(Göteborgs-Posten 17/11 2011)
Indiansommaren i London lider mot sitt slut när åhörarna samlas på British Library vid Euston Road för att applådera årets mottagare av PEN:s Harold Pinter-pris, David Hare och Roberto Saviano. Den senare befinner sig på Rushdie-vis på drift mellan tillfälliga boplatser, men Hare är här och han formulerar sig på ett sätt som också skulle kunna vara den här textens utgångspunkt.
– Få av oss, säger han, kan dra sig till minnes en tid då vi hade mindre tilltro till våra samhällen. Vi kan inte heller minnas att vi någonsin haft så få idéer om hur de skulle kunna organiseras annorlunda.
Upploppen i somras ledde till en intensiv debatt om sociala klyftor, avhängd underklass och moralisk misär. Var det en de fattigas revolt eller en konsumism som gått över styr? Varför skulle inte tonåringar kunna sno gympadojor när bankdirektörer och parlamentsledamöter plundrade statskassan?
Den tidigare premiärministern Tony Blair skrev i The Guardian att landets problem är alla de dysfunktionella familjerna. Men misstron mot systemet är en europeisk sjuka, gränsöverskridande, utbredd. Jag stoppar ner denna avoghet mot banker, ministrar och medier i min axelremsväska och bär med den hem till ett antal brittiska författare och debattörer med skilda uppfattningar om varför samhällets fogar verkar lösas upp.
Ojämlikhet kan förklara upploppen, menar Kate Pickett och Richard Wilkinson, uppmärksammade för boken ”Jämlikhetsanden”, när jag träffar dem i Equality Trusts lokaler i södra London. De visar hur gapet mellan ekonomisk topp och botten i det brittiska samhället har vidgats till en krater sedan 1980-talet. Men vad ligger då bakom bilbränderna i Göteborg eller stenkastningen mot ambulanser och stadsbussar i Malmö, i ett Sverige som de båda håller fram som en mer egalitär motbild?
Det har de inget riktigt svar på.
Wilkinson säger att han allt oftare föreställer sig föräldraskapet som ett system där de vuxna överför sina upplevelser av motgång till barnen.
– Vi hade nyligen ett fall där tre mammor hade tvingat sina små barn, två och tre år gamla, att slåss för att de skulle lära sig att bli tuffa. Så såg deras egen livserfarenhet ut: man måste vara hård. Om man inte har utbildning och fint hus kan man bara få respekt genom att inte vika undan på trottoaren.
Över huvud taget möter jag något bekymrat på gränsen till plågat i ansiktena hos dem jag ber diagnostisera det europeiska tillståndet. Dystopierna samlas som smutstvätt i hörnen. Både till höger och till vänster ses kravaller och vandalisering som alltigenom destruktivt; här finns inga formulerade krav, inget hopp. Missnöjet som drar över kontinenten behöver inte alls framkalla några demokratiska impulser.
När det är sanktionerat att sno åt sig kan alla hänga på, säger Laurie Penny, vänsteraktivistisk skribent i bland annat New Statesman och aktuell med krönikesamlingen ”Penny Red”:
– Folk känner sig lurade. De märker att det civila samhället håller på att bryta samman. Det människor i allmänhet är mer oroliga för än ett ekonomiskt sammanbrott är bråk på gatorna. Då röstar man på vem som helst som lovar att upprätthålla ordningen. Det finns väldigt lite samhällskänsla i Europa för tillfället.
Tåget mot Shropshire för mig ett par timmar bort från metropolen, till den idylliska småstaden Bridgnorth: kullersten, charmigt skeva ytterdörrar, artiga hälsningar över publunchens krabbkaka. Men läkaren och skribenten Anthony Daniels kan berätta om hur detta lugn precis som i tv:s Midsomer-byar genomborras av sin motsats; under helgerna gör supandet och bråkandet gränderna svåruthärdliga.
Under pseudonymen Theodore Dalrymple har Daniels skrivit om ett ordlöst, obildat och demoraliserat England, en hopplöshetens kultur med sysslolöshet och ilskna knytnävar. I ”Life at the bottom: The worldview that makes the underclass” redogör han för sina läkarerfarenheter från fängelser och sjukhus. Det är en text vars observationer gjuter samman Charles Dickens med Ken Loach, men som samtidigt förfasar sig över hur en livsstil präglad av lättja och oansvarighet fått sprida sig.
– Jag tycker egentligen inte om begreppet underklass, förtydligar han. Det antyder att det finns ett slags trasproletariat helt avskilt från resten av befolkningen, men många av den så kallade underklassens patologier återfinns på andra håll. Jag skulle säga att de här människorna är existentiellt desperata. De har inga kulturella, vetenskapliga eller intellektuella intressen. De saknar politiska uppfattningar. De har ingen riktning i sina liv.
Tjugo procent av de brittiska barnen är efter elva år i skolan enligt Daniels oförmögna att läsa och skriva ordentligt. Deras ekonomiska utsikter blir därefter.
– Olyckligtvis existerar ingen solidaritet vid sidan om den som passerar via staten. Det sociala klistret är borta, familjen har försvunnit. I längden kommer staten inte att kunna stå för försörjningen. Då återstår ingenting.
”Chavs” heter Owen Jones debutbok. Hans tes är att arbetarklassen demoniseras i politiken och medierna, för att klassorättvisorna ska döljas:
– I upploppen blandades vrede över polisen med hedonism och opportunism. De flesta som åtalats är arbetslösa killar. För de unga männen i arbetarklassen har förlusten av den gamla sortens industrijobb orsakat ett vakuum.
Under efterkrigstiden fanns stora förväntningar, säger Jones.
– Barnen skulle få det bättre än man själv. Nu har allt det där tvärbromsat. De senaste 30 åren har vi blivit av med hoppet om struktur och trygghet. En stor del av min generation – jag är 27 år – saknar framtidsutsikter. Det kan vi inte ignorera.
En annan dag släpper pendeltåget av mig i Faversham, sydost om huvudstaden, där den bokproduktive sociologen Frank Furedi blickar ut över en glåmig vardag som han liknar vid T. S. Eliots poetiska ödemark: ”I will show you fear in a handful of dust.”
– Varenda veckoslut har vi bilar som bränns, individer som blir angripna. Det är normen. Upploppen ser jag som en generalisering av detta, en offentlig manifestation.
Furedi anser att människors beroende av staten, främst genom olika bidrag, gör dem oförmögna att gå samman som aktiva medborgare.
– I en normal värld ser människor efter varandra. Vad som nu återstår är en oerhört bräcklig känsla av samhälleligt liv och gemenskap. Arbetslösheten permanentas över flera generationer. Bristen på ambition institutionaliseras redan vid tidig ålder.
Menar han, undrar jag, att man ska skrota välfärdssystemen?
– Man ska inte slänga ut åldringar från vårdhem. Men ingen under 25 år bör få bidrag. Det är en usel start på livet, man bör hellre skapa aktiviteter för pengarna. Med självkänsla kan man också identifiera sig med människor i andra delar av världen. Man kan bli en intellektuell nomad. Men om man inte har någon tillhörighet kan en tågresa in till centrum vara som en färd till en annan planet.
Jag tänker att plundrarna i sina huvor i London i somras möjligen kunde betraktas som någon form av anonymt kommentarsfält – men vad ville de då ha sagt?
Ingen tilltro, inga idéer. Blir det också den här textens slutpunkt?
Samhällstoppens roffare har så uppenbart övergett det gemensamma. Vilka slutsatser drar vi andra, med lägre och osäkrare inkomster, av detta? Kvar finns än så länge en medelklass som förväntas arbeta, betala skatt och få dåligt samvete och känna moralisk skuld.
Frank Furedi, som har övergett sin tidigare vänsterytterposition och samtidigt hävdar att det som kan låta konservativt hos honom egentligen är progressivt, betonar att sprickornas Europa kräver solidaritet mellan de vuxna och vilja att verkligen vägleda nästa generation. Det duger inte att vända sig bort eller titta på sina skosnören.
Här finns måhända början till en bra idédebatt: när laissez-faire varken fungerar för ekonomin eller barnen, hur gör vi då utan att kapsla in oss i kravallutrustning?