
Till sin hjälp hade hon bland annat forskare från regionen. Fyrahundra barn, de flesta flickor mellan 12 och 18 år, intervjuades; ett stort grundmaterial för en kvalitativ studie. När Ouis i årsskiftet 2006-07 sammanfattade det i rapporten ”Gender-based sexual violence” var flickornas utsatthet i hederskulturerna i centrum, och Rädda Barnens alldeles nyinstallerade chef i Beirut for i taket.
Denna kontrovers sipprade ut i medierna och fick många att undra hur högt i tak det är hos Rädda Barnen och hur organisationen ser på sin roll som barnrättsförsvarare.
Texten skickades nu ut på remiss till de anställda, som anmodades att komma med kritik. Krav restes på ändringar. Rädda Barnen kunde plötsligt inte publicera en rapport där det stod att de här länderna är patriarkala. Till och med begrepp som kultur, tradition och samhälle ansågs problematiska. I brev till Ouis hävdade en medarbetare på regionkontoret att texten kunde skapa ”en polarisering mellan olika grupper, mellan väst och öst, mellan västerländska och muslimska samhällen”. Några sådana jämförelser finns dock inte i rapporten eftersom uppdraget specifikt handlade om sexuellt våld i Mellanöstern.
I stället för den planerade boken blev det en censurerad pdf-fil på nätet, och en liten nedstruken trycksak (Pernilla Ouis originaltext kan nu läsas i International Journal of Children´s Rights, nr 17/2009). Debatten har fortsatt och Beirutchefen Sanna Johnson har i en intervju sagt att om de aktuella samhällena kan beskrivas som patriarkala, så är alla samhällen det; en variant av Gudrun Schymans gamla talibanjämförelse.
– Jag tror, säger Pernilla Ouis, att man gick in i den här globala islamofobidiskursen, som säger att vi muslimer i Mellanöstern ska inte pekas ut, vi är inte sämre, det är västerlandet som är orsaken till alla våra fel. Och så kommer det en rapport som säger: ni har problem, ni gör detta. Det var inte bara jag som sa det. De lokala forskarna sa det också.
Men det var uppenbart att de ämnen som texten berörde inte längre prioriterades av de ansvariga i området. Flera av dem som hade arbetat med rapporten blev också av med sina jobb. Enligt Ouis spreds påståenden om att den var sprängstoff och utsatte både medarbetare och partnerorganisationer för risker.
– Men den är inte sprängstoff. Det här har vi sagt länge. Det är bara det att det finns en ideologi som har velat hindra det. Och vad handlar människorättsarbete om? Det är klart att det är riskfyllt. Det är klart att man får utmana etablissemanget. Kan man inte göra det har man inte där att göra.
Vad är det för ideologi du talar om?
– Kulturrelativismen som moralisk ståndpunkt. Islamofobidebatten gör mig så upprörd eftersom den skriver in muslimerna i en offerroll, som gör att de inte kan se de egna förtryckande strukturerna. Det är också en rasism, men den vill vi inte se.
Hon anser att Rädda Barnen har varit tandlösa när det gäller invandrarbarnens sociala situation i Sverige.
– Där finns en sektkänsla: vi är goda människor. Det är som i en hederskultur. Godheten är absolut. Därför blev jag ond när jag ifrågasatte den goda, stora organisationen.
I mindre skala hände något liknande när Rädda Barnen beställde en rapport av Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, som skulle undersöka rättsläget kring föräldraansvaret vid gemensam vårdnad av barn. Eftersom hennes resultat blev annorlunda än dem som Rädda Barnen önskade sig publicerades inte rapporten.
– Jag blev förvånad, säger Schiratzki. Jag trodde att jag hade fria händer och förväntades göra en förutsättningslös undersökning. Om jag som forskare går in med en färdig uppfattning är det inte forskning.
Hos Rädda Barnen fick man också kalla fötter när man fick se det beställda manuset från Lotta Fristorp, presschef på Stockholms stadsteater, och Farnaz Arbabi, numera teaterregissör. ”Överlevnadshandbok för flickor om frihet och heder” skulle delas ut till alla niondeklassare i landet, men har i stället blivit en underjordisk beställningsvara som man får gå till skolsköterskan eller biblioteket för att hitta.
I boken pratar en flicka om ”klansamhället”.
– Det tyckte man var olämpligt och ville stryka, berättar Fristorp. Jag blev jättearg eftersom det var ett direkt citat från henne. Jag kände att de censurerade inte bara oss utan också dem som vi hade intervjuat. Man ville inte stöta sig med föräldrarna, man var rädd att vissa grupper skulle motsätta sig att deras barn fick läsa boken.
Boken trycktes 2002 och då var hela ämnet ett vitt fält, menar hon.
– Enstaka personer försökte väcka debatt om rättigheterna för flickor med invandrarbakgrund, men de blev oftast överröstade av kulturrelativisterna som sa att man inte skulle peka ut enskilda folkgrupper, för då var man rasist. Så då tystnade man.
En annan underlighet var att Dialogprogrammet, ett projekt som hade drivits i många år, inte fick fortsätta. Vid riksmötet 2008 hänvisade Rädda Barnens styrelse till detta som exempel på lyckad förebyggande och attitydförändrande verksamhet. I projektet hade man vänt sig till manliga invandrarorganisationer och religiösa samfund och samtalat om det svenska samhällets syn på jämställdhet och barnuppfostran. Det hade också varit opinionsdrivande: de som arbetade med projektet ansåg att detta var kunskap och diskussion som borde ingå som eget ämne i all sfi-undervisning.
– Jag vet inte vad som har hänt med Rädda Barnen, säger Lotta Fristorp, men jag tycker att det liknar ett departement eller en tom insamlingsorganisation. Jag menar, om inte de törs ha ett djärvt barnperspektiv, vem ska då ha det?
Eller som Pernilla Ouis uttrycker saken:
-Rädda vuxna räddar inga barn.
Är det rentav så namnet ska tolkas nuförtiden: en ängslig välgörenhetsinstitution som inte törs stå för de framsteg som gjorts i Sverige och som därför framför allt vill undvika konflikt med föräldrarna när barnens rättigheter kränks? I samtalen med anställda dyker uttrycket badkarspolitik upp. När kranen står öppen torkar man upp på golvet, men vågar inte stänga av kranen.
Rädda Barnen 3:
”I dag har vi bättre kontroll”
(Göteboorgs-Posten 16/10 2009)
Rädda Barnen har fått hård kritik de senaste dagarna. Nu säger dess ordförande Inger Ashing att organisationen borde bli bättre på att följa upp sin verksamhet.
Kritiken mot Rädda Barnen har kommit från flera olika håll. När statliga Sida gjorde en systemrevision förra året fick organisationen åtskilliga anmärkningar mot hur biståndsmedel hanterades.
– Man kan alltid bli bättre på att följa upp sin verksamhet, och det bör vi också bli, svarar Inger Ashing. För några år sedan förstärkte vi vår personal inom ekonomiområdet.
Då har det alltså inte fungerat som det ska?
– Det viktiga är att vi med säkerhet kan säga att det vi gör får effekt för de barn vi arbetar för. Nu vill vi kunna följa upp det på ett mer systematiskt sätt. Sida har lyft fram en del punkter och det har vi tagit till oss.
En av dem som visat på den dåliga kontrollen är Elisabet Brunnberg Johnsson, tidigare chef för organisationens Mellanösternkontor. Hon säger att hon skulle avråda folk från att ge pengar till Rädda Barnen.
– Det är väldigt olyckligt och tråkigt, kommenterar Ashing. Vi har aldrig haft några indikationer på att pengar inte skulle gå till de avsedda ändamålen, men jag vill säga att, ja, i dag har vi bättre kontroll än vi hade för några år sedan.
Just Sidas systemrevision, som går igenom brister både i ekonomin, projekten, ledningen och planeringen, visar i själva verket väldigt tydligt att pengar fortfarande används utan tillräcklig redovisning och utvärdering. Formuleringarna är trots allvaret hovsamma på revisorsvis. Två citat ur mängden: ”Det finns inte något system på plats inom svenska Rädda Barnen för att mäta resultat” och ”Rapporteringen till Sida har återkommande varit försenad och avvikelser har inte rapporterats på ett adekvat sätt”.
En av slutsatserna är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att spåra hur mycket av Sidas bidrag till Rädda Barnen som går till administration.
Inger Ashing föredrar att tala om ”en ständig utvecklingsprocess” och i den ingår det internationella samarbetet i samarbetsorganet Save the Children Alliance. Där ska de olika medlemsorganisationernas kontor slås samman för att åstadkomma en ”gemensam identitet”. Innebär det att den starkaste medlemmen, amerikanska Save the Children, kommer att bestämma?
– I styrelsen har vi varit tydliga med att vi inte går in i ett samarbete som innebär att vi inte styr över våra egna pengar och prioriteringar. Vi kommer självklart att påverkas, men tror också att vi kan påverka de andra. Om vi är skickliga på att driva vårt perspektiv kommer vi att få med våra kollegor på båten.
Det kan tyckas långt mellan gräsrötternas folkrörelse med insamlingsbössa och denna globaliserade biståndsorganisation med centraliserade beslut. Vad ska medlemmarna då vara till för?
– De ska fortsätta att berätta vad vi ska göra och peka ut den strategiska riktningen. Deras beslut styr var Rädda Barnen lägger sina pengar.
Rädda Barnen befinner sig mitt i vägvalet i en korsning där många har åsikter om riktningen. Internationellt är det redan uppenbart att det är ledord som samordning och effektivisering som styr färden, med de konsekvenser det kan få för svenskarnas traditionella hävdande av barns rättigheter i en miljö som annars främst är inställd på katastrofhjälp. Och hur ser det ut här hemma, med barn som far illa, med dem som växer upp och in i hedersideologin? Kommer Rädda Barnen att lösgöra sig ur debattskuggan och bli en pådrivare i opinionen och politiken?
– Vi tror inte att vi förändrar situationen för de barn som lever i de här familjerna genom att skriva debattartiklar i tidningarna, säger Inger Ashing. Det gör vi bättre genom att prata med religiösa ledare och familjer i de här kulturerna där problematiken är som mest förekommande. Vad vi behöver är en dialog om hur vi ser på barn och på jämställdhet.
Tråkigt bara att det Rädda Barnen-projekt som handlade om just detta, Dialogprogrammet, inte fick fortsätta. Visserligen finns handläggare för hedersfrågor på regionkontoren, men när kommer de profilstarka kraven som kan påverka regeringens och oppositionens ställningstaganden?
Ibland går det att samordna sig, som kanske tillsammans med amerikaner på ett kontor någonstans i Afrika, men när det gäller barns okränkbarhet får svenska Rädda Barnen aldrig samordna sig med dem som anser att agalagen inte gäller dem och att flickor och pojkar inte ska lära sig simma tillsammans.