(Sydsvenskan 1/3 2009)
Varje morgon vid sextiden ger sig geologerna av från motellet i sina vitmålade pickupar med oranga vimplar.
De passerar korsningen Idaho Street-Fifth Street, den kanske mest trafikljusreglerade i hela delstaten, och kör västerut förbi de slumrande små butikerna med mönstrade cowboyboots, flickporträtt i rustika träramar och kvarlämnad julskyltning överdragen med guldfärg, utmed trottoaren vid Thunderbird Motel och kasinot med fyra trasiga neonbokstäver och vidare ut i den salviaklädda busköken som utgör en sådan stor del av detta land väster om Klippiga bergen.
I den här delen av Nevada har guldfebern stigit flera grader det senaste decenniet. Flera hundra familjer har byggt nya kataloghus på högplatån sedan de fått anställning i något av de mineralföretag, som omsorgsfullt spolar igenom berget med cyanid för att fälla ut det lilla som glittrar.
Guld blir aldrig omodernt. Om somrarna har jag sett de hoppfulla på huk med sina vaskredskap i bäckarna runt den nästan övergivna spökstaden Tuscarora, femton mil norrut. Nu, mitt i vintern, är det geologernas tur.
Men framför allt är det poeternas tur att göra sig hörda.
De, och en publik i tusental från hela Nordamerika, samlas varje år i Elko för att lyssna till det som John Dofflemyer, ranchägare från Kalifornien, beskriver som
”the random hum and rhythm
of certain words on your breath
that always seemed to help
get the hard work done.”
Under en vecka transformeras bygden; musiksätts, elektrifieras, blir till ett brus av berättelser, av samtal om torka och stängsel, om den gamla Västern och den nya; allt mynnande i ett flöde av sentimentala eller eftertänksamma bilder ur ett landskap som alla älskar och av ett arbete, cowboyens, som många beundrar, men färre skulle orka med.
Det är den tjugofemte cowboypoesifestivalen i Elko. The National Cowboy Poetry Gathering. Alla cowboypoesifestivalers – och de har med tiden blivit allt fler runtom i USA – moder.
Wylie Gustafsons farfars far utvandrade från Sverige och nu delar han sin tid mellan ranchen hemma i delstaten Washington och spelningarna med gruppen Wylie & The Wild West.
– Livet i Västern är både mystiskt och äkta, säger han. Kanske har det med närheten till marken att göra, kanske med trådarna bakåt i historien. Alla våra förfäder har någon gång sysslat med matproduktion. Själv tycker jag att det är viktigt att formulera vad det är som är så cool med det här livet och poesin är bästa sättet att uttrycka det på.
När det nystartade Western Folklife Center organiserade den första poesiträffen 1985 knackade de på hos rancher i trakten och frågade om någon i familjen skrev. Det blev två dagars poesiläsning med gratis inträde. Numera är det ett superprofessionellt arrangemang under åtta dagar, från morgon till sen kväll i massor av olika sorters lokaler, från barer till seminarierum, med kurser i läderarbete, organiserade ranchbesök och midnattsdanser till liveband. Cowboymusikens stora kommer hit: Ian Tyson, Michael Martin Murphey, Don Edwards, Riders in The Sky, nyare och hippare band som Wylie & The Wild West och Hot Club of Cowtown, yngre sångerskor som Connie Dover och Adrian Brannan.
En av dem som var med från första början är Hal Cannon, musiker, radioproducent och folklivsforskare med en flödande kärlek för Västernkulturen.
-Även de tveksamma smälter när de kommer hit, ler han. Det är sant att det är sentimentalt, men dessutom väldigt vackert och ömsint. It´s just really sweet.
För tjugofem år sedan hade vi ingen aning om att det skulle kunna finnas ett utrymme för en sådan som jag, säger Waddie Mitchell, ex-cowboy och poet med glad mustasch:
– För mig har det nästan varit som att ramla i koskit och ändå komma fram och lukta som en ros. Den här poesiveckan handlar om oss enkla människor och våra enkla liv, som ju i grunden är så förbannat komplicerade. Vår värld var liten när jag växte upp. Vidderna var enorma, men vi bodde ensligt och hade inte ens någon radio. Om kvällarna höll vi på med de konstigaste saker, som att prata med varandra. De var min television, kopojkarnas skrönor och berättelserna som min mamma läste för oss innan vi somnade.
När jag var här i Elko en gång på 90-talet kördes Buck Ramsey från Texas in på scen i sin rullstol, paralyserad efter att ha blivit kastad ur sadeln, och med den stukade hatten lutad in mot strålkastarljuset som vore det en vind från prärien läste han sina mäktigaste rader, dem om cowboyyrket som en fantasi att ta på allvar:
”…And as I ride out on the morning
Before the bird, before the dawn,
I’ll be this poem, I’ll be this song,
My heart will beat the world a warning
Those horsemen will ride with me,
And we’ll be good, and we’ll be free”
I mindre varsamma händer hade det kunnat bli en värvningsbroschyr för en armé på väg in i nästa krig. Här, i konsertlokalen i Elko Convention Center, fyllde texten i stället luften med klarhet och salviadoft; den vidgade rummet, fick oss att förnimma vad det som dessa människor samlats kring egentligen handlade om, själva essensen, den där friheten som inte har något pris på börsen, ruset och befrielsen i soluppgången, de frusna silhuetterna av ryttare på vidderna timmen innan det gula ljuset fräter bort skuggorna och den moderna tiden bryter in.
Kanske var det för den för flera år sedan avlidne Ramseys skull som jag ville tillbaka hit.
Var det helt vrickat och otidsenligt? Fast jag visste ju att landskapet fanns kvar; många gånger sedan dess har jag kört genom klippöknarna och över gräshaven och tänkt att my God, här behövs inga myter, det är bara att välja rätt soundtrack och jaga från horisont till horisont. Big Sky Country.
Alltså blir det Elko igen, nu när cowboypoeterna firar jubileum och Ruby Mountains söder om den lilla staden i nordöstra Nevada står snötäckta i stället för rubinröda som på sommaren, och tusentals män och kvinnor i hattar och boots stänger stalldörren om sin vardag för att köra eller flyga in i poesins landskap.
”As crescent moons come, and go
With each winter of snow
May you walk in beauty”
I en glanslös samlingssal gungar Henry Real Bird, den ende indianske cowboypoeten i programmet, sina ord på plats. Muttrar, visslar, halvsjunger de fraser på crowspråket som placerar honom, inåtvänd med svängande armar, i den långa traditionen. Bergen, månarna, hästarna.
Echo Klaproth blir snabbt fuktig i ögonen när hon i ett annat hörn pratar om hur de barn hon träffar som lärare hemma i Wyoming inte verkar ha någon historia att se tillbaka på.
– Får vi inte höra historier när vi växer upp utrotar vi oss själva. Mina elever har inte ens fått berättat för sig hur de var när de var riktigt små. De har inget kollektivt minne. Du vet det gamla talesättet att om man inte tror på eller står för någonting så kommer man att falla för vad som helst? Om ingen delar med sig av sina berättelser är det inte konstigt att det finns så många vilsna ungdomar i världen.
Samtidigt tror Echo Klaproth att många är avundsjuka på cowboylivet.
– Vem kan döma dem som kommer hit med romantiska föreställningar? Under några dagar kan vi fly vår vardag och gå upp i något som vi idealiserar. Det är som en andlig happening.
På Wylie & The Wild Wests senaste skiva ställs det som textförfattaren Paul Zarzyski kallar den centrala Västernfrågan: ”Did you come to ride or did you come to hide?” Och Västern har ju också just den historien som en plats dit människor kom för att byta garderob och identitet, ibland av nödtvång, i andra fall av skäl som inte nödvändigtvis var hedervärda. Över delstatsgränsen. Andas ut.
När vi kör på småvägarna ut från Elko ligger det vintriga busklandskapet blekgult med vita stråk, som skär in i bergens sluttningar och djupnar när bilen klättrar mot de sista bosättningarna vid brantens fot.
Här går John Sustacha runt med sju hundar i släptåg och lågsäsongsskrotar på sin ranch, som har moderna solceller mitt bland alla gamla rostfärgade maskindelar. Här åker folk runt i 60-talspickupar utan körtillstånd. Hit har en ensam kvinna – med akademiska betyg, påpekar grannen – flyttat för att få vara ifred och slippa frågor om sin försörjning (hon driver bordell borta i Wells).
På höjderna bor hjortar och pumor och svarta björnar. In i den övergivna guldgrävarbyn Tuscarora har ett femtontal personer flyttat, flera av dem konstnärer, och postkontoret håller numera öppet sex dagar i veckan. De flesta amerikanska postkontor är slutna, depressiva lådbyggnader, men här finns ett generöst fönster genom vilket jag kan se hur Independence Mountains fyller horisontlinjen.
– Vackraste posten i Amerika, säger kvinnan som jobbar här, tillika gift med byns krukmakare.
Flera av barerna vid landsvägarna luktar kattpiss; det blir så när gamla människor tar hand om alla varelser som andra sparkat ut. Utanför Jiggs Bar sitter en amerikansk plåtflagga med Woody Guthries odödligaste rader på.
Här står också en gammal man som cowboyat hela livet och alltid bott i samma ravin. Han vet allt om grannarna i bergen, är nära bekant med Jack Walther, 90-åringen som är den äldste av cowboypoeterna i Elko och som fortfarande kan hittas i sin berättarfåtölj på ranchen utanför Lamoille. Innan vägen asfalterades var Jiggs ett gömställe för outlaws. Något senare kunde man pressa in hela byns befolkning i en telefonkiosk, eller om det nu var en folkvagn. I dag behöver man inte pressa.
Kent Stockton läste till läkare i Kansas City, men tjatade på sin flickvän om att han ville västerut.
– Jag har velat vara cowboy ända sedan jag var barn, säger han. Det verkade så glamoröst. Ingen i min släkt hade bott på ranch, men 1973 tog jag med Mary Margaret till Riverton i Wyoming och blev country doctor.
Inte nog med det. Han köpte hästar och boskap, riktiga longhorns. Han ställde två sadlar i väntrummet och fyllde sin källare och sitt uthus med ännu fler. Han blev konnässör, en man med detaljkännedom om sporrar och läderbyxor med fransar.
– Först skrattade jag åt honom, säger Mary Margaret Stockton. Det första halvåret i Riverton var Kent i himlen och jag var någon helt annan stans. Senare upptäckte jag skönheten och romantiken i det han sökte. Människornas uppriktighet, trofastheten, det unika med Västern.
Hennes man är nu en i kretsen av poeter med egna böcker innanför västen:
”As long as there´s rough country strays
The sun will dawn on cowboy days”
– Vi kommer att finnas kvar, säger Kent Stockton och stryker sin mustasch. Någon måste driva boskapen och någon måste brännmärka och kastrera den och se till att den mår bra. Det kan man nog inte ordna via internet.
Om du inte tror att en kvinna som jag klarar av det här jobbet klarar du inte av att vara tillsammans med en kvinna som jag.
Ungefär så säger Georgie Sicking, 87 år, och kluckar med pliriga ögon medan jag kör henne till nästa framträdande i Elko. Runt henne fanns bara grabbar när hon började cowboya som 17-åring. Sedan jobbade hon ihop till en egen ranch tillsammans med sin man och när han omkom i en arbetsolycka köpte hon en ny ranch vid 75 års ålder. På bilder från gamla tider ser hon ut som en filmstjärna. Hon rider vildögda hästar i raketfart på en rodeoarena.
– Jag började skriva som en form av självunderhållning, för att få tiden att gå. Det var sju mil till närmaste by och ute på betesmarkerna i Arizona fanns varken ström eller telefon.
Det måste ha varit ett tufft tonårsliv, säger jag.
– Det var det. Men det gjorde mig tuffare. Redan när jag var fem år sa jag till min syster att jag skulle jobba som cowboy när jag blev stor.
Så här avslutar hon sin nya dikt ”Housewife”:
”I´ve been a rancher´s daughter, I´ve been a rancher´s spouse
But never was I ever married to a house”
Synen har blivit dålig, hon saknar ranchen något vansinnigt, men hos poeterna har hon funnit en varm storfamilj.
Enligt Wallace McRae, en av dem som bildar stommen i den här poesitraditionen, finns en risk att autenticiteten går förlorad när festivalerna växer och scenerna inbjuder till show och hårdare slipning av texterna. Det är som med själva ranchnäringen: mekaniseringen ökar liksom energibehovet, lönsamhetskraven skärps.
– Vi har cowboypoesi för att cowboys saknar fackföreningar och talesmän, säger McRae. Skälet till att vi skriver är tristessen när vi sitter på hästen under månen!
Och han tror att det trista har en framtid.
– I alla fall isoleringen. Jag vill undvika bombardemanget från det moderna samhället. Jag kanske inte ens svarar i telefon.
Man skulle kunna inbilla sig att Wylie Gustafson var från en annan värld. Född 1961 kommer han struttande i gränden med sin smartaste cowboykavaj och en hatt som klamrar sig fast på ett skarpskuret, magert huvud. När han var yngre och red omkring bland Montanas rullande kullar hade han huvudet fullt av Rolling Stones och Johnny Cash; ett inflöde av impulser från främmande metropoler som gjorde honom till låtskrivare med gungande rock´n´roll-knän.
Ändå är han så mycket Västern man kan begära.
Jo, någon upptäckte att han kunde joddla och när han satte tre joddeltoner åt Yahoo blev han nätföretagets ljudvarumärke och ekonomiskt oberoende. Fler coola kavajer, ännu tuffare hatt. Men han är fortfarande Västern, i allra högsta grad, med hästar som väntar där hemma, även om han tycker att man ska titta framåt.
– Många av låtarna och dikterna från Västern är bakåtblickande. De bär skygglappar. Vår genre måste bli nutida.
Så går dansen om natten i Elko med Wylie & The Wild West som elektrisk pådrivare; stilsäker och historiskt medveten, med en fräck krök på överläppen.
– Jag hoppas att det jag gör uppskattas av hårt arbetande cowboys. Det är de killarna jag vill imponera på, förklarar Wylie Gustafson.
På sistone har han samarbetat med en rodeopoet från Montana, Paul Zarzyski, som rider sina dikter som om de vore vildhästar eller ungtjurar på väg att ta sats mot månen. Det gäller att sitta kvar i åtta sekunder; då har man förtjänat publikens jubel.
Zarzyski, vars gruvarbetande pappa invandrade från Polen och inte hade en enda bok i sitt hem, är cowboypoesins mest karismatiske uttolkare och han rör sig allt tydligare in på otraditionella marker, där 60-talsmusiken han växte upp med ger rytmiskt motstånd och Västerns vidvinkellandskap rymd åt fantasin. Han slungas ständigt ut i nya ödemarksäventyr, av en galen mustang eller en motorcykel som struntar i kurvor och hastighetsgränser.
”We throttled
wide open, torrid on lust, hopped-up
on the 4-stroke´s solo
double-tongued through straightpipes
fired on 2 bits worth of fuel. Hell,
we made our own damn breeze,
we kamikazed the heat, our fevers
breaking into youth´s oblivion cool”
– Prärien har hägnats in, men det får aldrig ske med cowboypoesin, säger Zarzyski. Jag inviterar folk: kliv genom stängslet. Jag föreslår att vi rusar rakt igenom, river ner det. Min uppgift är att hålla poesin och Västern vild.
Vad är det speciella med cowboykulturen?
– Det har med de öppna vidderna att göra. Jag har ett eget exempel: jag var ute i djävulsk kyla i mörkret och virade sovsäcken runt propantanken och gav extra foder till hästarna och vinden blåste genom femtio lager av kläder och fyllde igen mina spår i snön – och jag tror aldrig jag har känt en större ensamhet och en större samhörighet med världen än den natten.
En morgon efter frukost i Elko betalar Paul Zarzyski kaffet och Henry Real Bird lämnar kvar ett häfte på vårt bord med dikter som han själv tryckt upp. När jag vänder på det står det skrivet med kulspetspenna på baksidan: ”Lars, may you ride in beauty.”
Det är väl det vi alla hoppas på.