(Forum AID nr 1 2006)
När kvällsmörkret dragit in över Öresund blossar det om VM-husen; det lyser i nästan alla fönstren, samma inre glöd som i växthus, tända glasytor från golv till tak, en total exponering av trendmöbler, tvättkorgar och vardagsbestyr. Veckade fasader vända mot varandra. Här ser man in i varandras liv, den egna rutan som en del i det stora prismat.
I taxin ut från centrala Köpenhamn berättar Julien De Smedt att dj:en höll på att driva bort folk från hans 30-årsfest häromdagen med sin värdelösa musik. Bjarke Ingels var inte med på kalaset, han satt säkert i något flygplan i spinn jorden runt. Just innan vi tränger in oss i vår taxi kommer Bjarkes mamma in på Plots arkitektkontor med sonens jacka som hon har lagat blixtlåset i.
»Du ser ut som en liten kines«, säger hon.
»Det är ju bara min gamla kavaj som är knäppt upp i halsen«, svarar han.
Bjarkes Shanghaikoffert står ouppackad bredvid datorn. Han kom därifrån i går. Mamma får några korta minuter med sonen och hon suger på en cigarrett utanför porten medan de pratar. Det börjar nypa i kinderna och han drar upp munkjackans blixtlås och Julien dyker upp med sin svarta keps och strax är vi ute i rusningstrafiken, utan mamma, i en annan tidszon än gårdagens Kina och förra veckans Texas och Bjarke sjunker ner i baksätet och konstaterar att inte allt alltid går i lås. Det där hotellet i Stockholm blev det ju inget av med, det var fel byggherre som lade beslag på marken. Men Shanghai! Hur skulle han, Bjarke, kunna veta att de, grabbarna i Danmark, hade ritat ett hus som såg ut som det kinesiska tecknet för människa?
Hur ska folkretorikens republik nu kunna säga nej till ett Folkets hus bland sina folkets parker och folkets plazor?
Från skyn ser VM-husen ut som ett V och ett M, så enkelt är det. Två huskroppar har knycklats till med följd att alla lägenheterna fått udda vinklar och liksom fallit in i varandra. Nästan ingen blir någon annan lik; 76 olika planlösningar i en, två eller tre våningar har gett 221 lägenheter med få mellanväggar, stor individualitet och fri sikt mot grannarna och den expanderande Ørestaden på Amagerslätten mellan City och Kastrup.
Plot la inte bara pussel, här var det en hel kartong med olikformade lekklossar som skulle fästas vid och i varandra i en mångdimensionell helhet. Det här är arkitekter som älskar att göra modeller i papp och frigolit och att få dem att se ut som maränger eller plockgodis. Med VM-modulerna var det rena barnkalaset. Försäljningen av lägenheterna gick också som smort och folk kommer hit i drösar, godissugna ingenjörer och husritare och byggmästare i busspaket från hela Danmark och byar bortom horisonten, för att beskåda bostäderna som ingen skulle vilja ha eftersom ingen visste att man kunde bo på det sättet.
Eller som Bjarke Ingels säger: »Det är klart att man säljer mest av det som finns tillgängligt, man säljer inte sådant som inte existerar.«
När vi nu går här mellan de reellt existerande bostadshusen och ser familjeliven uppvisade i glasfasaderna är det vissa finslipningsdetaljer som återstår. Lite blå asfalt här, ett knippe träd där. På två av M-husets entréväggar sitter imposanta porträtt i kakel, byggherren Axel Fredriksen från Dansk Olie Kompagni och beställaren Per Høpfner från Høpfner A/S.
»Ett bra sätt att ställa sig in«, skrattar Bjarke. »Vi fick jobbet på Høpfners granntomt också!«
»Det är väldigt roligt. Det är ju ingen som vet att det är vi«, säger Per Høpfner.
När han står med uppfälld rockkrage i elbelysningen framför sitt kakelporträtt ser han ut som en silverhårig fotbollsmanager från någon av de riktigt välbeställda klubbarna. »Han är vår ’stekare’«, snörvlar Bjarke i blåsten från slätten. »I princip bryr jag mig inte om att visa upp mig,« säger Høpfner. »Ansiktet var Bjarkes idé. Förr i världen målade arkitekten, om han också var konstnär, ett porträtt av byggherren om bygget hade gått bra. Axel blev mycket smickrad. Och så fick jag också vara med på en sämre placering…men det är helt i sin ordning.«
Inuti är han mest förtjust i lägenheterna i tre etage, utan skiljeväggar.
»Det är fantastiskt att vara här på kvällen. Man ser allt. Det är som att titta på hundra olika tv-program samtidigt.«
Senare på kvällen ska det bli fest i den gula korridoren på femte våningen i M-huset. De boende bär ut långbord och snart kommer julebrygd och ångande kastruller. Per Høpfner säger att ingen kan ana hur många dispenser från lagar och förordningar han var tvungen att söka för det här bygget.
»I Köpenhamn bygger man bara inte sådana korridorer, myndigheterna har ju sina regler.«
Men den här gången möttes han enbart av tummen upp. Trots att mäklarna hade sagt att det inte går att sälja annat än rektangulära lägenheter var VM-husen en godispåse som de flesta andra ville gräva i. Och visst finns det mycket att glädja sig åt i de här kåkarna.
Om man är pensionär blir man glad över att slippa springa i alla trapporna när det ringer på ytterdörren, men är man yngre – och genomsnittsåldern på dem som skaffat bostad här ligger runt de 30 – känns det förmodligen som om man är uppkopplad i ordets alla bemärkelser. V-husets spetsiga, triangelformade balkonger sticker ut som flärpar och om de började vifta på samma gång skulle allting lyfta från fundamentet. Hörnlägenheterna har tre glassidor vända mot metron eller en än så länge ganska dyster kanal, men man befinner sig också nära rymden och, faktiskt, avgångshallen borta på flygplatsen.
Bjarke Ingels ler vid tanken på att folk sa »Vem vill bo i ett akvarium?«. Svaret kom från dem som ville och lägenheterna gick åt som biljetterna inför en ambulerande rock’n’rollcirkusturné, ett arrangemang komplett med biljetthajar som köpte bostad för två miljoner och sedan sålde för tre utan att någonsin flytta in.
»Tanken med funktionell arkitektur,« säger Bjarke, »är att man analyserar hur hemmafrun rör sig i hemmet så att man vet exakt var man ska placera garderober och spisar. Det är en föreställning om att man kan förutsäga hur folk kommer att leva. Men i praktiken bor folk på alla möjliga vis och många av de 76 lägenhetstyperna här är väldigt excentriska. Det är en massa konstiga hörn. Här har husens veckade former fått styra och då har det inte handlat om att finna den perfekta lösningen och upprepa den, i stället har vi försökt göra det bästa av varje enskild lägenhet. Vi använde oss inte av VM-formen för att den är vacker utan för att kvarteret får fler kvaliteter vad gäller utsikt och dagsljus än ett fyrkantigt bygge.«
Har vi då sett slutet på den trista limparkitekturen?
»Hell no,« svarar Julien De Smedt.
Öresundsvintern och kastvindarna från Amagerslätten kan vara brutala och Julien fryser som en hund och vi bestämmer oss för att gå mot metrostationen. Inne i lägenheterna brinner tv-skärmarna och spishällarna, men här utanför, vid den här tiden på dygnet, syns inte ens några biljetthajar.
Jag får tag i Dan Wood ute på New Jersey Turnpike. Dagen innan var han i Panama, men där fungerade inte hans mobil när solen låg på och vi ropade förgäves över Atlanten.
»Just nu kör jag mellan New York och Princeton i min Porsche från 1967. Jag köpte den här bilen i Holland och var väldigt, väldigt lycklig, det var min allra första bil. Det tog två-tre månader att få den i ordning och jag berättade för Julien att jag skulle få den och vi bestämde oss för att köra ner till Paris tillsammans samma dag som den levererades. Alla papper var klara och motorn renoverad så vi drog i väg. Strax utanför Eindhoven körde vi på ett stort gupp och allting bara dog. Vi kallade på larmtjänsten och öppnade bakluckan och där flöt ett hav av olja. Så där satt vi fast vid gränsen mellan Belgien och Holland med min fina bil som jag hade haft i två timmar. Efter den upplevelsen blev vi riktiga kompisar och jag tänker alltid på honom när jag sätter mig i Porschen.«
Wood driver arkitektfirman Work AC i New York och arbetade under tio år som chefsdesigner hos OMA i Rotterdam, där han engagerade de båda studenterna De Smedt och Ingels.
»OMA är fullt av mycket unga, mycket ambitiösa människor med Rem Koolhaas som ett slags redaktör. Trots att Julien och Bjarke då var unga var båda grabbarna så ambitiösa och talangfulla att man omedelbart ville ha med dem i teamet på grund av deras designkänsla och mognad.«
»Julien är en väldigt reko kille och jag minns att han visade mig några projekt, som han hade hållit på med i Bryssel. Jag häpnade över att han fortfarande bara var student och redan hade deltagit i stora tävlingar. I den stunden tänkte jag att den grabben kommer att gå långt. Eftersom OMA är fullt av tävlingsmänniskor förväntar man sig att några ska ta sig fram och det är ingen överraskning att de här båda har utmärkt sig.«
»Deras VM-hus är fantastiska. I Panama har vi tittat på ett projekt som inte är lika stort, men min partner och jag har talat om att det verkligen vore något om vi kunde gå ihop med grabbarna i Köpenhamn! Det är lustigt eftersom jag alltid var den äldre mentorn för dem och nu är det studenterna som har blivit lärare.«
När träffades ni senast?
»Julien var i New York för tre-fyra månader sedan. Bjarke träffade jag en månad dessförinnan och vi var ute och drack en kväll. Det är det farliga med de där killarna. De stannar uppe hela natten oavsett om de jobbar eller festar. De är energiska i allt de företar sig.«
Plot har haft en enastående tillväxt; när firman nu fyller fem år måste allting utvärderas. Har det gått för snabbt? Vad vill vi?
De 50 medarbetarna – dubbelt så många som för ett år sedan – rör sig på fyra plan i en gammal lagerbyggnad på en inre bakgård vid Vesterbrogade. Det är en ung arbetsplats med hiphopfärgad musik i radion, med få svarta kavajer och desto fler t-shirts och nedhasade brallor. Trappan genom huset är självmördarbrant och rummen proppfulla med modeller. På köksgolvet högst upp står VM-husen bredvid ett pingisbord, ett dockskåpslandskap med minifigurer i plast och drinkparasoller i orange som redan är historia. Över allt formexperiment; veckade koner, vridna tallrikar, konturer och strukturer i frigolit, kemiska formler som antagit fysisk form. Två unga tjejer fotograferar ett böljande pistlandskap med skidåkare på hotelltaket, som Bjarke Ingels i morgon ska ta med sig till en tävling i Norge.
Lönerna är normala. Det är pulsen, modellerna, idébruset, de analytiska greppen som lockar. Kanske också känslan av att det mesta är möjligt, annars en bristvara i mångas liv.
När Bjarke sitter med sin lilla powerbook vid ett av de vitmålade långborden kan man förnimma ett lätt surr kring hans rufsiga huvud, som gnistorna i en lokal elcentral. Är han Shanghaijetlaggad döljer han det väl. Han har koll.
»Jag är född 1974. Jag har alltid ritat tecknade serier och sökte in på Konstakademins arkitekthögskola i Köpenhamn för att få en utbildning som språngbräda för att kunna bli serietecknare. Min pappa är ingenjör, min mamma tandläkare. Jag har varit privilegierad genom att det inte har funnits någon arkitekt i min familj. Jag har fullkomligt monopol på att ha åsikter om arkitektur. Jag började på arkitektskolan när jag var 18 år och jag var fem år yngre än genomsnittet och minns hur irriterad jag var över hur gravallvarlig stämningen var. Alla satt med hakan i handen. Självklart ska man ta saker och ting seriöst, men det ska ju inte vara som om man vore död.«
Var de tyngda av traditionen?
»Byggnaderna ska stå där i hundra år och tänk om man gör något fel! Hjälp! Under de första tre åren på Konstakademin är det nästan ingen undervisning. Det är mycket – liberalt. Det är mer vakuum än undervisning. Danska arkitekter älskar att rosa arkitekthögskolan för att den är så fri, men friheten är bara ett sätt att täcka över att utbudet av kunskap är väldigt fattigt.«
Hur fyllde du tiden då?
»En kompis och jag hängde i biblioteket. Vi tog oss igenom hela arkivet, hela skiten från den ena änden till den andra. De tre åren innebar att jag periodvis blev förälskad i olika arkitekter och borrade mig djupt ner i deras böcker. Jag lånade hem allting och försökte leva mig in i deras universum, men det kom alltid till en punkt där det gick upp för mig att det hela bara vilade på några antaganden eller fördomar. Om man sa ’varför det?’ till dem föll det mesta samman.«
»Sedan flyttade jag till Barcelona under mitt fjärde studentår. Under min första studieresa dit hade jag ju upptäckt Gaudí och allt det där och det var naturligtvis vidunderligt fantastiskt i jämförelse med – Arne Jacobsen. Vid den tiden läste jag också Rem Koolhaas ’Conversations with students’ och det blev ett slags uppenbarelse. Han refererar till välkända saker i den verkliga världen. Kanske är hans arkitektur ett uttryck för anti-smak. Där såg man verkligen en plot i tingen.«
Var det första gången du upptäckte en plot?
»Jag vet inte om jag tänkte på det på det viset då, det handlade väl mer om koncept. Hans projekt refererade till handgripliga problem, han arbetade sig in till benstommen. De första åren rynkade folk lite på näsan åt att jag satt nere på biblioteket och läste. De ansåg att idéerna skulle komma ur tomma intet eller helst inifrån skallen och rakt ner på pappret. Men varför då över huvud taget läsa arkitektur? Då skulle ju de allra bästa arkitekterna vara de som aldrig har studerat.«
Du nämnde Arne Jacobsen och definierar dig nästan emot honom. Vad är felet med den tradition som han står för?
»Det är idén om perfektion kontra innovation. Med Jacobsen är det hela tiden som om han har tagit någonting som redan är uppfunnet och sedan bara har gjort det till stil. Han har putsat och polerat och gjort det oerhört perfekt, men idéerna är faktiskt svaga. Dansk arkitektur har till helt nyligen handlat om att göra otroligt trista lådor och lägga ner en massa tid på att få panelerna att gå i linje med väggen. Jag har växt upp med en skylt hemma i hallen av Piet Hein, där det står ’Den som vid små ting häftar sig lämnar det stora ogjort efter sig.’ Och så är där en bild på en ängel som sitter och rotar bland småstenar medan en annan ängel flyger i väg med sitt klippblock. Om man inte har ett mission statement eller en plot slutar man med ett tråkigt hus och så tvingas man lägga all tid på att välja rätt träslag till panelerna.«
Tycker du illa om modernismen?
»Nej! Vi är närmast modernister i ordets rätta bemärkelse. Modernismen startade ju som en evolutionär rörelse och med den kom arkitekturen också att handla om att få ner lorten i kloaken i stället för om vilka krumelurer som skulle sitta på taket. Detta utlöste också ett slags vildhet genom att man kunde riva sönder alla stilistiska tvångströjor. VM-husen är ju ett vanvettigt modernistiskt projekt. Det är som Helmut Newton, fotografen – glas från golv till tak, dubbel rumshöjd, fantastisk utsikt, stora balkonger som sticker ut i parken. Det hela handlar om att maximera utsikten. Det är ett formspråk som definitivt inte är nostalgiskt.«
Du träffade Julien i Holland hos Rem Koolhaas. Vad gjorde du där?
»Större delen av tiden arbetade jag med Seattles nya stadsbibliotek, som öppnade i maj 2004. Det var en byggnad som utlöste våldsamma protester, folk skrev de mest perversa insändare om att det var ett gigantiskt fuck-finger som stack upp ur Seattles urberg. Tanken var att skapa en stapel av alla skräddarsydda lådor och erbjuda en del mellanrum, som var mer öppna för tolkning och utveckling. Folk dömer snabbt ut arkitektur, men vid invigningen kramade bibliotekarierna om oss. New York Times kritiker Herbert Muschamps kallade det den bästa byggnad han hade skrivit om under alla sina år som kritiker. Arkitektur handlar i hög grad om hur man redigerar skapelseprocessen. Jag har läst mycket Darwin och jag menar verkligen att han har receptet, inte bara på hur livet och livets mångfald har skapats utan också på hur arkitektur blir till.«
Du är alltså inte kreationist?
»Nej! Och det roliga är att kreationisterna – nu heter det intelligent design – har samma argument som studenterna på arkitekthögskolan, som ansåg att det måste komma inifrån för att vara äkta. Det finns inte någon Intelligent Designer, bara en massa experimenterande, en massa lek, livets fria utveckling – och så några urvalskriterier som redigerar i mångfalden.«
Höll Julien på med samma projekt?
»Nej. Han jobbade med ett studentcenter i Chicago. Men vi gjorde en masterplan till en ny stad i Korea, den håller faktiskt på att förverkligas nu i något slags muterad form. Annars gick vi bara och diskuterade olika saker, som en film vi ville göra. När du bygger ett hus köper du si och så många fönsterpartier och si och så mycket betong och stålplattor. Det är sättet du sätter samman det på, den plot du använder, som gör det till arkitektur. Vi ville applicera det tänkandet på film. Det finns så sinnessjukt många filmer och vi ville göra en som uteslutande bestod av hopklippta redan inspelade scener. Senare kom vi på att alla copyrights skulle göra den till den dyraste film som någonsin gjorts.«
Finns det fortfarande något filmiskt i ert sätt att tänka och arbeta?
»Med stora projekt har man behov av att göra projektet tillgängligt för hela teamet. Om något är arkitektur en kollektiv insats. Vårt kommande OL-hus [på M-husets granntomt] är ett projekt på 33.000 kvadratmeter med bostäder, parkeringshus och butiker. På baksidan av det här bostadsberget blir det en 25 meter hög klättervägg. Det är kanske 150 personer inblandade i projektet; då blir du tvungen att tydliggöra vad det går ut på. Du behöver en handling, en plot.«
VM-husen startade som så mycket här i livet av en slump, berättar Per Høpfner. Det var en middagsbjudning och Plot fördes på tal av bekantas bekanta. Høpfners firma har de senaste åren fått fram drygt tusen ägarlägenheter i Köpenhamn, de köper tomten och utvecklar projektet. Nu hade de mark på gång i Ørestaden.
»Veckan därpå träffade jag Bjarke och föll omedelbart för hans charm och karisma. Jag kom upp på ett ritkontor som var helt jungfruligt, de hade nästan inga papper. Allt försiggick framför datorer och med modeller.«
Först försökte Høpfner sälja 113 av VM-bostäderna som subventionerade andelslägenheter. Femtonhundra människor tittade under ett halvår på en modell av en lägenhet i V-huset, men bara 39 slog till. »Folk kom dit med förväntningar på att få se ett HTH-kök och några sovrum och så fick de plötsligt någonting utan skiljeväggar och med skeva balkonger. Då la vi ner försäljningen och sa att nu startar vi om: vi bygger hela skiten och sedan säljer vi i ett svep. Man kan inte sälja sådana lägenheter på projektstadiet. Man måste se. Folk klarar inte av att föreställa sig rum i dubbelhöjd och lägenheter i tre plan.«
Høpfner gillade att Plot – »speciellt Bjarke och hans projektledare Finn Nørkjær« – inte uppträdde som traditionella arkitekter.
»De ställde allt på huvudet. Jag har aldrig upplevt ett så perfekt samarbete med arkitekter. Under 30 år i branschen har jag inte träffat någon som är så innovativ som Bjarke.«
Själv bor Høpfner i ett 1800-talshus i Klampenborg, på andra sida staden. Visst skulle han kunna tänka sig att flytta till VM-husen, men de är inget för herr och fru Jensen, säger han.
»Vårt problem var ju att Plot aldrig hade byggt hus förr och det är klart att man ska ha en stark tro och lite kunskap om byggande om man ger sig i lag med unga människor med vilda idéer. När de ritade köken var det som om de aldrig hade varit i ett kök! De visste över huvud taget inte var man lagar maten och vad man sedan gör med den! Men samtidigt är de väldigt lyhörda för berättigad kritik.«
Det mesta som byggs i Danmark kallar han bomaskiner. Förbannat trist.
»Här har vi gjort någonting som bryter med allt. Det förbluffande är att det också har blivit de billigaste nybyggda ägarlägenheterna i Köpenhamnsområdet.«
Høpfners nästa projekt ihop med Plot är VM-berget, eller OL-huset som Bjarke Ingels föredrar att kalla det eftersom det olympiskt strävar uppåt i pyramidform. Bygget ska börja i vår och i december 2007 ska här finnas 82 klättrande bostäder med varsin trädgård.
Längre fram hoppas han få med Plot i ett nytt bostadsområde söder om järnvägen mellan Malmö och Köpenhamn. Det projektet inleds i vinter med att en internationell think tank får göra ett filmiskt utkast och svara på förutsättningslösa frågor om vad man ska ha alltihop till.
»Bjarke Ingels är synonym med Plot och Plot är synonymt med Bjarke,« säger Per Høpfner. »Sedan Arne Jacobsen finns det ingen dansk arkitektfirma som har fått så mycket pr som Plot. De exponeras i damtidningar, de syns i tv. Bjarke är en glad kille. Man kan inte samarbeta kring så här stora projekt med folk som man inte står ut med. Man måste kunna spela pingpong tillsammans.«
Vid biennalen i Venedig visade Plottarna upp sitt förslag till en dansk superhamn vid den planerade bron till Tyskland. Sju hamnar samlade i en; det skulle frigöra ytor vid havet, det kunde påverka den globala transportlogistiken. När jag ringer runt hör jag många uppskattande arkitektord om hur den här firman vågar peta i de stora frågorna, de som inte kan lösas med en skjutdörr.
Men det kommer också synpunkter på att vissa projekt har charmats av sina egna försäljningsargument. Vad gör man i VM-husen när man har tröttnat på utsikten? Hur tilltalande är det med ett ungdomscenter vid vattnet inne i Köpenhamn när de svepande formerna inte förmår bryta ner vindarna under årets många kylslagna månader?
Peter Cook, professor på Bartlett i London och medlem av årets Forumjury, är emellertid full av lovord över VM-husen:
»Husen är rent organisatoriskt väldigt smarta och de har en distinkt närvaro i miljön. Jag kan se vissa holländska drag, men de är mindre pompösa och skojar framför allt mer med sig själva. Det finns en imponerande intelligens i hela projektet.«
För några år sedan hade Cook Julien De Smedt som student.
»Jag var ganska kritisk till honom. Han framstod som lite stöddig. Ibland tog han för lätt på uppgifterna, men han har uppenbarligen mognat mycket. Bjarke träffade jag när jag satt i juryn för ’Young architects of the year’ i London. Vi gav dem andraplatsen. Jag brukar säga att de är nästa MVRDV. Plot är faktiskt potentiellt mer intressanta. De är förmodligen bättre designer och om de fortsätter att utvecklas så här kommer de att bli oerhört intressanta om tre-fyra år.«
2004 lämnade svenska White tillsammans med Plot in ett gemensamt förslag till en tävling om ett nytt psykiatriskt center i Trondheim. När Whites vd Anders Svensson första gången träffade Bjarke Ingels och Julien De Smedt gick de på pub i Göteborg och såg Sverige och Danmark spela 2-2 i fotbolls-EM.
»Vi hade workshops och vilda diskussioner kring vårt koncept. Det speciella med dem var den fullkomliga idémässiga friheten och det totala engagemanget i programmet. Vi har haft andra samarbeten, där det ofta blivit tuppfäktning och ingen har velat kompromissa. Här kändes det som om vi bara förstärkte varandra hela tiden.«
Hur gick det i tävlingen då?
»Rent åt helvete. Jag tyckte att vi hade ett nyskapande förslag och vi hade löst varenda fråga i programmet, men juryn sågade oss kapitalt. Jag tror inte att de gillade idén. Man tyckte helt enkelt att det här var något slags främmande fågel som damp ner. Jag har jobbat en del i Norge och om man ska vara lite rå kan man säga att där vinner alltid den knådade lådan. Tiden var inte mogen för något annat.«
Svensson menar att VM-husen är så bra för att de har brutit igenom en bostadskonventionernas vall. Det märkliga är att både individualitet och kollektivism ges ett uttryck.
»Man kan bo i de här husen, men ändå bo i villa på något sätt. Det är inte en massa fågelholkar staplade på varandra utan man får sådana absurditeter som hall, rum och kök på tre plan. Det signalerar att de emotionella kvalitéerna, det som är personligt och irrationellt, får ett allt större värde i förhållande till det standardfunktionella med allting på samma plan och 80 centimeter mellan spis och vask. Här ifrågasätts också föreställningen om hemmet som en borg, där man ska förskansa sig och skydda sig och vara privat. Här har man gjort allting offentligt. Det finns tillräckligt många som faktiskt vill leva exhibitionistiskt, på gränsen till det kollektiva.«
Är det det irrationella som kännetecknar Plot?
»Egentligen är de superrationella. De är ganska ensamma om att kunna göra en superskarp analys av en fråga och besvara den med ett arkitektoniskt grepp, som får alla att tänka, ’Ja, just det, det är ju självklart!’. De kopplar samman analysen och konceptet på ett extremt slagkraftigt sätt.«
För 30 år sedan var Bryssel en provinsiell småstadshuvudstad och när Julien De Smedt blev tonåring ville han se något annat. Hans mamma var fotograf, men målar numera, »mest för egen skull«. Hans pappa har »vansinnigt många böcker« och driver en konstbokhandel i Paris. Det fanns en avlägsen släkting som var arkitekt, men han introducerades inte förrän Julien 17 år gammal hade deklarerat att han tänkte börja på en av Bryssels arkitektskolor.
»Han varnade mig på klassiskt manér för att om jag blir arkitekt kommer 90 procent av mitt arbete att hamna i papperskorgen. Han förberedde mig på vilket hemskt liv jag skulle få! Jag ritade mycket och vann några teckningstävlingar när jag var barn. Men det som fick mig att drömma om arkitektyrket var nog undermedvetet mitt förhållande till staden och den urbana kontexten. Jag hade skejtat i sex år och tillbringade i stort sett all min tid ute på gatan. Som skejtare ’förstör’ man arkitekturen. Man skejtar på trottoarkanter och nedför trappor och på räcken och man måste känna till hur olika material reagerar. Ibland måste man preparera stenplattorna med stearin. Ironiskt nog blev det sedan mitt kall att återskapa arkitekturen…«
Skejtar du fortfarande?
»Det gör jag faktiskt. Men jag är 30 nu. Själva skejtandet innebär att man utnyttjar och misshandlar staden. Man slår också sönder sig själv. Jag har fortfarande stålbitar i armarna.«
Julien De Smedt startade Plot tillsammans med Bjarke Ingels. De ger helt olika intryck; belgaren är långsmalt allvarlig och verkar genuint ointresserad av att bli fotograferad. På kontoret ser jag honom under en dag mest sitta för sig själv när han inte är inlåst i ett möte. Han har gått på sex olika arkitektskolor och efter sejourer i Paris, Rotterdam och Los Angeles tog han till slut sin examen på Bartlett i London.
»Jag trivdes i London då, men nu hatar jag staden. Allt är dubbelt så dyrt och har hälften så hög kvalitet. Det enda mina gamla vänner därifrån pratar om är hur många pund de har gjort av med den dagen. Och kvinnorna är så fula!«
På Bartlett var mycket av hans arbete filmbaserat och det var det gemensamma filmprojektet, som fick honom och Bjarke att välja Köpenhamn framför större och kanske häftigare städer. Det var Dogmatider i dansk film och Zentropa det självklara produktionsbolaget, men projektet fick inga bidrag och havererade. I stället vann Plot tävlingen om ett vattenkulturhus i Ålborg, som nu sent omsider ska förverkligas i Odense. De började anställa folk och det blev mer Koolhaas än David Lynch, om man säger så.
»Vi hade börjat med att dela en lägenhet på 35 kvadrat, där vi både bodde och jobbade. I samband med vattenhuset kom den danska tidningen Arkitekten ut med ett nummer med kanske 25 sidor om oss – och vi som hade öppnat vårt kontor bara sex månader tidigare. Ibland kan jag tycka att det gick för fort. Jag tror att vi måste vara försiktiga, vi riskerar att komma alltför långt bort från själva arbetet. Om man har för många projekt på gång får de inte plats i skallen. Det slutar med att man sitter och styr i stället för att producera.«
Vill du ta ett steg tillbaka?
»Det kan inte vara så smått att man tvingas göra allting själv, men inte heller så stort att man inte får någon överblick längre. Nu är vi lite klokare och lite mer avspända och vi vet att arkitektur är en långsam bransch och att man alltid kan styra om ett projekt som har börjat galet. Samtidigt ska man se upp så att man inte producerar sådant som man inte är helt övertygad om. Jag vill påstå att vi har flirtat med ett antal mindre intressanta projekt. Sommaren 2004 deltog vi i 20 tävlingar och vann inte en enda. Det säger en del.«
Tänker du fortfarande att du vill ”förstöra” arkitekturen?
»Ena dagen förstör man staden, nästa vill man bygga den. Rörligheten och tillgängligheten, landskapet, de publika aspekterna – jag är väldigt intresserad av att skapa ett aktivt offentligt liv snarare än stängda lådor. Jag såg om ’Bowling for Columbine’ häromdagen och det är hela den här idén om rädslan som skapar farorna och aggressiviteten.«
Det låter som en social ambition att förändra samhället?
»Varenda projekt på kontoret har den ambitionen inbäddad. Kontoret är en ganska öppen plattform för idéskapande. Vårt inflytande innebär oftast att vi försöker styra projekten mot den mest lönsamma lösningen i fråga om sociala implikationer. Vi vill generera liv och social interaktion.«
Ni verkar extremt upptagna.
»Ja, den gångna hösten har varit väldigt krävande och jag vill verkligen inte hålla på så här de närmaste sex månaderna. Jag var i Italien i går. Jag var i Houston och undervisade förra veckan. Jag var i Tyskland veckan dessförinnan. Den sortens resande är inte särskilt intressant. Man får alla nackdelarna och inte någon av fördelarna.«
Kan en del av er framgång förklaras med att ni verkar så självsäkra?
»Jag vet inte det. Bjarke har självförtroende så att det räcker för oss båda. Det är inte det som intresserar folk. De är inte intresserade av skryt. Det är vårt arbete som ska märkas.«
Många anser att ni är väldigt bra på analys.
»Jag antar att man gör en massa undersökningar: vad är det vi faktiskt ska göra i form av program och hur ser den mest effektiva organisationen ut? Man studerar historia och tidigare exempel. Kontexten är viktig. Hur ser politiken ut, hur ser gatorna ut?«
Hur tar ni reda på det? Sitter ni och läser?
»O nej, det har vi inte tid med! Vi ber folk att studera detta och på alla vita tavlor du ser runtom på kontoret presenteras researchen. Vi sorterar fram det som är intressant och försöker hitta en väg fram. Ibland har vi bara en intuition eller en design som vi vill testa omedelbart. Ibland är det inte så linjärt, vi provar hundra olika saker och fimpar alla. Analysen kommer ur ens attityd till produktionen. Det finns inget recept att dela ut. Man bara letar. Först befinner man sig i mörkret och ju längre man stannar i mörkret desto mer börjar man se.«
Har du och Bjarke olika roller?
»Ja och nej. Vi har hållit på i fem år och arbetar inte exakt som tidigare. Då handlade det mer om att sitta tillsammans och kritisera det som hade producerats eller skulle produceras. I dag är det mycket mer uppdelat. Bjarke tar hand om ett projekt och jag om ett annat och så informerar vi varandra då och då.
Saknar du det tidiga samarbetet?
»Nja, det är inte fråga om saknad. Det pågår samarbeten över allt i huset. Det är bara det att vi inte träffas varje dag eftersom vi jobbar med 50 andra människor.«
Det måste gå bra ekonomiskt för Plot?
»Jag kör inte Mercedes, men det är okej.«
I 2005 års sista nummer av den läsvärda gratistidningen KBH får några arkitektoniska visionärer föreslå hur Köpenhamn skulle kunna se ut om staden bara vågade. Självklart kikar Bjarke Ingels fram med skäggstubb och en blick som om han hade suttit vid datorn hela natten.
Han presenterar Plots utomhustorg på taket till varuhuset Magasin du Nord och Kløverkarréen, en böljande, genombruten bostadsmur med 3.000 lägenheter runt ett stort grönområde inte långt från Christiania. Formerna känns igen från det norska pisthotellet, men här blir hustaken en 20 meter bred parkslinga, en minikinesisk mur som biter sig själv i svansen.
Medan vi smular med smöriga wienerbröd vid ett bord utan frigolitfigurer berättar Bjarke att samtliga projekt på kontoret drivs av några studenter och några arkitekter.
»De studerande har kanske inte så mycket erfarenhet, men de har en massa krut i röven. Funktionalisterna säger att form följer funktion, men ibland betyder funktionen ingenting. Ibland måste formen följa något annat. Det handlar om att komma på vad som är det viktigaste i projektet. Det är som att sitta med ett jättestort mixerbord och leta efter volymknappen. Och när man finner den kan man säga: här, här finns en energi som vi kan använda! Arne Jacobsen-idén är att man ska lägga ner lika mycket energi på allting. Men varför inte lägga all energi där man får mest effekt och så får allt annat underordna sig?«
Vad gjorde du i Shanghai?
»Jag presenterade ett hus som ursprungligen ritades till hamnen i Umeå. Då var det ett 70 meter högt hotell och fitnesscenter, nu är det tre gånger högre. När vi fick reda på att huset såg ut som det kinesiska tecknet för människa och hörde att Shanghai ska ha världsutställningen 2010 bestämde vi oss för att handla snabbt. Idén är att man har en simhall som dyker upp ur floden och ett annat ben som växer ur lerjorden och som är konferens- och möteslokaler. Det är två motstående byggnader som växer ihop, som yin och yang.«
Han är fenomenal på det där, att översätta tanken i lättfattliga symboler. Han har redan tagit fram ett prospekt med stiliserade tecken, som får Umeåbyggnaden att framstå som organiskt kopplad till såväl zenbuddhism som senkapitalism.
»Om den här byggnaden någonsin ska bli av måste det vara i Kina. Det är där de har power att göra detta. Le Corbousier gjorde samma sak, han reste runt i hela tredje världen och försökte sälja sin villa i den ena eller andra formen, med skiftande framgång. Vi har ramlat över en byggnad som summerar den kinesiska energin och optimismen.«
Hur tänker ni om framtiden nu när Plot har fyllt fem år?
»Vi ska försöka oss på lite långsiktig planering: vad vill vi egentligen med det här? Hela ritkontorets filosofi har handlat om att nu kommer det en idé och så kastar vi oss över den. Det har varit mer lek än planering. Vi har improviserat när möjligheterna har uppstått. Om Koolhaas representerar en kritisk journalistisk hållning har vi kanske påmint mer om reklammakare, som alltid lyfter fram ett otvetydigt optimistiskt budskap. Men jag vill inte bli associerad med reklam. Jag föredrar att jämföra oss med improvisationsteater. Skådespelarna får några stickord och så ska de freestyla och hitta på en handling. Det finns bara en regel: du får aldrig svara nej. Det handlar om att säga ja på ditt eget vis. Vi ska säga ja till den danska bostadsmarknaden, men på vårt eget sätt. Antingen kan man säga att man inte gitter vara med och så sitter man kvar i sängen och surar medan de andra leker eller så leker man med och gör det till sin egen lek.«
Hur gör du det till din lek och inte byggherrens?
»Change the game. Det gör man genom att vara med och formulera spelreglerna. Vi blir ju allt som oftast porträtterade som arga, unga män. Det är för att man har den där stereotypen, idén om att det radikala bör vara negativt. Det definieras alltid som att vara emot, anti det ena eller det andra. Men vår arkitektur och vår ingång i den är inte revolutionär utan evolutionär. Vi försöker lägga oss där teori och praxis möts. Ofta är radikal arkitektur bara några helt vansinniga projekt som skiter i alla fakta. Och så finns det den kommersiella arkitekturen, rövsjuka projekt som bara gör det de blir tillsagda. Det intressanta är när man kan få förnuftet, funktionaliteten och rationaliteten att arbeta för fantasin.«
På danska säger man att lusten driver verket.
Därför kan man också komma undan invändningen att klätterväggen på baksidan av pyramidhuset i Ørestaden är en något lättköpt och senkommen lösning på ett problem, som Plottarna inte hade tänkt över från början. För visst är det också kul. Bara en sådan sak som att det finns en köpenhamnsk bergsklättrarförening. Och att Himmelsbjerget får konkurrens av Mount Everest på Amager: med arkitektur kan man förändra världen.